När jag var femton år ägnade jag all min vakna tid åt tre saker: skolan, kyrkan och elevrådet (ja, jag var/är en präktig person, var tom ”skolpolis”… don’t judge). I min roll som elevrådsordförande anordnade jag en demokrativecka på skolan och hade bland annat bjudit in en kvinna som skulle föreläsa om feminism. Men samma morgon som hon skulle komma till skolan ringde hon och sa att hon blivit magsjuk.

I det läget hade jag två val: ställa in eller hitta en ersättare. Eftersom jag precis hade läst boken Fittstim och kände mig ”upplyst” bestämde jag mig för att föreläsa själv. Jag befann mig i det nådefullt naiva tillståndet då jag ännu inte insett hur mycket jag inte kunde och gick därför in i mitt uppdrag både med självförtroende och stor entusiasm. Jag improviserade mest och minns att jag pratade mycket om att vi behandlar pojkar och flickor olika redan när de är spädbarn. Alla exempel jag drog var memorerade från boken jag nyss läst.

Det här var början på mitt feministiska uppvaknande. Jag var on fire! Men när jag tittar på mig själv idag kan jag konstatera att elden har falnat. Jag börjar fundera på om jag ens ska kalla mig feminist. Begreppet är så urvattnat, kan rymma vad som helst och används i vår del av världen allt för ofta som ett effektivt reklamknep för att kränga grejer till kvinnor.

Men så tänker jag om: tänker på hur priviligerad och tacksam jag är över att få leva i ett land där vi lever (relativt) jämställt. Det föder en lust att vilja kämpa för alla kvinnors rättigheter. Om jag sätter epitetet feminist på mig själv eller inte, känns mindre viktigt.

Häromveckan pratade jag med Dominikansystern Sofie och prästen Charlotte Frycklund om jämställdhet och feminism utifrån ett kristet perspektiv. En av dem kallar sig feminist, den andra gör det inte. Men de är överens om att kristendomen revolutionerade synen på kvinnan och om att Gud upprättar kvinnan totalt. Inför honom definieras vi inte utifrån vår karriär, eventuella barnafödande, utseende eller familj. Vi är värdefulla i egen rätt, skapade till Guds avbild och oändligt älskade. Det är det bästa feministiska budskap jag hört.