Nog för att bloggar (inklusive min egen) kan framstå som tillrättalagda och skrytiga, men har ni varit på Linked-in??

Det är ju en CV-sajt så jag fattar att syftet är att man ska basunera ut kompetenser, framgångar och utmärkelser, men det blir nästan olidligt att scrolla runt där. Framför allt är det plågsamt att gå in på min egen profil som jag skapade under en tid då jag ville ta mig fram i kommunikationsbranschen. För det första: Varför skriver jag på engelska? För det andra: Varför kryddar jag med ord som extensive research, highly appreciated och lägger in ordet strategic för att beskriva roller där jag inte alls hade något strategiskt ansvar.

Svaret är givet: För att framstå som bättre än jag är såklart.

Medan jag redigerar min Linked-in profil, byter till svenska och rensar bort alla onödiga beskrivningar om saker jag gjort, tänker jag på ett möte med Peter Halldorf för något år sedan. Vi talade om fastan. Och om ödmjukhet. Han sa: Ödmjukheten gör att vi inte behöver framstå som bättre än vi är, att vi inte ständigt behöver försvara eller hävda oss.

Vilken befrielse det finns i de orden. Men hur ska det bli verklighet? Ja, inte genom att hänga på Linked-in i alla fall.