Varför jag blev journalist

Fick en fråga om jag kunde berätta mer om min väg till journalistyrket. Såklart jag kan!

En dag i åttan knackade det på dörren till vårt klassrum. Två representanter från Svenskt Näringsliv stegade in med famnen full av glass, blommor och diplom. Det visade sig att blommorna och diplomen var till mig och min klasskompis Annika. Vi hade vunnit, respektive kommit tvåa (jag kom tvåa) i en uppsatstävling där man skulle skriva om sitt drömyrke. Både jag och Annika hade skrivit om att vi ville bli journalister.

Men efter gymnasiet, när det var dags att välja inriktning i livet, tappade jag bort min dröm. Jag lyssnade på rösterna som sa att mediebranschen kräver vassa armbågar och att det nästintill är omöjligt att få en anställning. Jag tvivlade på min förmåga, och läste statsvetenskap i stället.

Såhär i efterhand är det tydligt att jag valde fel. Varför sökte jag inte journalisthögskolan? När jag var mammaledig 2016 fick jag tid att tänka om. Jag passade på att läsa en distanskurs i journalistik och kände starkt: Det är ju DET HÄR jag gillar att göra.

En av uppgifterna i kursen var att intervjua en journalist som man ser upp till, så jag skickade ett mejl till Matilda Gustavsson på DN. Till min förvåning tackade hon ja.

Det blev ett fint möte som resulterade i den här artikeln. Jag var så nervös inför att skicka den till Matilda, men hennes respons var positiv och hon skrev: Den här skulle kunna publiceras i DN anytime.

Tänk vad ord i rätt tid kan göra. Stärkt av Matildas ord, tänkte jag: Jag kanske kan det här, jag kanske kan jobba med att skriva ändå. Ungefär samtidigt kom en jobbannons ut från tidningen Dagen. De sökte någon som kunde skriva om kultur och göra personporträtt. Jag kunde inte tänka mig något roligare och trots att en 15-poängs distanskurs i journalistik inte är mycket att skryta med, ville jag chansa.

Jag kom till intervjun och fick massa frågor som jag inte hade en aning om. Är du snabb? (Jag tror det) Hur lång tid tar det för dig att skriva 6000 tecken om du gjort intervjun? (Hade ingen aning om hur mycket 6000 tecken var, men chansade på en dag, vilket visade sig vara allt för långsamt)

Hur som helst så fick jag chans att göra ett arbetsprov, vilket blev den här artikeln. Och sedan fick jag jobbet! Utan Matildas ord hade jag aldrig sökt.

Hur det gick för Annika? Jodå, hon blev också journalist 🙂

Föregående

Robert Eriksson: Vi måste släppa taget om våra drömmar

Nästa

Björn Wiman: Kristnas ilska mot Judas banade väg för judehatet

4 kommentarer

  1. Alicia

    Så roligt att läsa! Tack för inlägget. Jag blir så inspirerad!

  2. Maria H

    Vad roligt att höra din väg till drömyrket! Modigt att våga! Och tänk, vad andras ord och uppmuntran kan göra.

    • Malina Abrahamsson

      Tack Maria!! Och ja, ord i rätt tid kan vara livsförändrande 🙂

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén