Den jag blir med dig

När jag gör intervjuer spelar jag oftast in samtalet, men att lyssna i efterhand kan vara en plågsam upplevelse.

Det handlar inte om dem jag intervjuar. Nej, de är oftast vältaliga och genomtänkta. Det handlar snarare om mig, min röst och mina ibland trevande – men också ibland – allt för direkta frågor.

En upptäckt jag gjort när jag lyssnat är att min röst förändras beroende på vem jag pratar med. Det är uppenbart om personen jag intervjuar gör mig nervös, är någon jag vill imponera på eller någon som jag känner mig likgiltig inför. Rösten kan vara avslappnad och behaglig men också taggig och spänd. Och samtalet brukar bli därefter.

Den här lilla upptäckten påminner mig om att vi blir till i relation till varandra. Tidigare tänkte jag att det var någonting negativt om jag inte var absolut likadan oberoende av vem jag umgicks med, men nu har jag tänkt om. Vi är dynamiska varelser – levande – och det vore konstigt om vi var exakt likadana hela tiden. Olika människor plockar fram olika sidor. Och olika röster, uppenbarligen.

Föregående

Spåren efter oss

Nästa

Jesuitpater Fredrik Heiding: Religion ska vara roligt

4 kommentarer

  1. Alicia

    Skulle vara så fint att få veta mer om ditt arbete som journalist. Du skrev på Instagram att du inte var utbildad t.ex. Jag som gått reklamvägen och nu gör en del uppdrag av journalistisk ton blir så nyfiken på din resa.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén