Vi åker pulka, men Miriam hejdar sig ständigt: ”Mamma, är det här spår efter mig?”

Jag har tidigare skrivit om människans längtan efter att lämna spår och när jag ser min dotters iver blir jag påmind. Rätt använd kan den längtan användas till stordåd, men om den missriktas och överdrivs kan den snarare bli tvångsmässig och destruktiv. Analogin med spåren i snön gör mig medveten om att en nypa ödmjukhet är på sin plats. När temperaturen stiger, är spåren ett minne blott.