När jag växte upp hade jag ingen uppfattning om katolska kyrkan. Jag visste att det fanns nunnor – en klasskompis hade gått på dagis hos nunnorna i stan – men jag ägnade nog aldrig en tanke åt vilken typ av kyrka de tillhörde eller vad de trodde på. Däremot tyckte jag att de hade något tilldragande över sig, ett slags exotiskt skimmer.

I sjuan när jag skulle skriva en artikel för skoltidningen valde jag därför att intervjua en av systrarna i det lilla stadsklostret i närheten av min skola. Jag häpnade inför deras liv: Va? Äger du ingenting? Måste du lyda allt abedissan säger? Vill du inte ha en man? Och så det mest häpnadsväckande av allt: Du gillar alltså att bowla??

När jag bodde i Spanien som 20-åring skedde mitt nästa möte med katolska nunnor. Jag såg en annons på en lyktstolpe om en bokcirkel och ringde genast upp: Jag vill vara med! (Vem gör sånt?) Det visade sig att bokcirkeln bestod av en hängiven katolsk tjej, en mindre hängiven katolsk tjej och så jag. Vi diskuterade Viktor Frankl ”Livet måste ha mening” och efter en av träffarna bjöd de in mig till filmkväll. Kan ju bli kul, tänkte jag, och följde med till en källarlokal där möblerna var mörkbruna och rustika och väggarna fulla av Mariabilder. Ett gäng nunnor hade samlats för att se på film – en svartvit skildring av när katolska missionärer kom till Japan på 1600-talet. Det var inte popcorn och soffläge precis, utan vi satt uppradade på hårda, tunga stolar vars ryggar hade snirkliga mönster i trä. Filmen saknade repliker och jag och nunnorna satt också alldeles tysta. Har sällan känt mig så apart.

På senare år har jag omvärderat hur jag ser på katolska kyrkan, kanske särskilt den här hösten då jag läst kyrkohistoria och upptäckt vilken rikedom det finns i hela kyrkans tro, inte bara den protestantiska. Och jag är fortfarande fascinerad av nunnor. Hur de överlåter sig så fullständigt till en enda sak, lever tålmodigt och självutgivande. För nästan exakt ett år sedan mötte jag Syster Siluana på Mariavall kloster på Österlen för ett samtal om kallelse och bön och dessförinnan intervjuade jag Syster Sofie om sex. Jag hoppas på fler sådana möten. Stumfilmskvällarna om 1600-tals missionärer klarar mig dock utan.