Läste en intervju med Loreen. Hon är med i ”Så mycket bättre” den här säsongen och tolkar bland annat Helen Sjöholms hit ”Du är min man” (låg etta på Svensktoppen i fem ÅR). I intervjun berättade Loreen att hon var så obekväm med texten först och tyckte att den uttryckte en undergivenhet och typisk trång kvinnoroll. Men sedan tänkte hon om och säger:

– Nej, men jag hade det här samtalet i mitt eget huvud. Vad är det låten egentligen säger? Är det fel att säga till en man, eller en kvinna, att jag älskar dig? Liksom att ge en sådan naken, byxorna nere-typ av kärleksförklaring? Vi har haft metoorörelsen och liksom kvinna, kvinna, kvinna, men ska det innebära att en kvinna inte kan säga till sin partner att jag älskar dig och att jag finns här för dig?”

– Liksom  ”fuck you alla, jag behöver ingen man”, men jag behöver ju en man, eller en partner eller vad som helst, att älska mig. Det är ingen svaghet att uttrycka kärlek, du är inget offer för det.

Visst är det så!? Känns som vi gått så långt i vår strävan efter självständighet att vi nästan tycker det blir genant att uttrycka kärlek så förbehållslöst, även om det kanske är det vi längtar efter innerst inne? Jag tror att det finns en kraft i att uttala orden; du är min. Inte som ett ägande, men som tillhörighet. Det är vackert att få vara en annan människas Människa.