När jag var yngre hade jag svårt för att visa mig sårbar. Jag hade liksom inte förstått att det är en förutsättning för att kunna ha en nära relation. Varför berättar ingen för mig om sina tankar och känslor?? kunde jag undra. Men hallå! DU berättar ju ingenting för nån. Stängd som en mussla om det som betyder något. Om övrigt kunde jag pladdra på.

En av de stora saker jag fått uppleva de senaste åren är vad det innebär att ha nära vänner. Att dela sorg och smärta med varandra, gråta ihop, våga visa rädsla och oro. Inte vara rädd för att göra bort sig eller för att bli dömd. Jag är så tacksam för det!

Men närheten kommer med ett pris: ännu mera smärta. För när man delar det innersta gör det också så mycket ondare när en vän lider, ibland så ont att det känns som att man bär lidandet i sin egen kropp. Jag får svårt att separera mig från den andre.

Därför längtar jag ibland efter att kunna vara mer distanserad. Mind my own business, så att säga. Men varje gång jag försöker, misslyckas jag. Det går inte. Och innerst inne vill jag inte heller det. Jag vill inte byta ut närheten och sårbarheten. Även om den kostar på.