Förra hösten var ljuvlig. Färgerna tycktes särskilt starka, himlen alldeles särskilt klar. Jag och Hedda åkte på utflykter, kortare och längre. Hon sov gott och log sitt milda leende. Tanken på att jag om bara ett år skulle gå tillbaka till jobbet framstod som absurd. Jag mejlade min chef och skrev att jag måste vara hemma längre. Kanske ett halvår extra?

Den här hösten har jag stundtals ångrat mitt tilltag. Ett år och sju månader hemma är en lång tid, i alla fall under en pandemi. Nu längtar jag efter att få åka till redaktionen igen, möta kollegorna vid kaffeautomaten, spåna idéer om nya reportage, göra intervjuer, skriva! Bara en månad kvar. Jag räknar ner!