Hemmalivet går sin gilla gång och följer samma förutsägbara struktur. Ibland känns det tröstlöst men ofta helt okej. Sörjer framför allt att inte kunna gå i kyrkan under advent och jul. Att lyssna på ”Bereden väg för Herran” på Spotify är liksom inte samma sak.

I dag är himlen mjölkvit, men igår satt jag på en bänk där solen sken som en strålkastare rakt i ansiktet. När jag tittade upp såg jag bara blått. Sedan försvann solen bakom träden och det blev kallt så jag var tvungen att gå. Men i minnet dröjde sig ljuset kvar.