Dagarna går både långsamt och snabbt. Plötsligt är det kväll och nattning av barn. Igen. Försöker säga till mig själv att inte se det här karantänliknande livet som ett undantagstillstånd. Det här är också ett typ av liv. Men annorlunda.

På dagens promenad träffade jag en kvinna som beskrev tillståndet som en enda stor tomhet – inga fasta punkter, plågsam ensamhet och en himmel som är mörk redan klockan tre. I början, i våras, tyckte hon att det var skönt att vara hemma, slippa sociala krav och slippa handla. Men nu – usch – hon skakade på huvudet.

Författaren Tomas Sjödin beskriver samma sak som ”själslig punktering”. Träffande, eller hur?

Själv pendlar jag hit och dit. Modlös och hoppfull om vartannat. Det är en prövningens tid – prövning i omdöme, uthållighet och tålamod. Ofta har jag svårt med alla tre. Under hela oktober och början av november misslyckades jag även med att se det fina i nuet, att kunna glädjas åt det lilla. Men jag har blivit bättre: ett vykort från en vän, rosor på köksbordet och timmar som flyger när jag slutar låtsasleka och i stället ger mig hän i barnens fantasivärld, har gjort den senaste veckan lite ljusare.