Det är så tydligt att vi människor är skönhetslängtande varelser. Jag minns en utställning på Fotografiska där Jimmy Nelson porträtterat en nomadisk inuitfamilj. De levde i Sibirien, under tuffa väderförhållanden, och var klädda därefter. Men trots det var de noga med att dekorera sina huvor med pärlor. I min enfald tänkte jag: Men det är väl onödigt, väldigt få människor ser dem och de går inte på några stora fester eller tillställningar. Jag bortsåg alltså helt från det uppenbara: skönhetslängtan har inte med uppvisning att göra. Det sköna är skönt för sin egen skull.

I hemmatider som dessa blir det tydligt att jag saknar skönhetsupplevelser. Framför allt den typen av upplevelser som sköljer över en när man besöker en ny plats och alla sinnen aktiveras. Det kan räcka med en välgjord, vacker cappuccino på ett mysigt café eller ett berg som avtecknar sig mot himlen. Själen fylls av förundran.

Min vän Elin är duktig på att se skönhet i det som är, se det som glimmar mitt i gråaste november.