För många år sedan jobbade jag som processledare i ett socialt företag där min uppgift var att hjälpa tio ungdomar att hitta så bra lösningar som möjligt på ett problem som deras kommun hade. Eller just det, vi fick inte säga problem. Vi sa utmaning. Det gällde även min arbetsinsats. Det fanns inga problem, bara utmaningar. Och det var min uppgift att lösa dem.

Halvvägs in i programmet hade jag avstämning med min chef. Hon frågade hur det gick och jag berättade att det stundtals var svårt att motivera ungdomarna, uppbåda deras entusiasm, få dem att jobba hårt. Jag passade också på att berätta om andra saker som inte funkade och som nödvändigtvis inte hade med ungdomarna eller mig att göra, men då avbröt hon mig och sa: Och hur ska DU lösa det Malina? När jag protesterade och sa att det nog inte gick att lösa, kontrade om: Men om det SKULLE gå, hur skulle du göra DÅ?

Den här typen av extrem can do it-spirit kan ha sin plats, men ibland kanske man bara inte orkar hitta en lösning. Man kanske bara vill avreagera sig, klaga lite, skylla på saker runtomkring.

I veckan pratade jag i telefon med en kompis som är motsatsen till vad min chef var. Jag hävde ur mig klag på klag på klag. Hon lyssnade tålmodigt och sedan sa hon: Usch vad jobbigt det låter!! Och det var precis vad jag behövde höra.