Att följa spåren bakåt

När livets brutalitet gör sig påmind, tröstas jag inte så mycket av att tänka att allt nog kommer att bli bra. Snarare vänder jag mig bakåt i tiden och hittar en säker hamn i det som redan varit. Minnena som poppar upp saknar logisk följd, de dyker upp hur som helst, hoppar mellan tider och platser. De erbjuder en flykt och visar att livet också kan vara vackert, fullt med positiva överraskningar. Plötsligt är jag 12 år och står bakom kulisserna på Stadsteatern, redo att göra entré. Eller så är jag 22 år, landar på Tarapoto aeropuerto mitt i natten och känner den oväntat varma luften slå mot ansiktet. Eller 33 och går med barnvagn genom en allé av höstlöv.

Det finns en andlig övning som går ut på att spåra Guds kärlek i det förflutna – att se på sitt liv och fundera på hur och när man sett en glimt av Guds godhet. En del har svårt med det. Hur mycket de än tänker, kan de inte se ett endaste spår. Då är uppmaningen att göra om övningen, igen och igen. Till slut kanske det finns ett litet korn att upptäcka. Och om man har insett att Gud faktiskt har gått vid ens sida, är det lättare att ha förtröstan inför det som ska komma. Om Gud visat kärlek förr, gör han det också nu. Även om det inte känns så.

Föregående

”Jag är mitt eget allt”

Nästa

Vardaglig vänlighet

  1. Maria H

    Ja, så bra! Tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén