I början av mars, innan coronan stängde ner kulturlivet, såg jag Sara Parkman sjunga så gudabenådat kraftfullt att Uppsala konsert och kongress förvandlades till katedral. Innan hon sjöng ”Jag ropar” pratade hon om hur befriande det är att ropa ut all sin skit, misslyckande och svaghet, i grupp. Precis som man gör i syndabekännelsen i kyrkan, alltså.

Men att prata om synd är inte så populärt. Det är ett ord med typiskt dåligt rykte. Vi vill inte fastna i det som gått dåligt eller blivit fel, hellre blicka framåt. Inte vara en arma syndare när vi kan vara en unika multipotentials med en framtid så ljus att den bländar.

Fast jag håller med Parkman. Det finns en otrolig frihet i att inse sin svaghet. Jag tänkte på min senast idag – på hur ofta jag agerar tvärtemot hur jag egentligen vill göra, hur jag återkommande brister i kärlek och tålamod. Då är det skönt att landa i: ja, jag är ofullkomlig. Och det kommer jag vara livet ut.