När Hedda Stiernstedt fick pris för bäst klädda kvinna på Elle-galan sa hon att stilen blev hennes egen först när hon slutade klä sig för den manliga blicken.

Det finns en frigörelse i att slippa behaga.

Ändå gör vi det hela tiden. Vi pejlar in vad andra tycker och anpassar oss därefter, mer eller mindre medvetet. För den som har ett kreativt yrke eller intresse är det en ständig kamp. Vad kommer folk tycka om jag skriver såhär? Målar så? Sjunger sådär?

Jag märker det också på Instagram. Då och då vill folk ha input på sina konton och undrar vad deras följare föredrar: långa eller korta inlägg? bara foton? mer om jobbet eller kanske bilder på mat? Frågorna verkar bottna i en vilja till anpassning, som i sin tur ska ge fler följare.

Och det klart, det finns också något fint i att tänka på mottagaren. Men det kan också hämma. Ni minns kanske att jag skrev att mitt skrivande går trögt? Fick ett råd från en vän att ta ut svängarna i anteckningsblocket – och då slog det mig: jag skriver aldrig i ett anteckningsblock bara för mig själv, utan alltid för någon annan, för tidningsläsare och bloggläsare. Och när man gör det under lång tid kan det bli svårt att hitta sin egen stil, sin egen röst och sina egna konturer.

Skapandet blir nog bäst om man bortser från utifrånblicken. Tillåter sig själv att inte behaga.

.