Ett år med två barn

Ett år med två barn

Ni minns kanske att mitt tvåbarnsliv inte började så bra?

Det blev bättre!

Visserligen är jag fortfarande inkompetent när det gäller praktiska bestyr, men jag slutade noja mig och livet blev lugnare. Hedda har varit en nöjd bebis, tillfreds för det mesta. Christoffer har tagit mornarna så att jag har fått sova. Vi har hittat på roliga saker och träffat andra daglediga. Eller så har vi såsat runt hemma, vilket är en av mina favoritsysslor.

Under det här året har jag bara varit ifrån Hedda sammanlagt tio timmar, räknade jag ut. En konsert här, en afternoon tea där. Annars har hon alltid varit nära, dag som natt. Och nu börjar jag känna ett krypande behov av egentid.

Ja, egentligen gillar jag inte det ordet. Att få barn innebär liksom per definition att man inte kan se till sig själv först och främst. Dessutom vittnar önskan om egentid om att man tillhör en enormt priviligerad skara som har alla basbehov fyllda.

Men bortsett från det, så har jag ändå känt att det vore skönt med en dag ledigt. Att få vila från ansvaret en stund. Så länge jag är hemma i lägenheten går det inte riktigt. Från rummet ropar Miriam ”Vem vill leka med mig?” och Hedda blir ledsen när jag är utom synhåll.

Men snart kanske. När våren är här, Coronarestriktionerna lättar och Hedda har slutat nattamma. Då ska jag ta ett dygn eller två – av egentid.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *