Inget är som vanligt, förutom att det är påsk. Det här året känner jag starkare än tidigare att jag vill gå in i passionsberättelsen, liksom leva igenom den, men det är svårare när jag inte kan gå i kyrkan.

Så vad gör jag i stället?

Är mitt husligaste jag: bakar bröd och cupcakes, fejar i vart endaste hörn, planerar påskmat och gör pyssel av gamla böcker. Funderar på vilka blommor vi ska ha på balkongen och i vilken färg vi ska måla våra stolar.

Och är i stillhet. Tänker på stora saker som försoning, död och uppståndelse. På hur den 2000-åriga berättelsen om Jesus påverkar mitt liv.

John Sjögren skrev så bra om påsken i Svenska dagbladet för några år sedan. Om hur Jesus manifesterar sin allmakt, inte genom att utöva världslig makt, utan genom att avsäga sig den. Han vinner seger över döden, men inte genom att besvara våld med våld. I stället låter han våldet och ondskan drabba honom själv. ”Det är en akt av absolut icke-våld och kärlek som frälser världen”.

Det kan man begrunda ett helt liv.