Ett år i Uppsala

Jag var nitton år första gången jag flyttade till Uppsala. Hade aldrig varit här tidigare, kände inte en människa och visste knappt vad jag valt för utbildning. Ändå minns jag beslutet som självklart. Jag bara bestämde mig – huxflux – det blir Uppsala! Och tur var väl det! Framför allt eftersom den här staden gav mig både min man och vänner för livet.

Sedan flyttade vi ändå härifrån, bodde i huvudstaden och funderade fram och tillbaka var vi skulle landa som familj (Borde vi inte stanna i Stockholm? Kanske bo på småländska landsbygden? Eller varför inte Linköping?) Men sedan stod det klart: Vi återvänder! Och tur var väl det!

Nu har vi bott här i ett år. Livet har blivit enklare. Vi kan vara mer spontana, umgås med fler typer av människor. Allt är nära.

Så tack Uppsala! Vi kommer inte lämna dig igen.

Föregående

Små och stora sorger sida vid sida

Nästa

Man gör vad man kan

3 kommentarer

  1. Maria H

    Så fantastiskt att det blivit så bra för er i Uppsala! Minns flyttdagen för ett år sen, att jag kände både glädje och vemod – glädje över alla fina stunder med er och över att själva flyttdagen gjordes med ett gäng härliga vänner, vemod över att inte ha er nära längre. Men det är ju livet, att det förändras! Kram

    • Malina Abrahamsson

      ja, det var en dag både av glädje och vemod! jag är också glad över alla er som hjälpte till och att vi hade sån rolig dag ihop. för mig var en av de tråkigaste sakerna med att lämna stockholm att lämna vår hemgrupp. vi var sånt bra gäng! saknar det!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén