När jag var nitton år och jobbade i en kyrka i Spanien hade jag en mentor – en färgstark kvinna från Argentina som var gift med församlingens pastor. Hon fick alltid något drömskt, förälskat i blicken när hon pratade om sin tro och en sak jag särskilt minns att hon sa var: ”Jag bryr mig inte om jag får några bönesvar – att vara med Herren är nog”.

Där och då framstod hennes inställning som märklig eftersom jag kom från ett religiöst sammanhang där vi hade uppmuntrats att skriva upp våra böneämnen på listor och sedan pricka av dem en efter en i takt med att Gud svarade på bön. Så vadå inte bry sig om bönesvar?

Många år senare förstod jag vad hon menade. Jag förstod att det handlade om gudsbild. Om jag ser Gud som en magisk maskin som ska uppfylla mina individuella önskemål är det viktigt att Gud svarar på bön; att han möter mina behov blir ett tecken på att han existerar och vill mig väl.

Men om Gud inte är en magisk maskin utan en levande Gud som framför allt är intresserad av relationen till oss människor, blir bönesvaren sekundära. Gud är mål – inte medel – och gemenskapen med honom är nog.