Kristen och vänster

Som fjortonåring var jag med i både Pingstkyrkan och SSU. För mig fanns ingen motsättning mellan min nyvunna tro på Jesus och ett engagemang för stark välfärd och feminism, men omgivningen var inte lika positiv. Mina SSU-kompisar tittade misstänksamt på korset runt halsen och hävde ur sig föraktfulla kommentarer om frikyrkan. I Pingstkyrkan var korshalsbandet standard, men inte knappen på jackan. På den stod det ”Sverige behöver färre Egon” och var del av en SSU-kampanj. ”Ta bort den där” kunde jag få höra från de frikyrkliga som inte hade mycket till övers för den politiska vänstern. 

Och det är klart. Kristen tro, särskilt inte frikyrklig sådan, och vänsterpolitik har på ytan inte haft så många gemensamma nämnare. Något förenklat och generaliserande: Medan kristna står för traditionella värden, tror på sanning och värnar kärnfamiljen har vänstern velat riva upp strukturer, utmana normer och lobbat för fri sexualitet. Det har varit svårt att hitta människor som är uttalat kristna och uttalat vänster. 

Men börjar sakernas tillstånd förändras? Jag slogs av tanken första gången när jag läste Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar”. Hon – feministförebild och vänsterintellektuell – skrev om moderskap på ett sätt som lät förvillande likt en kristen relationsbok; hur vi är skapade för beroende, sammanflätade i en väv med andra, hur familjen och barnen står för eviga värden…

Redan 2005 hade hon förresten skapat ramaskri när hon ifrågasatte att barn under två år lämnas på förskola. Hon formulerade sig skarpare än många kristna debattörer och hemmaförälderivrare vågat göra: ”Storleken på vår dagliga produktion av varor och tjänster vilar på att vi alla förtränger ett ljud. Ljudet av ett barn som lämnas” (DN 30/10 2005)

Nina Björk hämtar sin analys ur en kapitalismkritik. Det gör även serietecknaren Liv Strömquist. I sitt senaste album ”Den rödaste rosen slår ut” tar hon sig an kärlek och förälskelse och skriver om hur en nyttomaximerad marknadslogik smugit sig in i mänskliga relationer vilket gör att vi ser på varandra som varor och relationer som en transaktion; om vi inte får ut lika mycket som vi investerar känner vi oss rånade. Strömquist protesterar mot det här synsättet och säger att kärlek är någonting annat: ”Att ge kärlek, att älska en annan människa eller sina barn, är inte ett arbete” slår hon fast (DN 8/30 2019).

Att människan är något annat än en utbytbar vara och att marknaden inte är gud har kristna predikat sedan dag ett, men nu, i den senkapitalistiska tid vi lever i, blir det tydligt att vi delar den analysen med vänstern. Ohejdad kapitalism och förhärskande individualism är varken kompatibel med kristen tro eller vänsterpolitik, men medan kristna bygger sin analys på insikten att vi är skapade till Guds avbild och därmed har ett okränkbart värde, drar vänster slutsatsen utifrån ett klassperspektiv där ingen människa ska utnyttjas utifrån sin status på samhällsstegen.

I höstas blev det tydligt att troende och vänstersympatisörer även kan förenas i politiska sakfrågor. Efter att Moderaterna gått ut med att de ville utreda altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige, reagerade journalisten, författaren och marxisten Kajsa Ekis Ekman. Hon vände sig mot idén att människan skulle vara en produkt, en vara på en marknad och skrev att det inte går att skilja kroppen från jaget på det sätt som surrogatmödraskapsförespråkarna låter påskina.

Där fick hon medhåll från katoliken John Sjögren som i Svenska Dagbladet (9/8 2019) skrev: ”i tänkandet som möjliggjort surrogatmödraskap döljer sig också en destruktiv dualism, för att inte säga ett förfärande kroppsförakt.” Ekman och Sjögren var överens om att vårt rättighetstänkande löpt amok, vilket resulterat i att vi är beredda att utnyttja andra människor för att få det vi vill ha. Sjögren skriver ”Ingen människa kan reduceras till ett medel för att ge mig något jag önskar. Alla människor är mål i sig själv”.

Det är nya tider! Själv är jag varken pingstvän eller SSU:are längre, men om jag varit det hade det nog gått utmärkt att förena.

4 reaktioner till “Kristen och vänster”

  1. Vad glad jag blir av det här! Tror fortfarande det finns ett starkt motstånd mot vänstern bland kristna tyvärr men antagligen blir det mindre och mindre. Har aldrig riktigt fattat grejen, som jag ser det struntar högerpartierna i många fall i flyktingar, kvinnor och klimatet och det är ju inte särskilt kristet.

    1. Ja, det känns som att det börjar röra sig lite på den fronten. Att bry sig om samhällets svagaste går ju helt i linje med Jesu budskap. Det som också är intressant nu är att det känns som att det växer fram en konservativ vänster, alltså den jag beskriver i inlägget. Vänstermänniskor som pratar som kristna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *