Faran med förväntan

I mitt tonårskyrkgäng fanns en tydlig glad-kultur. Jag minns till exempel ett skidläger där ungdomsledaren inledde morgonsamlingarna med att tjoa ”Vad ska vi vara i dag?” och vi svarade i kör: ”Vi ska vara glada!” Tilltaget gjordes nog med glimten i ögat, men det var också sant att den sociala normen var att vara glad och pepp för jämnan.

Därför blev kontrasten så stor när jag en dag utbrast ”Wow, vad kul det kommer bli på nyårslägret” och en i gänget svarade ”Det får vi se”. Hon var sakligt lagd, gjorde sig aldrig några illusioner, ville inte ha några förväntningar eftersom hon då kunde bli besviken. Jag minns att jag tyckte att hon lät som världens tråkmåns. Inte undra på att hon aldrig såg glad ut…

Men! De senaste åren har jag omvärderat ett och annat. Till exempel den här grejen att gå in med förväntan i saker och ting. Det finns en fara med förväntan. Nämligen att den är orimlig.

Jag har märkt att jag ofta har orimliga förväntningar på min omgivning; på hur tillmötesgående, peppade eller tacksamma människor ska vara, på hur ofta kompisar ska höra av sig, på hur mycket egentid jag ska få. När förväntningarna krockar med verkligheten skapas frustration och besvikelse.

Därför har jag ett mål för i år: att sänka förväntan! Istället för att göra upp orealistiska inre bilder vill jag leva öppet och förväntansfritt. Wish me luck!

En kommentar till “Faran med förväntan”

  1. Åh, jag får rysningar (av obehag) när jag läser om den där morgonsamlingen. Jag läste om en person som alltid tar ut glädjen i förskott för att om det sedan skiter sig, så har hon iaf fått vara glad innan. För mig funkar inte det riktigt, jag är för realistisk för det och vill inte ha så höga förväntningar. Lycka till med din nya utmaning!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *