Det fanns en tid i svensk offentlighet där det var karriärmässigt självmord att komma ut som religiös. Nu sjunger Sara Parkman om Guds välsignelse och föräras DN:s kulturpris. Kulturchef Björn Wiman kommenterar: ”Det Sara Parkman gör är sensationellt – jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Med sin röst ger hon uttryck både för vår tids längtan efter helighet och för den religiösa erfarenhet som det sekulära samhället tror sig ha avskaffat.”

Vår tids längtan efter helighet. Är det inte ovanligt många som pratar om den just nu? Om hur vi – teknologiska, materiella och vetenskapliga framsteg till trots – inte längre kan ignorera vår andliga törst. Den som vittnar om att livet inte enbart är det våra ögon kan se, utan att det finns en djupare dimension; en förtrollad tillvaro, ett mysterium!

Jo, det verkar vara en ny tid nu. En tid då antropologen Mikael Kurkiala drar fulla hus när han talar om själen, en tid då Svenska dagbladet under en och samma vecka publicerar tre artiklar som lyfter fram det positiva med kyrkan, en tid då litteraturkritiker skäms över sin religiösa analfabetism och lovar bättring.

Vilken spännande tid!