Självmedvetenhet

Jag var på en dejt en gång där jag var så nervös och ängslig för hur jag skulle framstå att jag blev stel som en pinne. Och självmedveten. Kunde knappt ta en tugga av maten utan att tänka på exakt hur det såg ut när jag förde maten till munnen eller hur det lät när jag tuggade. Det säger kanske sig själv att det inte blev någon kärlekshistoria av det där.

Självmedvetenheten är en obehaglig följeslagare. Utifrånblicken på en själv gör att hela tillvaron blir ansträngd. Jag övar mig ständig på motsatsen: självförglömmelsen. För visst måste det vara den bästa känslan, det bästa tillståndet? När man bara är, njuter av nuet, har flow, inte funderar på om kläderna sitter rätt.

I tisdags kväll upplevde jag en sån känsla. Vi ordnade barnkalas för en nioåring, åt tacos och tårta och lekte dansstopp. Och jag tänkte inte på mig själv en enda gång. Bara på barnens iver och glädje. Och på Samirs och Viktors ”Shuffla shuffla”.

4 reaktioner till “Självmedvetenhet”

  1. Hej Malina! Vill bara säga att jag nyss hittat hit till din blogg och stortrivs! Tycker du levererar kloka tankar och sätter ord på mycket som man själv tänker och känner. Hoppas du fortsätter blogga lång tid framöver! Trevlig helg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *