Självmedvetenhet

Jag var på en dejt en gång där jag var så nervös och ängslig för hur jag skulle framstå att jag blev stel som en pinne. Och självmedveten. Kunde knappt ta en tugga av maten utan att tänka på exakt hur det såg ut när jag förde maten till munnen eller hur det lät när jag tuggade. Det säger kanske sig själv att det inte blev någon kärlekshistoria av det där.

Självmedvetenheten är en obehaglig följeslagare. Utifrånblicken på en själv gör att hela tillvaron blir ansträngd. Jag övar mig ständig på motsatsen: självförglömmelsen. För visst måste det vara den bästa känslan, det bästa tillståndet? När man bara är, njuter av nuet, har flow, inte funderar på om kläderna sitter rätt.

I tisdags kväll upplevde jag en sån känsla. Vi ordnade barnkalas för en nioåring, åt tacos och tårta och lekte dansstopp. Och jag tänkte inte på mig själv en enda gång. Bara på barnens iver och glädje. Och på Samirs och Viktors ”Shuffla shuffla”.

Föregående

Guldbaggen gånger två

Nästa

Varannan dag

4 kommentarer

  1. Alicia

    Hej Malina! Vill bara säga att jag nyss hittat hit till din blogg och stortrivs! Tycker du levererar kloka tankar och sätter ord på mycket som man själv tänker och känner. Hoppas du fortsätter blogga lång tid framöver! Trevlig helg

    • Malina Abrahamsson

      Å tack, vad glad jag blir för dina ord! Tack för att du skrev! Och välkommen hit <3

  2. Maria H

    Självförglömmelse, så frigörande! Bra skrivet!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén