När Miriam var bebis tyckte jag att det var besvärande att umgås med föräldrar som hade barn i samma ålder. Bebisarnas utvecklingskurvor kom ofta på tal och jämförelsen hängde i luften. Ibland kunde den avläsas i blickar och subtila kommentarer, ibland sa någon rakt ut: ”Jaha, Miriam kryper inte än? Vår son har ju krupit i tre månader nu”.

När jag gick hem från den typen av träffar kunde jag ängsligt googla ”utvecklingskurva bebis + normalt” och sedan bli lugnad av att det mesta är normalt när det gäller bebisar. Trots det undvek jag den där sturska föräldern nästa gång vi var i samma rum.

Med bebis nummer två känner jag mig mer avslappnad. Miriam kröp aldrig, hon började dessutom prata sent, men hon klarade sig fint ändå. Bebisar är hör och häpna individer, de lär sig i olika takt och är bra på olika saker.

Med den förvissningen kan jag se på Hedda med andra ögon. Om hon kryper eller inte kryper, lär sig gå tidigt eller sent, säger många eller få ord, det spelar mindre roll. Så småningom kommer hon att lära sig. Och då kommer jag ångra att jag någonsin varit orolig.