Här har du mitt barn

Här har du mitt barn

I höstas gjorde jag en intervju med författaren Josefin Holmström. Vi träffades i Sigtunastiftelsens restaurang och pratade om poeten Emily Dickinson över en lunch. Min femmånaders bebis var med, men ville inte sova, så jag försökte intervjua, äta mat och underhålla bebis på samma gång. Resultatet blev aningen fumligt, vilken en kvinna i personalen uppmärksammade. Rätt som det var stod hon bredvid mig med händerna utsträckta ”Kom till mig!”

Ganska snabbt förstod jag att hon syftade på lilla Hedda och jag avböjde erbjudandet med att säga att mitt barn snart skulle sova. Men kvinnan gav sig inte utan upprepade, fortfarande med uträckta händer, ”kom till mig!”. Och då händer det märkliga: Helt sonika överlämnar jag Hedda i famnen på den främmande kvinnan. Josefin Holmström tittar på mig med höjda ögonbryn och frågande min.

Så ser jag hur kvinnan vandrar runt i restaurangen med mitt barn. Jag hinner tänka att det jag precis gjort är en akt av fördomsfrihet, ett bevis på att jag litar på mina medmänniskor. Och vad brukar man säga ”it takes a village to raise a child… ” Det är bara vi svenskar som är så protektionistiska att vi knappt låter vänner hålla våra barn. Och det är ju ganska smidigt att få avlastning så jag kan fokusera på intervjun… Men så hinner jag också tänka: Jag är dum i huvudet.

Och så rätt som det är ser jag hur kvinnan vandrar in i köket tillsammans med Hedda. Då reser jag mig upp och följer efter. ”Ursäkta jag tror att min bebis är här”. Kocken jag möter skakar på huvudet och ropar med uppgiven röst. ”Mona, du kan inte ta gästernas barn”. Då kommer Mona fram från diskrummet. ”Men jag visade bara henne hur det går till i ett storkök. Hon tyckte det var jättespännande”.

Jag ber om att få tillbaka mitt barn och Mona försäkrar mig om att jag inte behöver vara orolig, hon är mormor och har bra hand med barn. Jag tror henne. Men jag tänker ändå att min ambition att vara en avslappnad, tillitsfull mamma precis gått till överdrift. En femmånaders bebis behöver inte lära sig hur det går till i ett storkök…

4 tankar på “Här har du mitt barn

  1. Haha!! Bättre lite för godtrogen är misstänksam tycker jag! /Amanda som blivit av med x antal cyklar pga tillit till medmänniskan..ändå värt det!

    1. Ja sant! man får ändå tänka ”vad vill jag skapa för samhälle” och sedan agera utifrån det. och så försöka vara vis samtidigt.

  2. Får mig att tänka på en julbön jag var på en gång. Hon som höll i den hade med sin dotter som då var ett spädbarn upp i predikstolen. Så tittade hon sig runt i kyrkan och hittade en person hon inte kände och gick fram till den och sa: ”Kan du ta mitt barn?” Och räckte över dottern i hennes armar. Sen reflekterade hon kring hur det tog emot att ge sitt barn till en främling men att det var precis vad Gud gjorde när Jesus föddes som människa. Väldigt stark bild tycker jag!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *