”Så mycket bättre” får mig att tänka på döden

Jag älskar tv-programmet ”Så mycket bättre”. Särskild den här säsongen som är en jubileumssäsong där artister som varit med tidigare möts och tolkar varandra. Det är lite mer bakom-kulisserna-känsla, inte lika uppstyrt. Känns mer som ett läger för artister där de kallpratar om sina fritidsintressen, jämför vem som hade roligast under sin säsong och inviger nya gäster genom att berätta att grejen i år är att alla måste skåla i allas glas. Gulligt.

Det som är samma från tidigare år är att musikuppträdanden blandas med återblickar från artisternas karriärer. Många blanka ögon. Som att flera sitter och tänker på tidens gång. Hur de en gång stod på toppen, framträdde inför tusentals människor och så nu… är med i ”Så mycket bättre”.

Med ens blir livets förgänglighet uppenbar. Alla år som oupphörligt går mot ett enda slutmål. Ok, jag kanske blir lite väl dramatisk nu, men jag kan inte hjälpa att ”Så mycket bättre” får mig att tänka på döden. Lite extra mycket ikväll när GES tolkade Danny Saucedo och sjöng om att de minns när de var som han. Unga, med sug i blicken.

Det blir liksom vemodigt. Men på ett bra sätt. Jag tror att vi oftare behöver tänka på döden för att uppskatta nuet, för att få perspektiv på oss själva, för att tänka på vad som är viktigt. Och om ”Så mycket bättre” kan hjälpa oss med det, så är väl det jättebra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *