Till skogs

Det sägs att skogsarbetare är de lyckligaste människorna. Jag tycker att det låter rimligt. De lever nära naturen, nära tystnaden och gör samtidigt något djupt meningsfullt.

Jag har däremot aldrig varit så mycket av en skogsmänniska. Inte så mycket av en naturmänniska överhuvudtaget. Kan sitta inomhus en hel dag medan solen skiner från klarblå himmel och får inte det minsta dåligt samvete/ ute-sug.

Men med det sagt kan jag ändå uppskatta att vara i skogen. Mer och mer för varje år. Förra veckan gick jag från att vara omringad av tvåhundra människor på ett vackert slott till att stå ensam mitt bland granarna i en enslig, men ack så vacker skog. Och egentligen är den ju inte alls enslig. På slottet fick jag lära mig att det i ett bara i ett träd lever miljoner organismer.

Det tänkte jag sedan på när jag stod där med mossa under fötterna och tittade upp mot trädkronorna. Träden som stått där långt innan jag föddes och kommer stå kvar långt efter att jag har dött.

När det blev mörkt gick jag ut igen. Det var tyst sånär som på vindens sus och hela himlavalvet lystes upp av stjärnor. Stjärnor vart jag än såg. Och åter igen insåg jag min litenhet i kosmos. Drabbades av existentiell svindel, men på ett bra sätt. Och ja, jag kände mig lycklig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *