Skrivandet

Första gången jag intervjuade någon gick jag i sjuan och hade fått som skoluppgift att skriva en journalistisk text. Jag tänkte att det skulle vara spännande att prata med en väldigt gammal människa och tog mig därför till ett ålderdomshem.

Längst in i vävrummet satt Daga Larsson i sin rullstol och hängde med huvudet. Vi hade aldrig träffats förut och när jag hälsade tittade hon knappt upp. I stället väste hon: ”Jag vill dö”. Först trodde jag att jag hört fel och bad henne upprepa. ”Jag vill bara dö” sa hon igen, med starkare röst, tydligt artikulerande. Hur börjar man en sån intervju?

Jag minns inte allt vi talade om, men rimligtvis livsledan, åldrandet och döden. Och så minns jag att jag blev nöjd med texten efteråt. Kanske var det då jag upptäckte det storslagna i att 1. få möta en intressant människa och fråga precis vad jag vill. 2. omvandla mötet i text och försöka få andra att tycka att det är minst lika intressant, trots att de inte var där.

Men det är ingen lätt sak att göra. Jag kämpar ständigt. För det finns så många fällor att gå i när man intervjuar/skriver. Man får passa sig för att vara insmickrande, men samtidigt inte vara allt för kritisk, för då slappnar den man intervjuar inte av. Och så får man inte skriva slarvigt, utan måste välja orden noga. Men mödan bakom orden ska ändå inte märkas. Det ska vara ledigt och lätt. Inte tillkrånglat, inte självbelåtet, inte poserande. Aldrig tråkigt.

När jag läser gamla texter jag skrivit hittar jag allt det där. Och jag börjar känna mer och mer att jag behöver ett skarpt öga som kan syna mina texter och peka ut alla fel. Så jag slänger ut det här på bloggen – vill någon bli min mentor? En skrivande människa som kan ge mig råd. Hör av dig!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *