Mitt liv är inget projekt

När en bekant drabbades av utmattningssyndrom delade han sin förtvivlan med orden: ”Det var inte såhär jag hade planerat att mitt liv skulle bli”.

Han hade haft siktet inställt på nästa karriärssteg, men i stället kunde han inte lyfta sig från sängen. Sjukskriven, ordinerad återhämtning. Att känna hur livsplaner tillintetgjordes var något av det jobbigaste, berättade han.

Jag kan inte sätta mig in den känslan, men däremot kan jag känna igen viljan att styra sitt eget liv. Om man är en projektledartyp är frestelsen extra stor: först gör jag X, vilket leder till Y, som sedan gör att jag kan göra Z. Klart!

Men den stora skillnaden mellan ett jobbuppdrag och livet själv är att livet inte är ett projekt. Det funkar inte med detaljplaner, de fallerar nästan jämt. Och vi kan omöjligt kontrollera eller behärska allting som händer, så det är lika bra att ge upp den ambitionen redan från början.

I stället kanske vi ska se livet som en berättelse? Jag tror den bilden ligger närmare själva livets beskaffenhet. Vår lilla berättelse invävd i en mycket större. En berättelse som vi kan påverka, men bara till viss grad. För många saker är oss givna och andra kommer som glada, eller mindre glada överraskningar längs vägen. Vare sig vi vill det eller inte.

En kommentar till “Mitt liv är inget projekt”

  1. Jag tycker ärligt och djupt synd om människor som tänker som den du skriver om. De är många och jag funderar en del kring hur otroligt jobbiga deras liv måste vara.
    Ha ambitioner är en sak, om man tänker det i termerna ”Jag skulle vilja…” och ”Jag vill försöka/sträva efter…” men börjar man tänka på det som en plan som ska (SKA) genomföras tror jag man är illa ute.
    Dessutom tror jag att man då riskerar att missa väldigt mycket annat bra, andra vägar som öppnas, och kanske en hel del gott.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *