Göra så gott man kan

Jag läser en intervju med Lova Alvilde Sönnerbo i Dagens nyheter. Hon är 21 år gammal, vann lilla Melodifestivalen som liten och satsar nu stort på egen solokarriär. Rubriken lyder: ”Jag har velat bli historisk ända sedan jag var liten”.

Samtiden destillerad i en mening.

Jag tänker att Lova är representativ för sin generation. Barn födde i slutet av 90-talet har vuxit upp med mantrat att de kan bli vad de vill. Och varför nöja sig med att vara helt okej, omtyckt av de flesta när man kan bli HISTORISK?

Problemet är bara att all den här fixeringen vid det egna jaget blir tröttsam i längden. Det är utmattande att hela tiden framhäva sig själv. Och det blir tomt på insidan när den yttre bekräftelsen uteblir. För att tala klarspråk: väldigt få människor blir historiska.

Kanske en sundare inställning är att göra det man gör och göra det så gott man kan?

En kommentar till “Göra så gott man kan”

  1. Hjälp!!!
    Det blir min tanke.
    Så funderar jag…. De som verkligen blivit historiska, i god bemärkelse, har de strävat efter det? Jag tror inte det.
    Jag tror inte Astrid Lindgren, Churchill, Mandela, Fadime eller andra strävade efter en plats i historieböckerna utan drevs av helt andra drömmar.
    Jag är rädd Hitler, Breivik, s.k. skolskyttar och liknande är de som haft tankar typ ”De ska aldrig glömma mig! Jag ska bli historiskt!”.
    Därmed ingen pik till den du nämner givetvis!
    Eva

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *