Tappa tron

”Jag har lagt tron på hyllan”

Så sa en bekant för något år sedan. Uppvuxen i ett kristet hem, flitig deltagare på kyrkans alla aktiviteter och läger. Men så en dag kände hon bara: nä, jag lägger det på hyllan. Som om det vore en fritidsaktivitet vilken som helst.

Den senaste tiden har jag hört liknande exempel. Någon träffade en partner som inte var kristen och från att ha varit superengagerad i kyrkan slutade hon att gå på gudstjänst. Från att ha värderat tron som det viktigaste i livet, spelar den nu inte så stor roll.

Jag undrar hur sånt kan ske. Är inte tron själva grunden vi står på, sanningen vi tar spjärn emot? Är det inte en förståelse av världen som inte kan rubbas över en natt?

En del människor som avsäger sig sin religiösa bekännelse gör det utifrån en lång brottningskamp. De kanske sörjer uteblivna bönesvar, inte hittar tillräckligt goda intellektuella skäl för att tro eller går igenom själens dunkla natt – möts av kompakt tystnad när de försöker närma sig Gud. Den sortens erfarenhet har jag förståelse för, men hur kommer det sig att så många, till synes lättvindigt, kan ”lägga tron på hyllan”?

Jag funderar på om det har att göra med att kyrkan och den kristna gemenskapen har blivit ytlig. I någon sorts felriktad välvilja väljer många församlingar att enbart fokusera på det glada och glättiga i den kristna tron. Djupare funderingar eller samtal om världsbild ryms varken på den mysiga gemenskapskvällen eller den ösiga lovsångskonserten. Tron blir en verklighetsflykt istället för att få vara verkligheten själv.

Och då är det kanske inte så konstigt att ankaret inte lodat så djupt. Det har aldrig nått botten, så när en roligare fritidssyssla eller en partner som inte delar ens tro dyker upp, är det förvånansvärt lätt att dra upp ankaret igen. Fin gemenskap går att hitta på många fler ställen än i kyrkan.

4 reaktioner till “Tappa tron”

  1. Jag tänker att i så fall har mänskligheten och kyrkan haft det problemet i alla tider. Tänk på vad Jesus säger om säden som faller vid vägkanten t.ex.

    Jag tror att det även finns andra förklaringar. Människor föds olika och utvecklar olika personlighetsdrag. Vissa är mer plikttrogna till sin natur och andra tar mer lättvindigt på sina relationer och sina åtaganden. Vissa går lättare vidare än andra.

    Tror att det finns fler orsaker som också är kopplade till personligheten . Alla möter inte Gud så starkt i det tysta inre livet utan gör det i sång och happenings istället t.ex.

    Sedan kommer såklart även lärjungaskapet. Det är där som vår personlighet slipas ned och byggs upp, allt för att i allt större grad likna Kristus. En person som kanske inte är naturligt plikttrogen kan ändå bli trofast med åren osv, men det är i relationen till Jesus som det sker. Den måste till, oavsett din medfödda personlighet.

    Det går inte alltid att se på en människas beteende hur stark överlåtelsen är. Den som älskar att läsa och har det i sin personlighet kanske har lätt för att läsa Bibeln och gör det mycket, verkar förstå, men kanske ändå förblir ytlig i sin tro. Grunden är då personlighet och inte lärjungaskap.Det är inte alltid den som stannar som är mest överlåten. Det är bara Gud som rätt kan bedöma vad som finns i människors hjärtan.

    (Hoppas du förstår vad jag menar. Skriver på mobilen, så det blir svårare att strukturera texten och göra ändringar än när man sitter vid datorn.)

    1. Jätteintressanta tankar, tack för att du delar Tea! Just aspekten av olika personligheter glömmer jag själv ofta bort. Det är sant som du säger att vissa är mer plikttrogna till sin natur och att andra får kämpa mer med att vara trofasta. Håller också med dig om att det är vanskligt att utifrån avgöra hur överlåten någon är.

      En fråga som också dyker upp oss mig är hur aktiv Gud egentligen är. Borde det inte vara lättare att hålla fast vid en tro när Gud inget hellre vill än att ha en relation till oss? Men där kommer ju hela frågan om Guds suveränitet/vår fria vilja in. Och också Jesu liknelse som du hänvisade till.

  2. Här kommer lite reflektioner från andra sidan, dvs från en som gått från brinnande kristen till det som i många kristnas ögon skulle ses som avfälling och några förklaringar till hur det kommer sig att det blev som det blev. (Jag skulle tro att det finns lika många förklaringar som det finns avfällingar.)

    ¤ Brist på vishet
    Jag var ung när jag tog beslutet att följa Jesus. Och med ungdomlig iver och entusiasm så slukade jag bibeln med hull och hår och ville verkligen följa Jesus, inte “bara” gå till kyrkan på söndagar. Jag saknade naturligtvis vishet, utan kompenserade bristen på den med att vara passionerad. I min omgivning så saknades också vishet, istället blev jag tack vare min ungdomliga iver framträdande i de kristna miljöer jag befann mig i och fick förmånen att leda andra på trons väg; predika och undervisa för andra. Det i sig behöver inte alls vara fel, men vad som hände var att oavsett situation så var det människor som kom till mig för råd/ bön etc inte tvärtom. Så här i efterhand så ser jag att jag hade behövt en andlig mentor/vägledare, någon med vishet och andlig erfarenhet som ömt manade mig till självrannsakan och att vända mig inåt, mot Gud.

    ¤ Prestationsfokus, inte relationsfokus.
    Detta tjatas det om till leda, att kristendomen är en relation och inte en religion men att faktiskt och verkligen ha den där djupa innerliga relationen med Gud och inte låta den grumlas av prestationer var inte lätt för mig. Jag är en “görare”, och tycker om när det händer saker. Jag ville göra bibeln, l-e-v-a bibeln inte bara prata om vad som stod i den. Den balansgången lyckades jag inte särskilt väl med alls utan sakta, steglöst så övergick min tro mer och mer till att handla om att göra. Jag bad mycket, studerade bibeln etc men själva drivkraften förbyttes till fel fokus på ett sådant diskret och omärkbart sätt att när det väl blev uppenbart för mig hade det gått alldeles för långt åt fel håll. Intellektuellt trodde jag att jag hade en sund relation till Gud men mer och mer hade den omärkbart gått över till att handla om att prestera tro.

    ¤ En miljö där ytlig tro premierades.
    Jag befann mig många år i en miljö där det var viktigare att det såg bra ut och att omgivningen betraktade dig som en god och rättfärdig kristen, inte att du var sann och ärlig med dina brister och svagheter. En sådan miljö visade sig vara förödande för mig. Jag kämpade emot det men till sist tappade jag ödmjukheten, de där tankarna satte sig i huvudet att jag nog visst var lite bättre än andra för jag visste ju att jag (till skillnad från somliga) inte bara hade en fin yta utan jag också levde som jag lärde. En sådan miljö uppmuntrar inte heller till att tala högt om brottningsmatcherna vi alla har med Gud, då det snarare sågs som ett tecken på att du inte var tillräckligt god kristen om du hade sådana.
    Till slut var jag uppfylld av självgodhet och därifrån var steget inte långt till att känna djup och innerligt äckel inför den jag blivit.

    Efter många år så drabbades jag av det jag själv definierar som andligt utmattningssyndrom. Jag gick bokstavligen in i väggen en söndag under en gudstjänst när hela församlingen stod upp och lovprisade Herren med utsträckta händer. Jag gjorde det samma tills händerna helt plötsligt bara sjönk ner och mina ögon öppnades och allt var tomhet. Jag hade inget mer att ge, jag förstod inte ens varför alla människor sträckte sina händer, jag förstod ingenting helt plötsligt. Det var en skräckinjagande upplevelse, men samtidigt fanns det någon form av frid i den mitt i all sorg. När gudstjänsten var slut gick jag hemåt och visste att allt var förändrat.

    “Se jag gör något nytt…”

    Det har gått sju år sedan den dagen. Jag går fortfarande inte kyrkan, jag bad inte på flera år av respekt för Gud. De enda böner jag kunde be var “önskelist-böner” vilket jag inte ville eftersom Gud inte är en jultomte. Idag tror fortfarande på Guds existens och ser min relation till honom som något som sakta, sakta helas och upprättas till något nytt.
    Jag har aldrig gått ut offentligt med att jag lämnat tron, inte ens pratat med kristna om detta. Mest för att jag inte haft något språk för det förrän på senare tid, men också för att jag inte vill vara den som sår tvivel hos någon annan. Kanske är det den senare orsaken som gör att vi i församlingar inte så ofta tar upp dessa frågor?

    Utåt sett kan det kanske därför se ut som att jag lättvindigt övergett min tro. Att jag från en söndag till en annan försvann från kyrkan.
    Men för mig så är det en ökenvandring som förhoppningsvis en dag tar slut.

    1. Blir berörd av det du skriver. Tack för att du så ärligt och fint beskriver din brottning. Mycket av det du beskriver känner jag igen från olika kristna sammanhang och när jag läser tänker jag att det är sunt att du tagit avstånd från den gudsbilden och sättet att utöva tro, även om jag förstår att det måste varit en tuff process. Det är också uppmuntrande att läsa att din gudsrelation sakta helas och upprättas. Förhoppningsvis kan något vackert växa fram.

      Tror också precis som du säger att man som ledare i kyrkan är rädd för att vädra sina egna tvivel för att man inte vill påverka andra i den riktningen. När jag jobbade som ungdomsledare i en kyrka var det en annan ledare som jag såg upp till som en dag i gudstjänsten bad högt ”Gud, ibland vet jag inte om du existerar, men om du finns, så ber jag dig…” och jag tyckte det var befriande att hon vågade säga så.
      Sedan är inte vist att i alla lägen och inför alla sorters grupper lyfta tvivel, men alla troende borde ha sammanhang inom kyrkan där de känner sig fria att göra det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *