Poesin

En kväll för kanske tio år sedan samlades några av mina vänner för samkväm. Förmodligen åt vi scones och fruktsallad för det gjorde vi jämt.

En i sällskapet var en ny bekantskap. Rätt som det var sa han att han ville läsa en dikt. Så ställde han sig upp och reciterade. Och jag kunde inte hålla mig från att fnissa eller skicka menande blickar till mina kompisar.

Efteråt pratade vi om hur pretantiös han var. Men egentligen var det ju vi som var helt okunniga om poesi. Jag tror inte jag hade läst en enda dikt förutom de som var obligatoriska i skolan.

Nu förstår jag bättre. Jag vet vilken kraft det finns i orden, hur dikter kan leta sig in i ens innersta, röra om och röra upp.

Allt oftare känner jag ett behov av att ställa mig upp och recitera. En gång gjorde jag det med så mycket inlevelse att det blev pinsamt både för mig och för dom som såg på. Och en gång läste jag Edith Södergran på finlandssvenska vilket ju var helknäppt eftersom jag inte är finlandsvensk.

Om jag skulle vara med någon just nu skulle jag ställa mig upp och läsa denna av Ylva Eggehorn. Förmodligen skulle någon fnissa, men det bryr jag mig inte om.

JESUS ÄLSKAR DIG
när du kommer ut på trappan och ser dig omkring
JESUS ÄLSKAR DIG
och dagen kastar sig över dig med hänsynslös kraft
JESUS ÄLSKAR DIG
där inget hjärta slår under dom släta trottoarerna
JESUS ÄLSKAR DIG
där ingen nåd har runnit fram i rännstenen
JESUS ÄLSKAR DIG
där den sista förhoppningen fimpades i dina ögon
JESUS ÄLSKAR DIG
trots dom nittionio kyrkorna och samfunden
som klarar sig bra utan frälsning
JESUS ÄLSKAR DIG
det finns ingen kärlek som inte upprepar sig
JESUS ÄLSKAR DIG
det finns inget nytt att säga
JESUS ÄLSKAR DIG
det räcker
det är nog
det är för mycket
det är allt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *