Om att be om hjälp

Vid lunchen på jobbet idag höll jag en spontan appell om hur viktigt det är att våga fråga om hjälp. Inte fastna i självtillräcklighet (som btw gränsar till högmod, vilket inte är någon bra egenskap) utan i stället våga visa sig sårbar, vara beroende av andra och BE OM HJÄLP.

Efter lunchen kom min värk i käken tillbaka med oförutsägbar kraft och strålade upp i hela huvudet, som fortfarande är tjockt av snor. Dessutom gjorde foglossningen ont och jag bestämde att det var bäst att gå hem och vila.

Väl hemma insåg jag att Christoffer skulle på styrelsemöte ikväll och att min ork för att ta hand om Miriam var lika med noll. Han säger: Men vi kan ju fråga någon kompis om hjälp att passa Miriam.  Jag svarar genast: NEJ. Jag vill inte vara till besvär.

Jo, det var det här med att leva som man lär.

Varför tar det emot att be om hjälp? Fastän jag vet att det säkert finns människor som skulle vilja hänga några timmar med Miriam sitter det så långt inne att göra anspråk på en annan människas tid.

Men när värken blev för jobbig gav jag med mig (och mindes också min egen uppmaning från lunchsamtalet) så en kompis kom och var med Miriam och jag fick välbehövlig sömn.

Det var det bästa beslutet på länge.

En kommentar till “Om att be om hjälp”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *