Sexbloggaren

Jag bloggar var tredje vecka på Dagens relationssajt Fixa kärleken. När jag scrollar igenom vad jag skrivit hittills upptäcker jag ett mönster: tre inlägg handlar om sex. Vad hände där? Jag som alltid varit så pryd.

Mitt senaste inlägg handlar i för sig om sexuell avhållsamhet. Hur skämmig men också befriande den kan vara. Klipper in inlägget här:

Sexuell avhållsamhet har blivit trendig

På gymnasiet skröt en klasskompis om hur många hon legat med. Jag tror att hon var uppe i ett femtiotal redan som 16-åring. En annan kontrade med att berätta explicita detaljer om helgens senaste nattliga manliga besök.

Själv satt jag helt tyst och hoppades att ingen skulle fråga mig. För jag hade absolut ingenting att berätta. Och trots att det var precis så jag ville ha det, tyckte jag att det var lite skämmigt. Kanske var jag orolig för att stämplas som gammaldags, naiv eller ännu värre: som ett offer för patriarkatet.

För samtidigt som jag värnade min kyskhet (använder någon det ordet längre?) var jag uttalad feminist och ville bekämpa männens maktövertag. Och de där två sakerna gick inte riktigt ihop. Tänk så många kvinnor som fått kämpa för den fria sexualiteten! För kvinnans rätt att njuta på samma sätt som mannen! Och så böjde jag mig ändå för gamla normer.

Fast kanske gjorde jag precis tvärtom.

Nyligen lyssnade jag på ”En varg söker sin pod” och avsnittet ”Det frigörande parförhållandet” där serietecknaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli, båda feministikoner, menar att hetsen att ha sex med flera, flyktiga partners kan bli destruktiv, framför allt för kvinnor.

Tydligen finns det studier som visar att män njuter mer av one night stands än kvinnor gör. För medan män kan ha sexuella relationer utan att bli särskilt känslomässigt berörda, tenderar kvinnor att känna sig kränkta och avvisade, även om de själva egentligen inte är kära i mannen de har sex med. På så sätt har männen fortfarande den sexuella makten.

Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli är också inne på att den tidigare definitionen av fritt sex, som härstammar från 1970-talets kvinnorörelse, kanske inte är den bästa trots allt. I stället nämner de orden ”befriande” och ”parförhållande” i samma mening och pratar om den tidigare så hårt kritiserade tvåsamheten i positiva ordalag. De menar att i synnerhet kvinnor vill känna sig älskade och sedda, att de längtar efter att få tillhöra någon.

När jag lyssnar på podden kan jag inte låta bli att tänka: Är Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli frikyrkliga i smyg? Eller är det feminismen som gått hela vägen runt och nu upphöjer ideal som man tidigare förkastat?

Inom frikyrkan har sexuell avhållsamhet alltid varit norm. För att få unga att ansluta sig till idén om att sex tillhör äktenskapet har man undervisat på mer eller mindre konstruktiva sätt.

Vi är många som minns liknelsen med äppelskruttet. Att alla människor från början är som skinande äpplen men att varje sexakt innebär att någon tar en tugga. Lagom till bröllopsnatten finns bara äppelskruttet kvar. Det är en hemsk bild (ingen människa är ett äppelskrutt!).

När mina vänner som vuxit upp i frikyrkan protesterar mot fokuset på avhållsamhet, förstår jag deras kritik, samtidigt som jag kan konstatera att kyrkans sexualundervisning för mig blev ett skydd. När jag fick upp ögonen för att jag inte behövde göra som mina klasskompisar upplevde jag en sorts befrielse. I stället för att försöka framstå som en attraktiv sexpartner kunde min energi helhjärtat gå till de projekt som jag ville förverkliga.

Men trots det vågade jag i tonåren inte berätta om min inställning. Om det hade varit idag hade jag gjort det. Visat att man kan avstå sex men vara lika mycket feminist ändå.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *