Små saker som sätter spår

En sak som är spännande med att leva är att man aldrig vet vad som kommer påverka en. På ytan väldigt små saker kan sätta djupa spår.

Som när jag var 13 år och åkte på konfirmationsresa till Göteborg. Vi var på Liseberg och det var ju kul, men det som var min höjdpunkt var mässan i Göteborgs domkyrka. Visst hade jag gått en del i kyrkan innan för som konfirmand fick man ett slags klippkort och var tvungen att gå ett visst antal gudstjänster för att få bli konfirmerad. Men sällan hade jag upplevt att de som sjöng eller predikade i kyrkan faktiskt menade vad de sa.

Men så där i domkyrkan i Göteborg så var det som om prästens ord hade en annan tyngd. Församlingen sjöng med liv och lust med i psalmerna och verkade gilla att vara där.

Det som berörde mig allra mest var paret som satt i bänken framför mig. Innan nattvarden hälsar man alltid varandra med Herrens frid men i min konfirmandkyrka brukade det momentet bara innebära att alla fortsatte stirra rakt fram. Men inte i domkyrkan. Där vände sig folk till varandra, kramade och skakade han. Och paret framför mig gav varandra en innerlig puss på munnen innan de vände sig mot mig, tog min hand och önskade Herrens frid.

I efterhand har jag förstått att det där paret och deras strålande ansikten faktiskt fick större betydelse än jag kunde ana.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *