Syndabekännelsen

Kyrkan är en väldigt bra skola för personlig utveckling. Inte så att alla som går i kyrkan blir perfekta, utvecklade människor. Långt ifrån. Men det finns en inbyggd framåtrörelse i kyrkans sakrament; syndabekännelse, förlåtelse och bättring.

En del tycker att det är hemskt gammalmodigt och rentav destruktivt att varje söndag tänka igenom allt som man sagt, gjort och tänkt som blivit fel. Kyrkan har skapat tillräckligt med skuld hos människor, säger man. Jag tycker tvärtom. För mig är det befriande att varje söndag få bekänna mina brister och tillkortakommanden, mina kamper och begränsningar.

Framför allt är det nyttigt för mig att sätta ord på mina begränsningar. Vår samtid säger att allt är möjligt att jag och du kan göra vad som helst. Bara vi kämpar/jobbar/drömmer/satsar tillräckligt. Jag blir inte alls uppmuntrad av ett sådant synsätt. Istället finner jag frid i att inse att det finns en gud och att det inte är jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *