Döden, döden

När en människa dör uppstår en reva i tillvaron och vi stirrar ut i tomrummet. Vi påminns om vägen vi alla ska vandra. Ungefär så beskrev Equmeniakyrkans ledare Sofia Camnerin känslan efter Aviciis död. Jag delar den känslan. 

De existentiella tankarna kommer ikapp. Allt som vi är upptagna av annars; vårkläderna vi ska köpa, semesterplanerna vi ska skapa, tv-serierna vi ska se och poddarna vi ska lyssna på, liksom stannar av. Världen sedd ut dödens vinkel ter sig patetisk. 

I Sara Stridsberg ”Darling River” definierar författaren döden: Förutsättningar för människans överlevnad är förmågan att förtränga detta absoluta villkor och skjuta bort tanken på alla de som försvinner omkring oss. 

Så mitt i prick. Vi måste förtränga döden för att kunna leva. Annars blir det för jobbigt. Vi måste underhålla oss, jobba hårt, träna bor stressen, få tiden att gå. Inte stanna upp, för då kan vi drabbas av tankarna om livets innersta mysterium.

Men kanske är det också sunt att stanna upp inför den där revan i livsväven, även om det är obehagligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *