Vad jag lär mitt barn

Jag har märkt av en förändring hos mig själv. När jag åker tunnelbana och människor ber om min medkänsla, om några kronor för att köpa mat, handlar jag annorlunda än vad jag gjorde för bara några månader sedan. Då tittade jag personen i ögonen, sa hej, pratade kanske en stund, gav några kronor om jag hade något löst. Min dotter var oftast den som tog kontakt först, vinkade och sträckte ut en hand. Det gjorde att personen som bad om pengar ofta slog sig ner bredvid. Sa pojke eller flicka? ah, micke fin. princesa. Och sedan: Snälla köpa mat. Micke hungrig.

Kanske är det en växande hopplöshetskänsla över att problemet är så stort, orättvisan så djup, som gjort att jag sedan dess blivit handlingsförlamad. Eller så har nyhetsrapporteringen gjort att min cynism tagit över. Oavsett vilket insåg jag först hur allvarligt det var när en ung kille med stora, sorgsna ögon kom fram till mig på tunnelbanan igår och bad om några kronor till mat. Jag hann inte reagera förrän Miriam skakade på huvudet, höll fram sina tomma handflator och sa ”nej nej”.  Så som hon uppenbarligen sett mig göra.

Pojkens blick blev ännu sorgsnare. Vad är det jag lär mitt barn?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *