Sånt man pratar om

Från årskurs fyra gick jag i musikklass inne i stan (ingen som hört mig sjunga tror mig, men så var det) vilket betydde att jag och min kompis Annika åkte buss typ en halvtimme varje dag. Ibland pratade vi, men ofta satt vi tysta och ägnade oss åt att tjuvlyssna på dem som satt bakom. Det är fortfarande en favoritsysselsättning och ibland märker jag hur min blick fastnar på medpassagerare på ett sätt som inte är socialt accepterat (jag stirrar).

Men visst är det fascinerande vad folk pratar om? Mest tycker jag folk pratar om sina jobb eller sina semesterplaner. Säger att det är lite mycket nu och att det är skönt att ha en resa att se fram emot. Ibland är människor förvånansvärt öppna och pratar om relationer som om de satt på tu man hand i ett vardagsrum. Ibland skriker en tonåring på sin mamma.

För ett tag sedan lyssnade jag på ett gulligt samtal. Två, kanske tioåringar, stod bredvid varandra. Out of the blue frågade den ena: Gillar du blåbär eller jordgubbar bäst? Den andra funderade och gav sedan ett genomtänkt svar: Jordgubbar!

Allt det här tjuvlyssnandet har fått mig att tänka på vad vi pratar om. Så stor del av vår tid går till prat, men vad säger vi egentligen? Ofta känns det som att vi bara upprätthåller ett socialt spel där ingen har så stort utbyte av samtalet. När jag sist var hos frisören blev det övertydligt. Tre timmars kallprat medan mitt hår blev lite blondare. Och för all del, hos frisören kanske det går an. Men inte bland vänner.

Det är inte så att jag tänker att varje samtal måste vara substantiellt och spirituellt. Men kanske kan vi vara lite mer fantasifulla än att prata om hur dyrt det är att bo i Stockholm. Att fråga vilket som är bäst av blåbär och jordgubbe är till exempel mycket roligare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *