Vecka 41 – hemlängtan och en sakramental livssyn

Vecka 41 – hemlängtan och en sakramental livssyn

En Stockholmsbild får pryda denna veckas inlägg, även om jag lämnade staden för landet några dagar. Vi var i Småland och åkte på smala vägar omringade av träd i höstskrud. Kan det inte alltid vara höst?? Fast minus mörkret på kvällarna då. Har blivit så mörkrädd senaste tiden och vågar knappt gå ut och kasta soporna efter åtta. Borde ta tag i det där. Jaja, här kommer veckans lista, i reducerad form. Har nämligen bara läst de senaste dagarna.

Läst: Christoffer har börjat blogga och skriver en del smarta saker. Gillade speciellt hans senaste inlägg som handlar om myten om att man duger som man är. Här kan ni läsa.

Och sen har jag blivit golvad av en annan skribent. John Sjögren är kulturjournalist och skriver återkommande i Svd, UNT och Signum. Han har nyligen släppt en bok som heter ”Återställelsens glädje”. Kanske inte världens mest tillgängliga titel, men innehållet är både tillgängligt och djupsinnigt. Sjögren tar hjälp av olika konstnärer och skriver utifrån deras verk om hemlängtan, om vemodet över det förlorade och hoppet om det en gång återfunna. Jag ville stryka under typ varannan mening för att de var så spot on. Bland annat fastnade jag för beskrivningen av vårt förhållande till tiden:

Som barn lever vi i evigheten, som vuxna blir vi bundna och till sist också besegrade av tiden.

Att bli besegrad av tiden låter ju inte så kul, men strax därefter gör Sjögren en tolkning av vad vår relation till tiden säger om det mänskliga livet och beskriver hur evigheten strömmar genom tiden redan här och nu. Så skriver han väldigt fint om barndomen också. Titta här:

Allt är ju ännu möjligt, världen befinner sig fortfarande i vardande. Barnet är hela tiden skapande, ständigt i färd med att göra världen hel, rita färdigt kartan. Hålen fylls i av fantasin. Kort sagt, för barnet är världen fortfarande sakral. 

John Sjögren sa i en intervju från Bokmässan som jag tittade på att han försöker behålla barnets blick på världen, att ha en sakramental livssyn. Så fint! Det vill jag också ha. Sjögren skriver: en blick som ser världen som den verkligen är: förtrollad, full av gudomlig närvaro, en värld öppen för vårt kreativa deltagande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *