Vecka 38 – Djursholm, Laleh och en man som heter Owe

Min bästa årstid är nu. Inget går upp mot den här luften, ljuset och löven. Om mornarna badar parken utanför mitt jobbfönster i ljus och gulliga hundar leker fritt. Så jag har mest njutit av naturen den här veckan. Och så har jag läst, sett och hört några grejer, såklart.

Läst: Har hattat lite hit och dit när det gäller läsningen den här veckan. Började med Navid Modiris, Hej syster, men hans avhuggna språk kändes för effektsökande, så jag gick jag vidare till boken vi läser i min bokklubb istället. Efter att ha läst skönlitteratur, självbiografi och rättegångsthriller ville vi prova något populärvetenskapligt och fastnade för Djursholm, ett ledarsamhälle. Det vi däremot inte hade koll på var att det är en tegelsten på 700 sidor. Måste snabba på om jag ska hinna läsa ut till nästa träff.

Det bästa jag har läst den här veckan hittade jag inte i någon bok, utan i en krönika av Lina Mattebo. Hela krönikan var superbra, men jag fastnade speciellt för ett citat av Johannes Anyuru: ”Jag tror att vi föds skrikande, oroliga över att existera och sedan söker efter berättelsen som förmår härbärgera det skriket.” Så fint uttryckt, så mitt i prick. Tack språket som hjälper oss att leva.

Sett: Hitlåtens historia om Lalehs ”Some die young.” Så otroligt fint program om hur Lalehs låt om en egen sorg blev betydelsefull för ett helt folk efter terrorattentatet på Utöya. Grät så mycket när jag tittade.

Hört: Podcasten Dagens människa med Owe Wikström, religionspsykolog, filosof, präst med mera med mera. Han pratar om tron på ett intellektuellt sätt utan att nedvärdera den personliga upplevelsen och ger många tankekarameller att suga på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *