Att vara cool

Jag har aldrig varit cool. Att vara cool kräver distans och det saknar jag helt. Istället vill jag ge mig hän, bli uppslukad och engagerad. En lärare jag hade önskade mig många stunder där engagemanget skulle bli så stort och viktigt att jag glömde tid och rum. Det är den finaste lyckönskningen jag fått. På senare tid har jag dock förstått att inte alla ser hängivenhet som eftersträvansvärt. Istället kan överlåtelse uppfattas naivt, som att man låter sig bli carried away och inte tänker eller reflekterar själv. Då är det bättre att betrakta på avstånd, att ha distans.

Distansen är behändig om man i mötet med andra människor vill undvika att verka underlägsen. Helst ska man vara lite äh-det-där-är-väl-inget-särskilt-händer-mig-hela-tiden. Det är liksom inte så coolt att vara den som blir uppspelt för att en kändis man gillar befinner sig i samma rum. Det är ännu mindre coolt om man då går fram till den kändisen och säger saker som ”jag älskar allt du gör”, ”du har förvandlat mitt sätt att se på tillvaron” eller i värsta fall sträcker upp händerna i luften och utbrister ”halleluja, alltså din RÖST”

Mönstret går igen när det gäller kärlek. Ingen vill vara den efterhängsna, den som inte fattar ”spelet” och hör av sig för ofta. När jag förstod att det var Christoffer jag ville vara med, hörde av mig väldigt ofta och dök upp i alla sammanhang där Christoffer råkade befinna sig. En kväll var jag på maskeradgasque, utklädd till den brittiska drottningen och ÄNDÅ fick jag för mig att gå till stället där jag visste att Christoffer skulle vara. Så där stod jag i min balklänning, Buttericks-tiara och Rule Britannia-band och hoppades att Christoffer skulle se vilken härlig person jag var. Inte cool någonstans. Tur för mig att Christoffer föredrog hängivenhet framför coolness.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *