Vecka 12 – solterapi och neverland

Så äntligen gjorde det tröstlösa regnet uppehåll. En dag på lunchen när huvudet var fullt av vardagsbekymmer satte jag mig på en bänk med ansiktet vänt mot solen. Då stannar en gullig tant med en gullig hund framför mig och utbrister:

– Vad underbart att du ska få barn. Barn är det bästa som finns. Jag har själv två stycken och flera barnbarn. Stort lycka till med graviditeten! Kommer bli fantastiskt!

Och orden gjorde mig oväntad glad. Det var som att några orosmoln lättade och jag kunde njuta fullt ut av solens och människors värme.

Läst: ”För Lydia” av Gun-Britt Sundström

Kärlekshistorien om Arvid Stjärnblom och Lydia Stille från Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” berättad ur Lydias perspektiv. Om ungdomskärlek som aldrig dör, otrohet, och frigörelse på bekostad av ett barn.

Trots att jag inte läst ”Den allvarsamma leken” (kanske borde ha gjort det innan?) har jag stor behållning av denna. Älskar Gun-Britt Sundströms språk, det flyter så lätt över sidorna. Berättelsen är medryckande och det känns precis som att jag befinner mig i Stockholm på 60-talet. Dessutom gav boken mig moraliska betänkligheter. Vad tycker ni andra som läst? Och är det värt att också läsa Söderbergs förlaga?

Sett: ”Leaving Neverland”

Fyra plågsamma timmar om två män som berättar om hur Michael Jackson förgrep sig på dem under flera år. Pojkarnas mammor lät världsstjärnan försörja hela familjerna och reagerade inte när han ville låta de då sjuåriga pojkarna sova i samma säng som honom. Men hur kunde de inte misstänka något?

Det har skrivits mycket om den här dokumentären i olika medier. De mest inbitna Michael Jacksson-fansen försvarar honom fortfarande och kritiserar dokumentären för att vara ensidig. Därtill har en diskussion om huruvida man kan gilla någons konst men förakta konstnären blossat upp. Med andra ord: Är det ok att lyssna på musik skapad och framförd av en pedofil?

I do me, you do you

Bianca Ingrosso har lagt fillers under ögonen för att slippa se så trött ut. Tidigare har hon gjort en läppförstoring.

När hon skriver om detta på sin Instagram garderar hon sig mot kritiken  genom att skriva ”You do you, I do me” – alltså, du gör vad du vill, jag gör vad jag vill och ingen ska säga något om det.

Det får mig att undra: Kan ni överhuvudtaget ha åsikter om någon annans val? Vad har vi för ansvar för varandra?

Raden ”I do me” var också en av låttitlarna i årets Melodifestival. Inför sitt framträdande förklarade 15-åriga Malou Prytz låtens budskap: ”Den handlar om att inte lyssna på någon annan, bara på sig själv”.

Men, är det dåligt att ta input från andra?

Den här idén om att ingen annan har med ens liv att göra känns så hyperindividualistisk att jag blir lite rädd. För jag är helt övertygad om att jag själv inte alltid vet mitt eget bästa, att jag behöver hjälp att tänka kring moraliska val och att jag vill gärna att någon påtalar om jag gjort något fel. Hur ska man annars lära sig att leva?

Obenägenheten att vilja lyssna på någon annans uppfattningar kan också komma från vår kulturs, nästan sjukliga, vurm för konsensus. Det blir ju lätt dålig stämning om någon har åsikter om någon annans livsval. Och välgrundade argument har vi inte så mycket till övers för. Därför nöjer vi oss med att säga ”I do me”.

Men är det inte mer sant att ”we do each other”?

Vecka 11 – pärlor och hämndlystna mammor

Är det vår nu? frågade min dotter en morgon när hon tittade ut genom fönstret. Hon är väldigt ivrig att få sluta med overallen och i stället bara ha jacka och byxor.

Frågan har sedan återkommit flera gånger, men varje gång gör jag henne besviken. ”Nej, inte än”.

Lika besviken är jag. Så trött på slask vid det här laget. Tur att man kan fly till kulturen. Här kommer två böcker jag läst och en film jag sett sedan sist.

Läst: ”Att finna en pärla” av Maria Soukka

Om Malik som vänt hem efter flera år i militären och finner en pärla som öppnar upp hans innersta. Som en parallellberättelse följer vi två föräldralösa barn som flyr från kriget i ett icke-namngivet afrikanskt land.

Fin debut där två berättelser vävs samman till en utan att det blir allt för förutsägbart. Dessutom skildras djupare existentiella frågor på ett naturligt sätt. Tyckte mycket om boken.

Läst: ”Nora eller Brinn Oslo Brinn” av Johanna Frid

Autofiktivt om besatthet vid pojkvännens ex-flickvän och om smärtan från endometrios.

Förväntningarna var höga när jag slog upp denna. Och tyvärr infriades de inte. Visserligen är det poetiska språket och den sömlösa blandningen med danskan njutbar, men innehållsmässigt tog boken inte tag i mig. Tvärtom framstår beskrivningen av svartsjukan som ett inåtvänt tragglande av de egna känslorna. Det blir ointressant i längden. Gillade delarna som handlade om sjukdomen bättre. Ni som har läst, håller ni med?

Sett: Filmen ”Three Billboards outside Ebbing, Missouri”

Har velat se den här så länge och är så glad att jag nu gjort det.

”Three Billboards outside Ebbing, Missouri” (smidig titel … ) är en svart komedi-dramafilm om Mildred som sörjer sin dotter som blev brutalt våldtagen och mördad. När polisen inte lyckas lösa fallet tar mamman saken i egna händer genom att sätta upp jättelika affischer som förolämpar polisen. Det i sin tur leder till en rad oförutsägbara händelser.

Frances McDormand som spelar den kompromisslösa Mildred är fullständigt lysande i sin rollgestaltning (belönades också med en Oscar för den) så bara skådespeleriet gör filmen värd att se. Dessutom är dialogen vass och karaktärerna komplexa och tillåts förändras under filmens gång.

Från fomo till jomo

Jag ligger hemma sjuk. Scrollar på mobilen. Livet känns eländigt. Och det är då jag minst av allt behöver alla glada uppdateringar om vad mina vänner sysselsätter sig med. Jag hade önskat att jag kunde glädja mig, men så långt har jag inte kommit i min karaktärs­daning. I stället anar jag min ”fomo”, (fear of missing out).

Ni kanske känner igen känslan. Den där krypande sorten som gör att man aldrig riktigt kan vara i nuet eftersom man ständigt sneglar över axeln och flackar med blicken. Om inte bokstavligt, så i alla fall bildligt. Man koncentrerar sig mer på vad man inte har i stället för vad man har. På vad andra gör i stället på vad man själv är mitt uppe i.

Jag kommer ihåg hur jag kände den redan som barn. Om jag hade en tråkig helg tänkte jag att mina kompisar hittade på något mycket mer spännande som jag inte var inbjuden till.

I och med sociala medier har känslan förstärkts. När vi kan följa filtrerade verklighetsbilder i realtid ökar risken att vi känner oss exkluderade från allt det roliga – något som nu också är belagt i forskning.

I en studie från Duke University visar Jacqueline Rifkin, doktorand i marknadsföring, att människor med ständig koll på vad andra gör, inte helt oväntat, verkar få svårare att uppskatta nuet.

Under ett sommarläger gav hon en grupp unga deltagare i uppgift att hålla stenkoll på vad deras vänner, som inte var där, gjorde genom sociala medier medan den andra gruppen fick uppgiften att titta på roliga filmer i stället. Det visade sig att de som följt sina vänner på nätet tyckte att hela lägervistelsen var betydligt sämre än de som tittat på filmer.

Psykologen Svend Brinkmann har också snappat upp det här fenomenet. I sin bok ”Våga missa” (Norstedts) skriver han om hur vi lever i en gränslös tid. Om hur mobilerna ständigt blinkar och plingar för att fånga vår uppmärksamhet och hur vi är alldeles för följsamma för vårt eget bästa.

Dessutom har vi lurats att tro att vi kan få allt vi vill ha, och gärna snabbt. ”I want it all, I want it now” sjöng Queen 1989 och sammanfattade redan då en hel samtid.

Och det här synsättet ställer till det för oss. Inte enbart i form av en påtryckande ”fomo”, utan också i att våra hjärnor och kroppar tar stryk. Vi blir utmattade. Stressen över allt man borde göra, köpa och uppleva förtar förnöjsamheten och det egna livet framstår som innehållslöst och grått.

För att komma bort från det och för att leva lite friare, tipsar Svend Brinkmann om att gå från ”fomo” till ”jomo”, från ”fear of missing out” till ”joy of missing out”. Vi behöver få erfara det befriande i att begränsa oss, skriver han.

Jag är helt enig. När jag själv lyckas begränsa inflödet av intryck och information mår jag mycket bättre. Men jag märker också att jag inte klarar detta i egen kraft.

Så då tar jag hjälp. Framför allt av min kristna tro, som har ett annat perspektiv. Vi behöver bara titta på Jesus för att se ett exempel på hur han, som är Gud, begränsar sig och drar sig undan. Människor rev och slet i honom och ropade efter under. Ändå satte han upp tydliga gränser. Sa nej. Gick därifrån.

I kyrkans tradition finns också värdefull vägledning om hur vi kan inordna våra liv. Inte minst nu under fastan. Gudstjänsten, bönen och vilodagen ger oss också en rytm som på ett naturligt sätt begränsar oss från att göra allt vi tror att vi måste. Och vi kan vila i ritualerna, det vackra i enkelheten.

Dessutom lever vi med ett evighetsperspektiv. Även om det kan vara svårt att greppa kan vi förtrösta på att detta livet inte är det enda. Vi behöver inte hinna med precis allt här och nu.

Ändå är det inte det som kyrkorna predikar. Tvärtom. Många gånger köper vi det sekulära credot om att mer är bättre. Talet om ”att uppleva allt Guds goda” blir ofta en ursäkt för att förverkliga sig själv.

Men där tror jag att vi misstar oss. Brinkmann skriver i sin bok att existentiell reflektion bör innehålla ett erkännande om att man inte bör eftersträva att få allt och att man bara kan leva upp till sina förpliktelser som människa om man är villig att gå miste om saker. Om man ständigt är uppe i sig själv och det man inte vill missa finns inte tiden att bry sig om andra.

Att säga nej till den tröttsamma jakten efter något bättre, större, roligare är att göra upp med ”fomo” och i stället satsa på ”jomo”. När man självmant begränsar sig och tar makten över sin tid frigörs massor av energi.

Vi skulle alla må bra av att ställa oss frågan: Vad är viktigt i mitt liv? Vad vill jag satsa på? Sedan kan vi ägna oss åt just det och strunta i det andra. Vi varken kan eller behöver göra allt.

Vecka 10 – en gråsugga på mellofest

”Vad du ser trött ut” sa min barnmorska i veckan.

Efter besöket tittade jag mig i spegeln och såg knappt någon nyansskillnad mellan mitt ansikte och min gråa fleecetröja. Dessutom konstaterade jag att mitt tidigare blonda hår övergått i cendré, så hela min gestalt smetades ut i en grå-beige massa.

Därför kände jag mig inte så pepp som jag skulle kunnat göra över att dagen därpå gå på presskonferens för Melodifestivalen. Men väl på plats fick jag mer energi. Dels var det kul att vara tillbaka på Friends Arena där jag var mycket under tiden jag arbetade på Friends. Och dels var det roligt att vara mitt i melloyran.

För några år sedan skulle jag nog varit ännu mer exalterad. Älskade mello, missade inte ett avsnitt, var ofta på plats, självklart iklädd fjäderboa. Men sedan fick jag barn och samma år framstod mello som mycket mindre intressant.

Men imorgon ser jag ändå fram emot att  gå på genrepet och sedan bevaka Melodifestivalen från pressrummet på Friends Arena. Jag ska försöka glittra till mig lite så jag slipper var en gråsugga på mellofest.

Det är vägen som är mödan värd…

… skrev Karin Boye i sin klassiska dikt ”I rörelse”.

Har märkt att det går att applicera på diverse områden i livet. Som skapande till exempel.

Jag gillar olika typer av pyssel, men varje gång jag sätter mig för att måla, vika origami eller pärla, tänker jag: Vad ska det bli av det här? Vad ska jag använda det till?

Som att allting måste ha ett slutmål eller ett resultat.

Därför är det så befriande att pyssla med en 2,5 åring. Mitt och Miriams senaste gemensamma intresse är att pärla pärlplatta. Genast när hon kommer hem från förskolan ropar hon ”pärla” och så kan vi sitta en timme tillsammans. Under stor koncentration plockar Miriams små fingrar upp de små pärlorna och lägger i olika mönster.

Men när jag sedan frågar henne om hon vill stryka pärlorna så att hon kan spara det hon skapat säger hon alltid nej. Och så häller hon ner alla pärlor i burken igen för att börja om på nytt. Och är precis lika glad andra gången.

Hon har fattat det där med att det är resan som är mödan värd.

Vecka 9 – mormoner och Maggan

Ursäkta att jag tjatar på om min sjuka, men jag är fortfarande inte frisk. En kollega sa att om man blir förkyld som gravid släpper det inte förrän graviditeten är över. Men det kan väl ändå inte stämma?!

Jag har jobbat på den här veckan. Inget särskilt har hänt. Jag längtar till våren och blev glad av att se att gruset från en del vägar redan sopats bort.

Läst: ”Allt jag fått lära mig” av Tara Westover

Internationell bästsäljare, hyllad av såväl Obama som Bill Gates. Handlar om Tara Westovers egen uppväxt i det fattiga och strikt mormonska hemmet i bergslandskapet i Idaho. Föräldrarna tror att regeringen är satan själv och låter därför varken barnen gå i skolan eller ta emot medicinsk vård. I stället ger mamman dem hemmasnickrade örtrecept, till och med när barnen är nära döden efter en bilolycka.

Till sist får Tara nog. Hon börjar på college och från att aldrig satt sin fot i en skola och aldrig hört talas om varken Förintelsen eller Martin Luther King blir hon doktorand på Harvard. Osannolikt och inspirerande.

Ändå är boken så mycket mer än en ”American dream – du kan bli vad du vill trots dina omständigheter”- skildring. Framför allt handlar den om identitet och lojalitet. Hur familjen, hur illa den än gör dig, har ett inflytande som övergår allt förstånd. Och hur kämpigt det kan vara att välja ett annorlunda liv.

Jag gillade verkligen den här boken. Historien är medryckande, språket funktionellt (om det hade varit ännu starkare hade boken fått fem av fem) och ger en häpnadsväckande insyn i en helt annan typ av liv. Rekommenderas!

Hört: Söndagsintervjun i P1 med Magdalena Graaf

I förra veckan intervjuade jag Arken-pastorn Linda Bergling som flera gånger refererade till sin dotter ”Maggan”. Därför blev jag nyfiken på Magdalena Graaf och lyssnade på Söndagsintervjun i P1 med henne. Söndagsintervjun är alltid kvalitativ lyssning och programledaren Martin Wicklin får ut det mest intressanta av alla gäster. Magdalena Graaf berättar bland annat om uppväxten i kyrkan och hur den präglat henne.

Om att be om hjälp

Vid lunchen på jobbet idag höll jag en spontan appell om hur viktigt det är att våga fråga om hjälp. Inte fastna i självtillräcklighet (som btw gränsar till högmod, vilket inte är någon bra egenskap) utan i stället våga visa sig sårbar, vara beroende av andra och BE OM HJÄLP.

Efter lunchen kom min värk i käken tillbaka med oförutsägbar kraft och strålade upp i hela huvudet, som fortfarande är tjockt av snor. Dessutom gjorde foglossningen ont och jag bestämde att det var bäst att gå hem och vila.

Väl hemma insåg jag att Christoffer skulle på styrelsemöte ikväll och att min ork för att ta hand om Miriam var lika med noll. Han säger: Men vi kan ju fråga någon kompis om hjälp att passa Miriam.  Jag svarar genast: NEJ. Jag vill inte vara till besvär.

Jo, det var det här med att leva som man lär.

Varför tar det emot att be om hjälp? Fastän jag vet att det säkert finns människor som skulle vilja hänga några timmar med Miriam sitter det så långt inne att göra anspråk på en annan människas tid.

Men när värken blev för jobbig gav jag med mig (och mindes också min egen uppmaning från lunchsamtalet) så en kompis kom och var med Miriam och jag fick välbehövlig sömn.

Det var det bästa beslutet på länge.

Vecka 8 – rullstolsevangelism och poesi

Har haft en jobbvecka på resande fot som innehållit såväl rullstolsevangelisation i Sundsvall som besök på helandedagar i en Stockholmsförsamling och samtal med en som hoppat av ekorrhjulet. Journalistjobbet när det är som roligast. Har också läst och sett tankeväckande och inspirerande saker. Till exempel:

Läst: ”I love Dick” av Chris Kraus

Feministisk autofiktiv klassiker om filmmakaren Chris och hennes man Sylvere. Och om Dick, som Chris blir besatt av efter en flört under en middag. Tillsammans med Sylvere skriver hon mängder av intima kärleksbrev till honom.

I en recension av boken skriver DN:s Rebecka Kärde att hon och hennes vänner upplevde ett tydligt före och efter de läst. Flera av vännerna gjorde till och med avgörande livsval till följd av boken. Själv har jag svårt att se exakt vad som kunde vara så drabbande…

Visserligen är ”I love Dick” nyskapande till sin form – blandar brev med dagboksanteckningar och konstkritiska essäer – och dessutom väcker den intressanta frågor om projektion och begär, men kanske var den allt för annorlunda för min smak? Eller är jag inte tillräckligt intelligent för att förstå dess storhet?

Sett: ”Helt lyriskt” på SVT play

I gruppen ”Snacka om böcker” på Facebook lägger DN:s editionschef Harald Bergius varje dag upp ”Dagens diktrader”. Blir så välsignad av det (för att använda ett kristet ord). Så gott som varje dag får poesin mig att bli upplivad, stärkt eller manad till tankar. The power of poetry!

Detta har också gjort at jag velat läsa mer poesi. Och vad passar väl då bättre än att titta  på ”Helt lyriskt” – programmet där kända artister får göra musikaliska tolkningar av kända dikter. Fredrik Lindström är programledare och bjuder på högklassig infotainment.

Att vara jämn i humöret

Jag hör mig själv säga: ”Det är så skönt med honom för man vet alltid exakt hur han ska vara”.

Det är väl det där med förutsägbarheten. Det finns något tryggt med människor som är ungefär likadana när man än möter dem.

I motsats till dem står de dramatiska. De som ena dagen kommer till jobbet och kvittrar men nästa bara fräser. Hela omgivningen blir osäker.

På senare tid har jag ändå börjat omvärdera min ståndpunkt. Även om det är tryggt att kunna veta hur en person ska agera, är det inte så spännande. Och det ger inte så mycket frihet att få vara på olika sätt.

Förmodligen är jag så primitiv att denna förändring i tankesätt enbart beror på att jag inte längre känner mig stabil i mitt eget humör.

När jag var yngre var jag nästan alltid glad. På riktigt. Nu är jag också ofta glad, men inte alltid. Tidigare pratade jag ofta mycket, men nu föredrar jag ibland att vara tyst. Ändå gäckas jag av det där idealet om att i alla lägen vara likadan. För annars kan ju folk undra: Vad är det med henne? Har något hänt?

Men då kanske jag ska låta dem undra.