Bäst i november

Att gå ut en mild novemberkväll, släppa taget om Miriams cykel och se henne cykla ett helt varv runt gården.

Att göra nya koreografier till dansgruppen och längta tills vi kan ses igen.

Att dela modlöshet med vänner och märka hur den minskar.

Att lära mig laga mat via Youtube.

Att gå ljudbokspromenader.

Att avsluta kvällarna med vinyl och levande ljus.

Att vara ovanligt peppad på julpynt, julbak, julmat, julmusik. Snart är det advent!

Ljuset

Hemmalivet går sin gilla gång och följer samma förutsägbara struktur. Ibland känns det tröstlöst men ofta helt okej. Sörjer framför allt att inte kunna gå i kyrkan under advent och jul. Att lyssna på ”Bereden väg för Herran” på Spotify är liksom inte samma sak.

I dag är himlen mjölkvit, men igår satt jag på en bänk där solen sken som en strålkastare rakt i ansiktet. När jag tittade upp såg jag bara blått. Sedan försvann solen bakom träden och det blev kallt så jag var tvungen att gå. Men i minnet dröjde sig ljuset kvar.

Om skuld

”Skuldkänslorna är ett tecken på att vi har ett levande samvete, ett samvete som kan leda oss mot allt större frihet ju mer vi rannsakar oss själva. ”Vulgärsamvetet” tar över när vi ignorerar vår problematik och den skuld som medföljer, vi styrs omedvetet av olika typer av försvar och sysslar med tomma ursäkter utan att förändras eller försonas. Buber understryker dock att ingen rannsakan kan ske utan nåd. Skuldmedvetenhet blir inte fruktbar om den inte innefattar villkorslös kärlek.”

Författaren Wera von Essen skriver en essä i DN utifrån filosofen Martin Buber och sätter fingret på en av vår tids utmaningar: att vi avfärdar skulden, men att den kommer ikapp ändå, fast i andra, mer svårhanterliga former. Spot on!

Jag är ingen expert

På ett BVC-besök i veckan frågade jag sköterskan om ett råd, varpå hon svarade: Å jag vill inte komma med moraliska pekpinnar… Du känner ju ditt barn bäst… Men ja, om jag skulle säga något litet…

Jag fick hejda henne och säga: Nej, men alltså jag frågar dig eftersom du är expert. Du har ju massor av mer erfarenhet av barn än vad jag har.

På vägen därifrån funderade jag på vad den här undergivenheten hos experter beror på. Är de alla självsäkra, googlande föräldrar som får dem att lämna walk over? Tidsandan som säger att den egna erfarenheten triumfar allt? Eller något annat?

Jag har haft barn i fyra år, men det finns mängder med saker som jag inte kan. Därför är jag glad att det finns utbildad personal som kan ge raka besked. Jag behöver deras råd.

Bli som barnen

I dag piskade snöblandat regn mig rakt i ansiktet hela vägen till dagmamman. Hedda var missnöjd i vagnen och jag var för dåligt klädd som vanligt. Men Miriam var glad. När hon kom ut i ”snön”, utbrast hon: Jag har bett jättemånga gånger till Gud att det ska bli snö. ÄNTLIGEN har han förstått!

Du blir vad du älskar

I tv-programmet ”Född 2010” säger ett av barnen att hon tidigare funderade på att bli läkare när hon blir stor, men att hon nu tänkt om: ”Nu vill jag bli influencer i stället, som Margaux och Thérese Lindgren.”

Nioåriga Hilda-Li sitter alltså och kollar när trettiotreåriga youtubern Thérese visar sina skönhetsprodukter, gör samarbeten med företag och berättar om sitt liv. Det problematiska är inte Thérese – hon verkar vara en öppen och gullig tjej – men problemet är all den reklam som finns snyggt förpackad i hennes kanaler.

När Thérese Lindgren aviserar att hon ska ”öppna upp om allt” triggar det följarnas nyfikenhet, men innan hon svarar på personliga frågor, visar hon en låda från ett företag hon samarbetar med. Hennes entusiasm må vara förstärkt, men känns genuin. Det hon gör reklam för är en medlemssajt där man kan köpa märkeskläder till reducerat pris. Halva videon går åt till att hon visar nya plagg. Dessutom ger hon sina följare en rabattkod så att de kan bli medlemmar på sajten helt gratis. Barnen som tittar upplever det säkert som att de får tips, ja till och med en present, från en kompis – inte reklam från en business woman som drar in hundratusentals kronor på samma video.

Vad är det här att reagera på, tänker du? Det är ju så influencers gör. Det är deras jobb.

Jo, exakt. Men utvecklingen har gått så snabbt att vi plötsligt verkar tycka att det är helt okej, inte ifrågasätter spelets regler, inte tänker på vad eller vilka vi gynnar genom vår mediekonsumtion.

I boken ”Badfluence – makt, miljoner och halvsanningar i sociala medier” (Atlas) ställer författarna Yasmine Winberg och Julia Lundin en relevant fråga: Vad får våra unga för verklighetsuppfattning när vi går från en värld där stora och etablerade medier med ansvariga utgivare har berättat om verkligheten till att Joakim Lundell gör det?

Frågan gäller inte bara barn. Vi vuxna följer också influencers utan att reflektera över hur deras värderingar och livsstil påverkar oss. Influencers som gör reklam för halvskumma lånebolag, åker på sponsresor till diktaturstyrda Dubai, marknadsför tveksamma skönhetsingrepp och tipsar om kläder som kostar mer än många av oss har råd med. I ”Badfluence” skriver författarna att influencers är reklampelare, informationscentraler och vanliga människor – allt i ett. Det gör att åsikter lätt förvillas med fakta och att ansvarstagandet vid snedsteg sitter långt inne; de är ju ”bara människor”. Journalisten Jack Werner är spot on när han kommenterar makten hos influencers med orden: ”De har omsättningar som stora företag, men självbilder som underdogs.” 

Parallellt med boken ”Badfluence” läser jag ”Du blir vad du älskar” av James KA Smith. Där är huvudtesen att vi människor inte främst är tänkande, utan älskande, varelser. Vi kan intellektuellt veta massa saker, men det är inte kunskapen som kommer forma våra beteenden och vanor – det är kärleken som gör det. Och om vi fyller oss med videos och Instagramposter från influencers som vill få oss att gilla vissa saker, kommer vi förr eller senare att gilla just det. Vardagens liturgier har en formativ kraft.

Finns så mycket att skriva om det här, men jag måste hejda mig. Till sist vill jag bara säga: Hoppas nioåriga Hilda-Li tänker om. Hoppas hon satsar på att bli läkare istället!

Dagarna dagarna dagarna

Dagarna går både långsamt och snabbt. Plötsligt är det kväll och nattning av barn. Igen. Försöker säga till mig själv att inte se det här karantänliknande livet som ett undantagstillstånd. Det här är också ett typ av liv. Men annorlunda.

På dagens promenad träffade jag en kvinna som beskrev tillståndet som en enda stor tomhet – inga fasta punkter, plågsam ensamhet och en himmel som är mörk redan klockan tre. I början, i våras, tyckte hon att det var skönt att vara hemma, slippa sociala krav och slippa handla. Men nu – usch – hon skakade på huvudet.

Författaren Tomas Sjödin beskriver samma sak som ”själslig punktering”. Träffande, eller hur?

Själv pendlar jag hit och dit. Modlös och hoppfull om vartannat. Det är en prövningens tid – prövning i omdöme, uthållighet och tålamod. Ofta har jag svårt med alla tre. Under hela oktober och början av november misslyckades jag även med att se det fina i nuet, att kunna glädjas åt det lilla. Men jag har blivit bättre: ett vykort från en vän, rosor på köksbordet och timmar som flyger när jag slutar låtsasleka och i stället ger mig hän i barnens fantasivärld, har gjort den senaste veckan lite ljusare.

Skönhetslängtan

Det är så tydligt att vi människor är skönhetslängtande varelser. Jag minns en utställning på Fotografiska där Jimmy Nelson porträtterat en nomadisk inuitfamilj. De levde i Sibirien, under tuffa väderförhållanden, och var klädda därefter. Men trots det var de noga med att dekorera sina huvor med pärlor. I min enfald tänkte jag: Men det är väl onödigt, väldigt få människor ser dem och de går inte på några stora fester eller tillställningar. Jag bortsåg alltså helt från det uppenbara: skönhetslängtan har inte med uppvisning att göra. Det sköna är skönt för sin egen skull.

I hemmatider som dessa blir det tydligt att jag saknar skönhetsupplevelser. Framför allt den typen av upplevelser som sköljer över en när man besöker en ny plats och alla sinnen aktiveras. Det kan räcka med en välgjord, vacker cappuccino på ett mysigt café eller ett berg som avtecknar sig mot himlen. Själen fylls av förundran.

Min vän Elin är duktig på att se skönhet i det som är, se det som glimmar mitt i gråaste november.

Hammarskjöld

På kyrkans loppis hittade Christoffer en underbar utgåva av Dag Hammarskjölds dagboksliknande skrift ”Vägmärken”. Tjocka, lite gulnade, trådbundna sidor innanför den nötta, men vackra pärmen. Men det vackraste var ändå innehållet. Hammarskjöld var en mystiker – full av insikt och integritet – och i sina fria verser beskriver han med sällsynt skärpa livets grundförutsättningar och människans längtan. Under läsningen har jag behövt pausa för att läsa stycken högt för den som varit närmast till hands och med all säkerhet kommer jag återvända till Hammarskjöld många gånger framöver. Blev också sugen att besöka hans gård på Österlen. Kanske till sommaren!

Kan man inte bara få klaga lite

För många år sedan jobbade jag som processledare i ett socialt företag där min uppgift var att hjälpa tio ungdomar att hitta så bra lösningar som möjligt på ett problem som deras kommun hade. Eller just det, vi fick inte säga problem. Vi sa utmaning. Det gällde även min arbetsinsats. Det fanns inga problem, bara utmaningar. Och det var min uppgift att lösa dem.

Halvvägs in i programmet hade jag avstämning med min chef. Hon frågade hur det gick och jag berättade att det stundtals var svårt att motivera ungdomarna, uppbåda deras entusiasm, få dem att jobba hårt. Jag passade också på att berätta om andra saker som inte funkade och som nödvändigtvis inte hade med ungdomarna eller mig att göra, men då avbröt hon mig och sa: Och hur ska DU lösa det Malina? När jag protesterade och sa att det nog inte gick att lösa, kontrade om: Men om det SKULLE gå, hur skulle du göra DÅ?

Den här typen av extrem can do it-spirit kan ha sin plats, men ibland kanske man bara inte orkar hitta en lösning. Man kanske bara vill avreagera sig, klaga lite, skylla på saker runtomkring.

I veckan pratade jag i telefon med en kompis som är motsatsen till vad min chef var. Jag hävde ur mig klag på klag på klag. Hon lyssnade tålmodigt och sedan sa hon: Usch vad jobbigt det låter!! Och det var precis vad jag behövde höra.

Sida 1 av 36

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén