Semesterstängt

Det är roligt att blogga, men inte så pass roligt att jag vill göra det även på semestern. Från och med i dag har jag två veckor ledigt. Sedan är jag tillbaka på jobbet igen. Hela sommaren ska jag vara nyhetsreporter. Det blir kul att prova på något nytt, även om jag tror att jag kommer längta tillbaka lite till kultursidorna. Hörs om drygt två veckor!

Vecka 21 – nattåg, sorg och underbara Clara

Nattåg är bäst! Älskar känslan att vaggas till sömns av ett krängande tåg. Kanske inte låter bekvämt, men det får mig att sova gott. Dessutom är det trevligt med kupégrannarna, det blir liksom en särskild stämning när man ska dela ett litet utrymme med en främling. Den här gången småpratade jag bara lite med kvinnorna som hamnat i samma kupé men när jag skulle stiga av sa en av dem: ”Tack för att du varit sådan bra kupégranne.” Blev glad och dessutom inspirerad att själva sprida den typen av vardagsuppmuntran.

Nattåget som jag åkte tog mig till Älvsbyn och Piteå där jag gjorde intervjuer och träffade mina vänner Elin och Esaias. Elin och jag träffades i Uppsala, men har inte bott i samma stad sedan dess. Så fint att få dela lite vardag igen.

Läst: Patrik Hagmans bok ”Sorgens gåva är en vidgad bild” Jag har förstått att en del provocerats av titeln; Hur kan sorg skrivas i samma mening som gåva? Men Patrik Hagman förklarar sina tankegångar i boken. På ett ömsint, ärligt och samtidigt icke-sentimentalt sätt, skildrar han hur han förlorade sin pappa som ung och sedan hur både hans son och fru dog inom loppet av några år.

Jag blev väldigt berörd av Hagmans bok. Grät flera gånger. Dessutom vidgades mitt perspektiv av de teologiska resonemangen som Hagman för kopplat till förlust och sorg. Rekommenderar boken varmt.

Sett och hört: Här var det tomt. Läsningen har helt tagit överhanden.

Träffat: Träffade inte, men pratade med UnderbaraClara som skrivit en bok om utmattning. Här hittar ni intervjun där hon beskriver hur tron hjälpt henne.

Jag tänker rätt, därför gör jag rätt

I veckan insåg jag att jag länge kastat sten i glashus. Jag har återkommande irriterat mig på människor som tror att åsikter betyder allt. Bara de säger att de är feminister är allt okej.

Och så märker jag nu att jag är ju precis likadan. Jag vandrar runt med massa ädla ideal och fina värderingar och tror därmed att det per automatik gör att jag handlar rätt. Som jag bedrar mig. Jag märkte det när jag läste antologin ”Handbok för demokrater” där olika författare ger råd för hur man som individ kan bidra till att värna demokratin.

Det slog mig att jag värdesätter föreningsdemokrati, hur människor fostras in i demokratiska processer där man får jämka och kompromissa för att komma fram till gruppens bästa. I nästa sekund slog det mig hur tråkigt jag tycker att det är med årsmöten att jag aldrig ens öppnar kallelser, än mindre går dit.

Det slog mig också hur jag vill arbeta mot rasism, men hur sällan jag praktiserar min goda vilja.

Och så slog det mig hur viktigt jag tycker det är att samtala med människor som inte tycker som jag, men snabbt scrollade i min telefonbok visar en annan sanning: hur homogen min vänskapskrets är. Medelklass, akademiker, humanister, många kristna.

”Rätt” tänkande är ingen garanti för rätt handlande. Jag är ett levande bevis.

Vecka 20 – försommarkärlek, fördomar och tillfälliga relationer

Jag hade sån fin stund häromkvällen när jag gick ut för att handla. Med full kraft slog försommaren emot mig. Hela luften doftade blommor och jag mötte människor i shorts som bar på tömda picknickkorgar på väg hem. Blev sentimental och kände tacksamhet över att få vara vid liv.

Läst: Jag har kryssat hejvilt mellan böckerna jag läser just nu. Började också på två nya, fast jag redan läser fyra stycken parallellt. De nya är ”Bara ha roligt” av Maria Maunsbach och ”Hit med flaskan” av Emma Knyckare. Den senare var jag inte superintresserad av, men eftersom jag skriver en text om föräldraskap läser jag i researchsyfte. ”Bara ha roligt” läser jag för underhållnings skull. Det är Maunsbachs debut och kretsar kring Malmö, tillfälliga sexuella relationer och längtan efter kärlek. Jag tror jag aldrig har läst en så frispråkig roman. Språket är direkt och jag fastnade.

Sett: Det enda jag ser på tv är Babel. Tycker Jessica Gedin är den bästa programledaren som finns.

Hört: Lyssnade på ett avsnitt av Fördomspodden, det med Fredrik Wikingsson. Kul koncept! Blev sugen att lyssna på fler.

Träffat: En makalös kvinna som heter Ingrid Le Roux. Hon är svenska, men har i 40 år arbetat som läkare i kåkstäderna i Kapstaden i Sydafrika. Där har hon gjort otroliga insatser för att förbättra barn- och mödravården. Dessutom är hon Desmund Tutus husläkare och var den som först undersökte Nelson Mandela efter hans frigivning. Jag blev tagen av hennes milda utstrålning och sätt och av hennes totala ointresse av att framhäva sig själv.

 

Syndabekännelsen

Kyrkan är en väldigt bra skola för personlig utveckling. Inte så att alla som går i kyrkan blir perfekta, utvecklade människor. Långt ifrån. Men det finns en inbyggd framåtrörelse i kyrkans sakrament; syndabekännelse, förlåtelse och bättring.

En del tycker att det är hemskt gammalmodigt och rentav destruktivt att varje söndag tänka igenom allt som man sagt, gjort och tänkt som blivit fel. Kyrkan har skapat tillräckligt med skuld hos människor, säger man. Jag tycker tvärtom. För mig är det befriande att varje söndag få bekänna mina brister och tillkortakommanden, mina kamper och begränsningar.

Framför allt är det nyttigt för mig att sätta ord på mina begränsningar. Vår samtid säger att allt är möjligt att jag och du kan göra vad som helst. Bara vi kämpar/jobbar/drömmer/satsar tillräckligt. Jag blir inte alls uppmuntrad av ett sådant synsätt. Istället finner jag frid i att inse att det finns en gud och att det inte är jag.

Vecka 19 – sjukdom och bröllop

Veckan började med feber, magsjuk och nässelutslag över hela kroppen och slutar i bröllopsfest i Småland. Positiv utveckling! Min sjukdom tajmade med att Christoffer skulle jobba i Uppsala och då insåg jag hur jobbigt det är att ta hand om ett barn. Inte lätt att leka när man själv bara vill sova. Som tur var kom några räddande änglar, min vän Amanda och mina föräldrar och tog hand om Miriam så att jag fick vila.

Ofta hinner man ju läsa massor när man är sjuk, men inte den här gången. Har inte heller sett eller hört något intressant som jag vill tipsa om, så veckans lista utgår, återkommer nästa vecka.

Nu blir det bröllopsfix i ett småländskt bullerbyn. Ska bli så fint att fira kärleken. Det största av allt.

 

Det är komplext

På Bjärkas höstmöte fick sociologen Roland Paulsen frågan om man bör försöka förändra orättvisor utanför eller innanför systemet. Kopplat till arbete, bör man vara kvar på en arbetsplats med missförhållande för att försöka påverka inifrån? Paulsen gav ett spot on-svar:

”Risken är att man påverkas längs vägen. Rätt som det är sitter man i toppen av företaget och säger ”det är komplext” kring problem man tidigare såg.”

Vecka 18 – valborg, darling river och sektfilm

Det var Valborg i veckan, men vi firade inte. Jag har ingen fomo när det kommer till högtider. Nyår i år firade vi hemma i ensamhet och på Valborgsmässoafton spelade vi Ticket to Ride. Jag är väldigt lite en festperson, har jag märkt.

Inte heller första maj firade jag. En gång i tiden skrev jag en teaterpjäs som den lilla politiska gruppen jag var en del av skulle framföra. I år jobbade jag på första maj. Men jag fick en försmak av demonstrationerna när Vänsterpartiets grånade blåsorkester hade en liten manifestation/konsert på torget i Bagarmossen. De församlade hade gjort egna skyltar. Någon hade skrivit ”Heteronormen” och ritat ett kryss över. Förmodligen förändrar inte den här demonstrationen någonting, men jag hyser ändå stor respekt för människor som tar på sig sina röda jackor, tar trumpeten på ryggen och sedan står på torget för att berätta om vad de tror på.

Läst: Alla turer kring Svenska Akademien och nu senast Sara Stridsbergs avgång gjorde att jag upptäckte boken ”Darling River” i bokhyllan. Jag köpte den på bokrean för många år sedan, men har aldrig kommit mig för att läsa. Så glad att jag läst nu. Stridsberg har ett hypnotiserande språk och tecknar en motbjudande historia om ett barn utan barndom.

Sedan har jag läst debutanten Elin Willows ”Inlandet” också. Den har fått fin kritik, men jag fastnade inte. Vanligtvis gillar jag tämligen händelselösa romaner där det inre livet står i fokus, men vardagslunken uppe i det lilla norrländska samhället, dit huvudpersonen flyttat, lyckas inte intressera mig tillräckligt. Språket lyfter inte.

Sett: Filmen ”Martha Marcy May Marlene”. Välspelat och obehagligt om en ung tjej som rymmer från en sekt och sedan jagas av minnena därifrån. Rekommenderas.

Hört: Stina Ekblad läsa dikter av Karin Boye och Edith Södergran på bokfrukost för Bonniers nya klassikerserie. Det var SÅ fint. Är ingen lyrikfantast och har tänkt att poesin är svårtillgänglig och svårförståelig, men när man hör den uppläst blir det en helt annan grej. Jag njöt!

Träffat: Filip Backström, glädjespridare och profil framför allt i kyrkorna i Uppsala. 

Döden, döden

När en människa dör uppstår en reva i tillvaron och vi stirrar ut i tomrummet. Vi påminns om vägen vi alla ska vandra. Ungefär så beskrev Equmeniakyrkans ledare Sofia Camnerin känslan efter Aviciis död. Jag delar den känslan. 

De existentiella tankarna kommer ikapp. Allt som vi är upptagna av annars; vårkläderna vi ska köpa, semesterplanerna vi ska skapa, tv-serierna vi ska se och poddarna vi ska lyssna på, liksom stannar av. Världen sedd ut dödens vinkel ter sig patetisk. 

I Sara Stridsberg ”Darling River” definierar författaren döden: Förutsättningar för människans överlevnad är förmågan att förtränga detta absoluta villkor och skjuta bort tanken på alla de som försvinner omkring oss. 

Så mitt i prick. Vi måste förtränga döden för att kunna leva. Annars blir det för jobbigt. Vi måste underhålla oss, jobba hårt, träna bor stressen, få tiden att gå. Inte stanna upp, för då kan vi drabbas av tankarna om livets innersta mysterium.

Men kanske är det också sunt att stanna upp inför den där revan i livsväven, även om det är obehagligt.

Vecka 17 – journalistpionjär, Avicii och nunnan som skriver om sex

Jag gick ut hårt den här veckan. Christoffer är bortrest och jag tog föräldraledigt. Förra fredagen hade jag massor av energi så jag skurade alla skåp, gjorde rent fogarna mellan kaklet i badrummet (vem är jag?), lagade massor av mat, framkallade bilder, möblerade om. Och var med Miriam såklart. Lekte och stod i. Men så i dag, poff, all ork borta. Miriam vill gå till lekparken och jag trugar, nej men sitta i soffan och läsa böcker. Nej, uuut. Gråt vid dörren. Måste nog lära mig det här med att portionera ut energin lite bättre.

Läst: Augustprisbelönade ”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer. Handlar om journalistpionjären Ester Blenda Nordström, sån inspirerande kvinna! Ser fram emot att lära mig mer om henne.

Sett: Jag känner mig oväntat drabbad av Tim Berglins bortgång. Har tänkt på honom hela veckan och känt mig ledsen. Kanske spelar det in att jag såg den hjärtskärande dokumentären ”Avicii – True Stories” där bilden av en skör konstnärssjäl och introvert musiker, som pressas av omgivningen att göra saker han inte vill och inte mår bra av, framträder. Gång på gång ropar han på hjälp för sitt kroppsliga och själsliga mående, men gång på gång möts av oförstående/taffliga svar/frågor om han har möjlighet att göra ytterligare en intervju. Varenda sekund av den där dokumentären är smärtsam.

Hört: Radioprofilen Eric Schïld och humanekologen Per Johansson gjorde för något år sedan podd-serien ”Människan och maskinen”. Har äntligen lyssnat på några avsnitt. Programmet vill närma sig den eviga frågan vad som är en människa och frågar sig om det stämmer att vi egentligen är maskiner, förutbestämda av våra gener och anlag, del av ett maskinellt kosmos. Gillar de långa resonemangen de för. Och när jag parallellt såg Avicii-dokumentären blev det tydligt – vi är människor, inte maskiner. Varför behandlar vi då varandra som om vi vore det?

Träffat: Syster Sofie, nunnan som skriver om sex.