Vad är ett hem?

Illustration: Elin Sharew

I sommar har jag funderat mycket på platsens betydelse i vår tid. Så jag skrev en text om det för Dagen och bad Elin illustrera. Texten handlar om att vila i begränsningen. Bland annat. Klistrar in den här:     

När jag skriver den här texten befinner jag mig på en släktgård i den småländska skogen. Fram till 2011 bodde lantbrukaren Kurt Johnsson i det röda trähuset där jag nu sitter. Han föddes här, och han dog här. Och däremellan levde han alla sina 85 år här. För Kurt var Brunnsryd hemma – hans plats på jorden.

Jag tänker på Kurt och andra människor i hans generation när jag mitt i Instagramscrollandet fastnar vid ett inlägg där en ung tjej, som de senaste åren bott utomlands, skriver att hon aldrig kommer bo i Sverige permanent – och inte i något annat land heller. Hon vill vara ”platsoberoende och fri”.

Kanske representerar hon och Kurt två ytterligheter: obegränsad frihet versus trygghet och stabilitet. Eller med den brittiske journalisten David Goodharts ord: anywheres versus somewheres. Medan anywheres är kosmopoliter och betonar det globala framför det lokala, identifierar some-wheres sig med hembygden och värnar grupptillhörigheten som den medför.

I min och yngre generationer, verkar de flesta vara anywheres. Eller, det är i alla fall det levnadssätt som premieras socialt. För att känna att du tagit tillvara på livet, verkligen levt, ska du helst söka upplevelser utöver det vanliga. Att bo i ett exotiskt land adderar något till identitetsbygget; du blir en mer spännande person. Dessutom skapas bra innehåll till dina sociala medier.

Det är inget fel med att vilja upptäcka nya platser – jag älskar också att resa, och räds tanken att bli kvar på samma ställe hela livet – men samtidigt funderar jag: Gör vår ständiga rörelse oss mentalt hemlösa? Till människor utan sammanhang?

Några mil söder om London finns en plats som heter L’Abri – en kristen studiekommunitet dit människor från hela världen kommer för att brottas med existentiella frågor. Varje dag arrangeras ett lunchsamtal där vem som helst runt bordet får ta upp vilken fråga som helst för en timmes diskussion. Under förra sommaren, när mina vänner var där, återkom samma fråga gång på gång. Studenterna runt bordet byttes ut – de kom från olika länder, hade olika sysselsättningar och var i olika åldrar – men frågan de funderade på var densamma. Och den handlade varken om Guds existens eller lidandets problem. I stället löd den: Vad är ett hem?

Det är inte konstigt att den frågan tycks vara en av vår tids mest angelägna. När såväl livsstilsmedier som aktörer på arbetsmarknaden lyfter fram fördelarna med att vara en anywhere – rörlig, alltid öppen för nya utmaningar – och när vi med teknologins hjälp kan jobba, plugga och kommunicera med nära och kära var som helst i hela världen, mister den specifika platsen lätt sin betydelse. Vi hinner aldrig rota oss förrän det är dags för nästa projekt. Gör det att vi känner oss hemma på många ställen – eller ingenstans alls? Teologen Walter Brueggemann skriver: ”Det är rotlöshet, inte meningslöshet som är utmärkande för vår tids kris”.

Den här vårens pandemi har onekligen aktualiserat tankar om vad ett hem är. Många män- niskor har ofrivilligt fått tillbringa mycket tid i sina hus och lägenheter och inte kunnat resa som de brukar. För somliga har det blivit nästintill outhärdligt och rastlösheten har rivit i deras inre, medan andra upptäckt en vila i begränsningen.

Det stillsamma livet hemma har för mig inneburit att jag på ett tydligare sätt tvingats konfronteras med mig själv. Det finns ingenstans att fly från svaghet, oro och stress. Detsamma gäller med de nära relationerna; mycket tid tillsammans gör att man klarare kan se både tacksägelseämnen och brister.

Ofta säger vi att den som ger sig iväg på äventyr är modig, men jag börjar fundera på om inte det omvända också är sant. Ibland är det modigaste vi kan göra att stanna på en och samma plats, engagera oss på djupet och lära oss att leva både med oss själva och dem runt omkring oss.

Klostergrundaren Benedikt av Nursia hade ett liknande synsätt när han på 500-talet skrev sin klosterregel och lät stabilitet – att vara trogen och uthållig i förhållande till den specifika platsen och gemenskapen – bli ett av tre klosterlöften som benediktiner förbinder sig att leva efter. Benedikt av Nursia såg hur andlig mognad föds ut djupa relationer och långsiktighet och ville med sin regel skapa förutsättningar för det. Detsamma tror jag gäller även för alla oss som inte lever i kloster. Kanske handlar lydnad mot Gud oftare än vi tror om att stanna kvar, snarare än att ge sig iväg.

Jag tänker på Kurt igen. En somewhere som valde Brunnsryd som sitt hemma. Det berättas om honom att han var förnöjd, inte jämförde sig, inte ständigt längtade bort. Det verkar finnas en gåva i att upptäcka och hitta sin plats, inte bara i överförd mening, utan också geografiskt.

Och så tänker jag på Marilynne Robinsons mästerliga roman ”Gilead” där den åldrade prästen John Ames säger: ”Vi har inget hem i denna värld”. Det är ju också sant. Vår kristna tro lär att människans grundvillkor att vi är utkastade från Eden men bär minnet från paradiset i våra hjärtan. Hela vårt liv söker vi efter en plats där vårt hjärta kan finna ro, men oavsett hur hemtam en jordisk plats än blir, kommer den djupaste hemkänslan inte helt och fullt kunna uppnås. Bara anas.

Illustration: Elin Sharew

Plugga igen

Jag har börjat plugga igen (bara strökurser, jobbar fortfarande som journalist) vilket har fått mig att tänka på mitt allra första möte med universitet och på hur annorlunda det känns att plugga nu, över 10 år senare.

Mitt allra första seminarium på statsvetenskapliga institutionen i Uppsala ägde rum hösten 2007. Jag var nyss fyllda 20 år och satt tillsammans med mina nya kursare vid träbänkar med stålben, i ett rum utan fönster. Längst fram satt doktoranden som var vår lärare och innan vi skulle diskutera ämnet för dagen lät hon alla presentera sig. Så la hon till: ”Och så kan ni väl berätta om vem er favoritfilosof är, och varför”.

Favoritfilosof?!? Jag som visste knappt namnet på en enda! Och det här var inte läget att komma ut som obildad – omgiven av ett gäng högpresterande nästan-vuxna som förmodligen var lika osäkra som jag själv, men som lyckades dölja det väl.

Jag letade i minnet efter någon filosof att gripa tag i. Platon? Var han filosof? Ja, det var han! Men vad visste jag egentligen om honom? Och kändes det inte föga originellt att presentera honom som min favorit?

Så var det min tur och jag hasplade ur mig att John Locke var min favoritfilosof. John Locke! Ja, å vad jag tyckte om honom! Framför allt hans tankar om rättvisa.

Läraren såg nöjd ut och sa: Å vad roligt, han är min favorit också (Score!) Jag log ett lättnadens leende och hoppades slippa följdfrågor (vilket jag gjorde).

Tretton år senare börjar jag alltså plugga igen och det känns väldigt annorlunda nu. Den allra största skillnaden är att jag inte är rädd för att framstå som dum. Om jag tidigare pluggade hårt för att slippa göra bort mig på seminarierna, pluggar jag nu av lust och nyfikenhet. Känns spontant som en bättre drivkraft.

Skrivandet

Jag startade den här bloggen för att tvinga mig själv att skriva, även utanför jobbet. Vill så gärna bli bättre! Men å det går trögt. Skriver på samma sätt som jag alltid gjort, kommer inte vidare.

Läste i boken ”Tag och skriv” (som inte var så bra, kändes verkligen som ett beställningsjobb från förlaget, svalt engagemang i texterna) ett råd om att varje aspirerande skribent först och främst måste inse hur dåligt han eller hon skriver. Först då går det att bli bättre. Annars lever man i villfarelsen att ”jag skriver väl helt ok” och då nöjer man sig.

Det positiva är alltså att jag nått dit – jag känner hur dåligt jag skriver (ingen behöver protestera för att vara snäll) så nu kan jag bli bättre. Exakt hur det ska gå till är dock ännu ett mysterium.

Barnkontakt

Foto: Markus Holmström

Ylva Eggehorn skriver: ”Det är inte bristande vuxenkontakt som är farligast – utan vuxnas brist på kontakt med barn”.

Igår hade vi kalas för Miriam som fyllt fyra. Inget avancerat, bara några få barn, men så roligt! Det finns knappt något finare än att se Miriam prata och leka med sina gulliga kompisar. Och att jag får vara med!

Innan jag fick egna barn kände jag mig obekväm i sällskap med barn. Kunde inte slappna av och framstod säkert som tillgjord. Jag tror att jag hade en föreställning om att barn skulle vara väldigt annorlunda än vuxna, en annan sort, och glömde därför bort att barn inte är ett stort kollektiv, utan små människor med sina särskilda intressen, personlighetsdrag och inre världar att upptäcka. Precis som vuxna.

Finns dock en fördel som barn har gentemot vuxna: de tycker oftast att det är roligare att leka, vilket passar mig perfekt!

Allas trädgård

Jag och Miriam sitter vid vårt köksbord och hon tittar ut genom fönstret, ut över området mellan låghusen där lekparken, tennisplanen och kullen med flaggstången finns. Så säger hon:

– Du och pappa brukar ju säga att vi inte har någon trädgård, men det har vi ju visst. Och den är jättestor! Den är allas trädgård, så då är den ju också vår.

Med ens blir jag medveten om vilket snävt synsätt jag har på ägande. Jag som tänkt att vi inte har någon trädgård för att vi inte har någon egen trädgård, men Miriam vänder på perspektiven och har ju egentligen ett mycket bättre sätt att se på saken. Jag borde bli mer som hon.

Sommar i skogen

Tidig morgon, dagg i gräset. Hämta dagens DN och höra naturen vakna för en ny dag. Morgonkaffe, P1 i bakgrunden och sol mot huden. Och sedan timmar av oplanerad tid.

Vi har byggt koja i skogen, rensat ett gammalt uthus och gjort om till kapell, badat, plockat blåbär, bakat bröd, spelat pippi-yatzi och pippi-memory, läst, skrivit, vilat.

Det har varit en underbar sommar. Och jag tror jag har blivit personlighetsförändrad. Hur ska jag annars förklara att jag njutit av att ta löpturer, laga mat och gå upp tidigt på morgonen? Kanske är det vad lantlivet gör med mig.

Bilden och verkligheten

Om det något den här våren borde ha lärt oss (mig) är det att saker inte blir som man tänkt sig. Det mesta har ställts in – ofta med kort varsel. Ändå lever jag uppenbarligen kvar i föreställningen att vardagslivet ska bli som planerat.

Den här veckan till exempel. Christoffers första semestervecka. Jag tänkte: härlig cykelutflykt med familjen, teologistudier i ett svalt och tyst bibliotek för att sedan ta en kaffe i solen med någon annan student, spela tennis, läsa böcker på balkongen i junikvällen. Mmm!!

Men så här blev det: Tillbringade veckans dagar och nätter i sängen med en snorig och fyrtio grader varm ettåring som vägrade vara någon annanstans än fastklistrad vid mig.

Medan jag låg där och såg tiden rinna iväg och veckans planer tillintetgöras tänkte jag på hur stark bildfaktorn är. Hur jag hela tiden skapar bilder för hur något ska vara och hur besviken jag blir när bilden inte överensstämmer med verkligheten.

Skrev för ett tag sedan ett inlägg om att sänka förväntan på saker och ting. Verkar dock inte riktigt ha lärt mig det än.

Vänskapen

En fin sak som den här pandemin fört med sig in i mitt liv är fördjupad vänskap. Det slog mig i dag när jag tänkte tillbaka på den senaste veckans möten: en ny vän där samtalen redan går på djupet, en gammal vänskap som blivit än mer innerlig, vänner på distans som ändå känns nära.

Jag tror att det har med sårbarheten att göra. Osäkerheten i tillvaron gör att vi sänker garden, blir mer autentiska, if you will. Jag har länge vetat att sårbarhet är en nyckel till fördjupade relationer, men ändå har jag varit stängd – satt en stolthet i att ha hög integritet (när det i själva verket kanske handlat om skam eller ovilja att visa mig svag). Ett nytt läge öppnar upp för nya sätt att vara och ur det kan vackra saker uppstå. Uppriktig, själfull vänskap, till exempel.