Retreaten

Att åka på retreat marknadsförs ofta som något slags andligt spa dit man främst åker för att vila. Efter förra veckans fem dagar i tystnad på en stiftsgård utanför Alingsås undrar jag: Hur är det möjligt?

För spa är kanske det sista ordet jag skulle använda för att beskriva retreaten. Intensivt inre arbete passar bättre. När mobilen stängs av, aktiviteterna är begränsade och det är förbjudet att prata, händer något annat. Man hör plötsligt sina egna tankar! Minnen dyker upp, glada såväl som ledsna. Och i undervisningen, bönen och meditationen upptäcker man nya djup i sig själv – och i Gud.

Jag tror att jag kommer göra retreaten till en årlig tradition. Emellanåt var det jobbigt att vara där, men mestadels var det förlösande. Avskildheten gav mig möjlighet att komma i kontakt med min djupvilja och fundera över vad som ger mig liv på riktigt. Det kan ta tid att komma fram till.

Vecka 2 – självförglömmelse och tyst retreat

Nytt år. Vanligtvis inleder jag året med reflektion över det som varit och sätter löften inför det nya. Men i år har jag sammanfattat allt i ett ledord: Självförglömmelse.

Självförglömmelse handlar inte om att se ner på sig själv och inte tro att man är något värd. Men det handlar om att bli fri från sin självupptagenhet, fri från viljan att imponera, hävda eller försvara sig. Inte känna att man behöver framstå som bättre än man är.

När jag mår som bäst är jag så uppslukad i stunden att jag glömmer mig själv, när jag inte tänker inte på hur jag ser ut eller på hur jag framstår. Och kanske kan jag få fler sådana stunder om jag övar mig i självförglömmelse. Hoppas!

Så till veckans lista. Har inlett 2019 med att läsa ett helt gäng bra böcker. Vill framför allt tipsa om två:

Nuckan av Malin Lindroth

Genom att dela sin berättelse om ofrivillig ensamhet vill Malin Lindroth reclaima det nedsmutsade ordet ”nucka”, frigöra sig från skammen och visa på ett liv utanför tvåsamhetsnormen. Det är sårbart och smärtsamt, vackert och hoppfullt. Lindroth skriver poetiskt och precist, vilket gör den lilla skriften till en stor läsupplevelse som skakar om och ger nya perspektiv

Comedy Queen av Jenny Jägerfeld

Ungdomsbok om 12-åriga Sasha, vars mamma tagit livet av sig. Eftersom mamman fick människor att gråta bestämmer Sasha sig för det motsatta. Hon ska bli Comedy Queen och få folk att skratta.

Den här boken är briljant – intelligent skriven, väldigt sorglig och rolig på samma gång. Väl värd sin nominering till Augustpriset.

Och sedan har jag upptäckt en ny artist: Lauren Daigle. Älskar hennes röst. Och texten i den här låten. 

Det var allt för nu. Imorgon åker jag på tyst retreat, den första i mitt liv. I fem dagar ska jag inte säga ett enda ord. Ingen mobil, ingen dator. Ser med spänning fram emot vad som kommer att väckas i mitt inre.

Sexbloggaren

Jag bloggar var tredje vecka på Dagens relationssajt Fixa kärleken. När jag scrollar igenom vad jag skrivit hittills upptäcker jag ett mönster: tre inlägg handlar om sex. Vad hände där? Jag som alltid varit så pryd.

Mitt senaste inlägg handlar i för sig om sexuell avhållsamhet. Hur skämmig men också befriande den kan vara. Klipper in inlägget här:

Sexuell avhållsamhet har blivit trendig

På gymnasiet skröt en klasskompis om hur många hon legat med. Jag tror att hon var uppe i ett femtiotal redan som 16-åring. En annan kontrade med att berätta explicita detaljer om helgens senaste nattliga manliga besök.

Själv satt jag helt tyst och hoppades att ingen skulle fråga mig. För jag hade absolut ingenting att berätta. Och trots att det var precis så jag ville ha det, tyckte jag att det var lite skämmigt. Kanske var jag orolig för att stämplas som gammaldags, naiv eller ännu värre: som ett offer för patriarkatet.

För samtidigt som jag värnade min kyskhet (använder någon det ordet längre?) var jag uttalad feminist och ville bekämpa männens maktövertag. Och de där två sakerna gick inte riktigt ihop. Tänk så många kvinnor som fått kämpa för den fria sexualiteten! För kvinnans rätt att njuta på samma sätt som mannen! Och så böjde jag mig ändå för gamla normer.

Fast kanske gjorde jag precis tvärtom.

Nyligen lyssnade jag på ”En varg söker sin pod” och avsnittet ”Det frigörande parförhållandet” där serietecknaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli, båda feministikoner, menar att hetsen att ha sex med flera, flyktiga partners kan bli destruktiv, framför allt för kvinnor.

Tydligen finns det studier som visar att män njuter mer av one night stands än kvinnor gör. För medan män kan ha sexuella relationer utan att bli särskilt känslomässigt berörda, tenderar kvinnor att känna sig kränkta och avvisade, även om de själva egentligen inte är kära i mannen de har sex med. På så sätt har männen fortfarande den sexuella makten.

Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli är också inne på att den tidigare definitionen av fritt sex, som härstammar från 1970-talets kvinnorörelse, kanske inte är den bästa trots allt. I stället nämner de orden ”befriande” och ”parförhållande” i samma mening och pratar om den tidigare så hårt kritiserade tvåsamheten i positiva ordalag. De menar att i synnerhet kvinnor vill känna sig älskade och sedda, att de längtar efter att få tillhöra någon.

När jag lyssnar på podden kan jag inte låta bli att tänka: Är Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli frikyrkliga i smyg? Eller är det feminismen som gått hela vägen runt och nu upphöjer ideal som man tidigare förkastat?

Inom frikyrkan har sexuell avhållsamhet alltid varit norm. För att få unga att ansluta sig till idén om att sex tillhör äktenskapet har man undervisat på mer eller mindre konstruktiva sätt.

Vi är många som minns liknelsen med äppelskruttet. Att alla människor från början är som skinande äpplen men att varje sexakt innebär att någon tar en tugga. Lagom till bröllopsnatten finns bara äppelskruttet kvar. Det är en hemsk bild (ingen människa är ett äppelskrutt!).

När mina vänner som vuxit upp i frikyrkan protesterar mot fokuset på avhållsamhet, förstår jag deras kritik, samtidigt som jag kan konstatera att kyrkans sexualundervisning för mig blev ett skydd. När jag fick upp ögonen för att jag inte behövde göra som mina klasskompisar upplevde jag en sorts befrielse. I stället för att försöka framstå som en attraktiv sexpartner kunde min energi helhjärtat gå till de projekt som jag ville förverkliga.

Men trots det vågade jag i tonåren inte berätta om min inställning. Om det hade varit idag hade jag gjort det. Visat att man kan avstå sex men vara lika mycket feminist ändå.

Bästa böckerna 2018

2018 var ett bra bokår för mig. Jag blev litteraturredaktör på tidningen Dagen, startade instagramkontot @bokfest och läste 55 böcker. Här kommer fem läsupplevelser från året som gick:

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

Varför har jag aldrig tidigare hört talas om Ester Blenda Nordström?

Jag tror inte att jag är den enda som känner så efter att ha läst Fatima Bremmers biografi om hennes liv. Den banbrytande, wallraffande journalistpionjären och äventyraren Nordström verkar ha varit en ovanligt färgstark person, som bidrog till att omforma såväl journalistiken som kvinnorollen. Ändå har jag aldrig tidigare hört hennes namn.

”Ett jävla solsken” är fängslande läsning. Fatima Bremmer har gjort imponerande research och har ett språk som både är effektivt och målande. Jag kunde inte lägga ifrån mig denna bok. Läs den!

The Hate U Give av Angie Thomas

Debutanten Angie Thomas har tagit litteraturvärlden (och mig) med storm med ”The Hate U Give”. Handlar om 16-åriga Starr som slits mellan livet i den fattiga förorten där hon bor och den fina privatskolan. Våldet i bostadsområdet eskalerar och Starr blir vittne till hur hennes vän skjuts till döds av en polis. Till stor del handlar boken om det som händer i efterspelet.

Angie Thomas vet vad hon skriver om och porträtterar Starr och hennes liv med stor trovärdighet, i allt från slangen i språket till karaktärernas särdrag. Berättelsen är politisk, men blir ingen pamflett. I stället är det en ömsint gestaltning av Starr, hennes familj och hennes vänner som ger en djupare förståelse för världen de lever i.

Sorgens gåva är en vidgad blick av Patrik Hagman

Med bara något års mellanrum förlorade Patrik Hagman både sin son och sin fru. Hur orkar man ens leva vidare efter det? I ”Sorgen är en vidgad blick” berättar Hagman personligt, och ganska krasst, om vad som hjälpt honom. Trots, eller kanske tack vare, den sakliga beskrivningen blir boken oerhört sorglig. Men också hoppingivande. Patrik Hagman sätter saker i perspektiv och hjälper mig att tänka djupare kring frågor om sorg och saknad.

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

Årets ALMA-pristagare skriver i ”Brun flicka drömmer” prosalyrik om sin egen barndom, om att vara svart och lesbisk, uppvuxen i Jehovas Vittnen och i en brokig familj. Språket flyger och Woodson skriver angeläget om tillhörighet och identitet. Egentligen är detta (liksom The hate U give) en ungdomsbok, men passar lika väl för vuxna.

Lewis resa av P.O Enquist

Har läst både ”Lewis resa” och ”Ett annat liv” av P.O Enquist i år och gillade både väldigt mycket. Enquist är en stilistisk mästare. Hans språk är enkelt och djupsinnigt på samma gång, suggestivt och humoristiskt. I ”Lewis resa” porträtterar han pingströrelse – en rörelse som format Sverige och som bidrog till att lyfta landet ur fattigdomen, men som ofta benämns i media och litteratur som löjeväckande.

I centrum för Enquist berättelse om pingströrelsen står dess färgstarka frontfigurer, grundaren Lewi Pethrus och Sven Lidman – sexpoeten som blev väckelsepredikant. Det är allmänbildande och hela tiden intressant. Och inte bara för att jag råkar jobba på tidningen som Pethrus grundade.

Vecka 51 – Strålande jul

Nu har jag semester, för första gången på ett år. Okej, jag hade två veckor i somras, men då var jag ostrategisk och ordnade ett läger mitt under den tiden. Nu ser jag fram emot att få vila. Och läsa. Var på bibblan och lånade Comedy Queen av Jenny Jägerfeld, Vegetarianen av Han Kang, Rosa Luxemburg av Nina Björk och Nordisk fauna av Andrea Lundgren.

Semester innebär också att jag loggar ut från sociala medier. Är tillbaka den 7 januari.

Jag avslutade min jobbhöst med att häva ur mig flera tyckartexter, bland annat en om självupptagenheten i The Bachelor och en om att jag inte ger några julklappar till min dotter. 

Om ni vill läsa något mer nyanserat vill jag tipsa om intervjun med Ylva Eggehorn. En sån klok och varm kvinna! Hon säger idel bra saker.

God jul!

Hyckleriet

Den här hösten har jag läst många inspirerande böcker, bland annat Roland Paulsens ”Vi bara lyder” och Magnus Malms ”Fri att tjäna”. Båda två utmanar vårt moderna sätt att se på produktivitet och den ständiga tillväxten som något positivt.

När jag läser nickar jag och instämmer, säger ”amen” och blir uppfylld. Och så för jag gärna vidare deras visdom. Talar vitt och brett om hur vi lurar oss själva genom att helt köpa marknadstänket om att större eller mer automatiskt är bättre.

Så i teorin har jag alla rätt. Värre är det med praktiken.

För i arbetslivet finns det få saker som irriterar mig så mycket som ineffektivitet. När någon är långsam kommer några av mina fula sidor fram. Jag muttrar och blir sur.

Själv jobbar jag bra i högt tempo. Funkar som bäst när jag får prestera och leverera, är en tillförlitlig kugge i produktionsmaskineriet.

Vet fortfarande inte hur jag ska lösa den här diskrepansen mellan teori och verklighet. Nöjer mig för stunden med att konstatera att hyckleri finns överallt. Inte minst hos mig själv.

Vecka 50 – depp och pepp

2018 är snart slut. Tänka sig. Jag kan inte tänka på annat än miljöförstöring och klimatförändringar och undra om vi ens kommer ha någon framtid. Så optimistisk är jag.

Meeen. Ska försöka att inte deppa ihop. Om man zoomar in på det som är mitt lilla liv så hade varit en bra vecka. Var på studiebesök på DN och blev SÅ inspirerad av hur de arbetar med kvalitetsjournalistik.  Och sedan har jag tänkt mycket på det Magnus Malm sa när jag träffade honom härom veckan. Min intervju med honom finns publicerad här och sammanfattar en del av hans tankar. Bland annat att kyrkor inte bör efterlikna företag (SÅ BRA) och att vi upptäcker Guds omsorg när vi söker i vår egen historia och frågar oss på vilket sätt hans kärlek har visat sig.

Blev också inspirerad av Magnus Malms totala ointresse av att vara till lags. Jag som oftast är en allt för inställsam person behöver möta någon som inte säger ”Åh välkommen, trevligt att du är här, och vad fint att du har åkt tåg i fem timmar för att komma hit” utan bara: ”Hej, du kan sätta dig i mitt arbetsrum”. Ska dock säga att han blev lite vänligare ju längre tiden gick. Men ändå. Det är befriande med någon som inte är det minsta fjäskig.

Och sedan är han helt bortkopplad från alla sociala medier. Har varken dator, mobil eller internet. Sina böcker skriver han på skrivmaskin. Uppfriskande i en tid då människor inte går en meter utan sin telefon.

Så om jag ska ha något slags nyårslöfte inför 2019 kanske det skulle vara att bli lite mer som Magnus Malm.

Vecka 49 – gräsänka och sjukling

Christoffer är på tyst retreat den här veckan och därmed onåbar. Förutom att jag förstås saknar honom märker jag hur många hushållssysslor som inte blir gjorda när inte han är här. När jag står för markservicen blir det fiskpinnar hela veckan och en mycket smutsigare hemmiljö. Ibland argumenterar jag inför Christoffer om att han borde sänka ambitionsnivån när det gäller städning. Men nu börjar jag ändra uppfattning. Det är inte trevligt att bo bland tvätt och disk…

Förutom att jag har bott i en röra den här veckan har jag också varit sjuk. Vilket kul inlägg det här börjar bli, eller hur?

Nej, jag ska skärpa mig. Här kommer i stället mina tips från veckan som har gått.

Läst: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Vid 54-års ålder debuterar Karin Smirnoff som författare. Hennes debut ”Jag for ner till bror” hann knappt komma ut förrän det stod klart att den var nominerad till Augustpriset. Nu har jag läst. Om Jana som återvänder till byn Smalånger för att ta hand om sin alkoholiserade bror. Hon blir kvar lite längre än väntat, inleder ett trassligt förhållande och upptäcker familjehemligheter. Stundtals är romanen brutal och innehåller såväl missbruk som mord och incest. Men ändå är historien berättad så pass vardagligt att jag snarare tolkar händelserna som ordinära. Vilket ju är märkligt. Därför blir jag inte riktigt klok på vad det är för sorts roman. Men jag gillar den! Både karaktärerna och handlingen stannar kvar hos en långt efter sista sidan är läst. Det om något är ju ett gott betyg.

Skrivit: Om Gun-Britt Sundström

För tio år sedan läste jag kultromanen ”Maken” och älskade den. Därför såg jag mycket fram emot att träffa författaren Gun-Britt Sundström. Och hon var så härlig. Lite mjuk och kärv på samma gång. Här kan ni läsa vad vi pratade om. 

Och sedan tycker jag att ni ska läsa mitt reportage om Linda Rea. Inte för att jag har skrivit så himla bra, men för att Lindas berättelse är så stark. Hon är sån kämpe. Hennes två senaste år har varit helvetiska. Hon har förlorat ett barn, behandlats för cancer och tvingats vara ifrån sin man.

Löneförhöjning? Nej, tack.

Min kompis hade sitt årliga medarbetarsamtal på jobbet för ett tag sedan. Efter att chefen visat utvecklingskurvor och berättat om möjliga karriärssteg frågade han: Vad hade du tänkt dig i löneförhöjning?

Svaret blev inte det väntade.

– Jag vill inte ha någon löneförhöjning.

– Nehe…

– Nej jag är nöjd.

– Okej, men vad tänker du i form av utökat ansvar?

– Jag känner inte att jag behöver något utökat ansvar.

Min kompis är väl medveten om att ökad lön och ökat ansvar innebär att arbetsgivaren också kan ställa högre krav. I vissa fall till och med använda lönen som ett maktmedel. Och det är min kompis inte intresserad av. I stället vill han ha mer tid för sina barn.

Hur inspirerande är inte detta?!

När hela samtiden och alla marknadskrafter säger att mer automatiskt är bättre, uttrycker min kompis de förbjudna orden ”Jag är nöjd.”

Jag tror att fler skulle må bra av att följa i hans spår.

Vecka 48 – sekter och sexualitet

Hej från sjukstugan! Här har det varit magsjuka och dunderförkylning och ögoninflammation hela veckan lång. Därmed har jag inte så mycket spännande att dela med mig av. Men här får ni en lista på vad jag läst, sett och hört sedan sist.

Läst: ”Fri att tjäna – ledarskap i Jesu efterföljd” av Magnus Malm

Magnus Malm är en av Sveriges skarpaste teologer om ni frågar mig. Ofta riktar han kritik mot kyrkan, men visar också alltid på en konstruktiv väg framåt. I nya boken ”Fri att tjäna” ger han värdefull och handfast vägledning för alla som har ett ledaruppdrag i en församling. Framför allt hjälper han läsaren att söka sig till Jesus, att reflektera och att tänka kristet. Och det tror jag är precis vad kyrkan behöver.

Sett: Dokumentären ”Jonestown: Självmordssekten” på SVT

Sektliknande miljöer har alltid både skrämt och fascinerat mig. Den här dokumentären handlar om Jim Jones som 1978 fick 900 medlemmar i sekten ”Folkets tempel” att begå kollektivt självmord i Guyana. Att se hur Jones förvred kristen tro och utnyttjade sin ledarposition för att skapa blind lydnad hos sina anhängare är fruktansvärt sorgligt. Kanske kan dokumentären också lära oss något om vilka varningssignaler vi ska vara uppmärksamma på, oavsett vilken religiös miljö det gäller.

Hört: En varg söker sin pod

Serietecknaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli har gjort succé med sin podcast ”En varg söker sin pod”. Jag fastnade för avsnittet som heter ”Det frigörande parförhållandet” och förvånades över hur de två feministikonerna närmast lät frikyrkliga när de pratade om att den fria sexualiteten och ifrågasättandet av tvåsamheten inte enbart varit av godo. I själva verket längtar många kvinnor efter att få känna sig älskade och sedda, efter att vara någons, menade de. Amen på det!