Att följa spåren bakåt

När livets brutalitet gör sig påmind, tröstas jag inte så mycket av att tänka att allt nog kommer att bli bra. Snarare vänder jag mig bakåt i tiden och hittar en säker hamn i det som redan varit. Minnena som poppar upp saknar logisk följd, de dyker upp hur som helst, hoppar mellan tider och platser. De erbjuder en flykt och visar att livet också kan vara vackert, fullt med positiva överraskningar. Plötsligt är jag 12 år och står bakom kulisserna på Stadsteatern, redo att göra entré. Eller så är jag 23 år, landar på Tarapoto aeropuerto mitt i natten och känner den oväntat varma luften slå mot ansiktet. Eller 33 och går med barnvagn genom en allé av höstlöv.

Det finns en andlig övning som går ut på att spåra Guds kärlek i det förflutna – att se på sitt liv och fundera på hur och när man sett en glimt av Guds godhet. En del har svårt med det. Hur mycket de än tänker, kan de inte se ett endaste spår. Då är uppmaningen att göra om övningen, igen och igen. Till slut kanske det finns ett litet korn att upptäcka. Och om man har insett att Gud faktiskt har gått vid ens sida, är det lättare att ha förtröstan inför det som ska komma. Om Gud visat kärlek förr, gör han det också nu. Även om det inte känns så.

”Jag är mitt eget allt”

I säsongspremiären av ”Så mycket bättre” berättar rapparen Silvana Imam om sin starka kärlek till flickvännen Beatrice Eli. I ett förinspelat klipp får Beatrice berätta från sitt perspektiv och när berättelsen liksom ska kulminera säger hon: ”Jag vill inte säga att hon är mitt allt, för jag är ju mitt eget allt, men hon är nära”.

De församlade artisterna verkar tycka att det är fint sagt?

Det enda jag kan tänka på är Liv Strömquist seriealbum ”Den rödaste rosen slår ut” och tesen om att vi även i kärleksrelationer sätter oss själva först. Vi vill inte förlora oss i en annan människa, inte framstå som needy. Och vi lägger hellre upp en sexig selfie på oss själva än vår partner…

Silvana Imam blir rörd av Beatrice Elis ord och när Benjamin Ingrosso frågar: ”Du dör för henne?” svarar hon: ”Jag lever för henne”. Sedan hejdar hon sig och lägger till: ”Eller ja, jag lever ju också för mig själv”.

Göra allting själv

Ingenstans blir samtidsandan så tydlig, så artikulerad, ja förkroppsligad, som i intervjuer med unga artister. I veckan intervjuades Esther och Klara Keller om sin musik i DN och Esther sa: ”Jag är rädd att binda mig och bli beroende av en annan person”. Klara la till: ”Vi tillhör en generation som vill ha kontroll på vårt skapande”.

Jag fattar att man vill värna sin konstnärliga integritet och jag förstår att man, kanske särskilt som ung tjej, vill protestera mot snubbväldet i branschen och därför är noga med att göra musik på sitt eget vis. Där har artister som Robyn gått före. Hon tröttnade på skivbolagens premisser, och startade därför eget. Jag minns att jag tyckte att hon var så cool. Likaså imponerade jag över när Laleh i sitt sommarprogram berättade att hon vill bemästra alla delar i musikproduktion för att kunna göra precis allting själv. Hon vill inte bli beroende av andra, vill ha 100 procentig kontroll.

Men jag inser också att jag inte enbart är imponerad. Det är något som skaver och jag anar vad det är: Den här typen av statements förstärker bilden av att ensam är stark, att det eftersträvansvärda är att klara sig själv när det i själva verket är relationer som är den stora utmaningen (och glädjen). Att lyckas samarbeta med människor som kanske ibland säger tvärt emot, som ifrågasätter och är krångliga, förtjänar egentligen mer beröm än att göra allting själv.

Att vi upphöjer den ensamma stjärnan skulle kunna ses som ett symptom på vår tids individualism – ideologin som glömmer bort att vi främst inte är individer, utan personer – människor som skapas i relation till andra. I jakt på vår individuella frihet tror vi att lösningen stavas oberoende, men det är en återvändsgränd. Teologen Rowan Williams skriver klokt: ”Personer är mer än ’individer’ – de är både andliga och fysiska, och det som gör dem unika uppfylls i gemenskap, inte i isolering och fullständigt oberoende”

Vi blir till i gemenskap. Vi kan lära av varandra, hjälpa varandra. Vi behöver inte göra allting själva.

För ingen annan är som du

I torsdags tog vi farväl av Laila. Laila som jag lärde känna direkt när jag kom till Lötenkyrkan. Hon som genast ville vyssja Hedda i vagnen, som pratade om hur mycket hon älskade barn. Hon som alltid mötte mig när jag kom till kyrkan, alltid delade ut nattvarden i gudstjänsten. Bakpå sin permobil hade hon satt upp en skylt: ”Jag är cp-skadad, inte dum i huvudet”.

Hela sitt liv fick hon fajtas mot fördomar och när vi på begravningen sjöng psalmen ”Du vet väl om att du är värdefull” blev det som en kraftfull manifestation för allas lika värde. ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du”. Har aldrig blivit berörd av den psalmen tidigare, bara sjungit den på slentrian. Men nu! Lailas liv gav den en ny innebörd.

Tre böcker

Här kommer tre böcker jag läst och gillat senaste tiden:

Kyrkohistorikern Joel Halldorf analyserar samtiden genom teologins lins – och gör det med den äran. gud: jakten ger fördjupande perspektiv på allt från scientologi till kristna högern.

”Där kräftorna sjunger” liknar en saga för vuxna där träskmarken den utspelar sig i är en minst lika viktig karaktär som Kya – den övergivna flickan som bor där och som blir anklagad för mordet på stadens populära kille. Boken fängslade mig totalt!

Sociologen Roland Paulsen skriver om varför vi har så lätt att oroa oss och varför vi verkar oroa oss ännu mer nu än tidigare. Det är genomgående intressant och förvånansvärt underhållande.

Tacksägelsedagen

I dag säger kyrkokalendern tacksägelsedag, men egentligen är varje dag en dag för tacksägelse. För hur livet än ser ut, finns det nästan alltid någon ljusglimt att ta vara på, något att vara tacksam för.

Tacksamhet är ett motgift mot bitterhet och jämförelse, men kan också fungera som ett (inte så charmigt) alibi. Alltså att man, bara man är tacksam, kan göra lite vad som helst. Hitta ursäkter för en livsstil som inte är hållbar till exempel: ”Åh jag är så tacksam för att jag fick flyga dit och dit och dit” eller ”Jag är så tacksam för att jag hade möjlighet att köpa så många nya grejer”.

Jag märker hur jag själv kan hamna i en sådan retorik. Då får jag påminna mig om att det bästa i livet är gratis. I dag är jag tacksam över att vakna utsövd, att se mina danstjejer uppträda och att kunna glädjas helhjärtat med vän.

Vad är du tacksam för?

Internet

Följer ni Tone Schunnesson på insta? Hon är så rolig och rapp i sina stories, tycker jag. Härom veckan släppte hon sin nya roman och i samband med det intervjuades hon i DN. På frågan om sin sociala medier-närvaro svarade hon så här:

”Internet blir bara tristare och tristare: uppköpt, kommersialiserat, kontrollerat. Jag kan nog känna att jag håller på att förlora det rummet.”

Visst sätter hon fingret på nåt! Utvecklingen på Instagram till exempel. Från att ha varit ett forum där folk visat upp sina, i för sig tillrättalagda, vardagsbilder, är det nu som att var och varannan människa ser sig som en offentlig person och medvetet anpassar sin ton och sitt innehåll därefter.

Häromdagen skrev en person som jag följer att Instagrams algoritmer premierar ens konto om man lägger upp 7-8 stories om dagen. Och så la hon upp en omröstning: Orkar ni se mig så mycket varje dag? (Jag ville rösta nej, men ville samtidigt inte verka taskig)

Kontentan blir alltså att vanliga människor låter sig styras av algoritmerna för att få fler följare och få känna sig lite som en influencer.

Och de riktiga influencerna då?

De ägnar sig åt reklam! Försöker inte ens göra det snyggt längre, säger bara rakt ut: Jag är en reklampelare. Det är därför Margeux Dietz helt ogenerat kan lägga upp en bild på sig själv bredvid 20 cheeseburgare och skriva: Ät på McDonalds!

Vad var det Schunnesson sa? Uppköpt, kommersialiserat och kontrollerat. Japp, stämmer bra!

Septemberglimtar

Min favoritmånad kom – och gick – och hade med sig:

Ett kök fullt av mellanstadiebarn

En ny loppis och massa fynd

Ett födelsedagskalas för min systerson

Indisk mat på kvarterskrogen

Ett skvaller som gjorde att jag vek mig över kafébordet i häpnad

Egentid på herrgård

Stomping

En fantastisk bok

Slowfashion och massa dans

Och en helt ny människa: Christoffers brosdotter

Impulsiviteten

Om natten när Hedda väcker mig och vi ligger vakna någon timme, poppar alla mina briljanta idéer upp. Det är då jag kommer på vad jag ska skriva nästa reportage om, vem jag skicka ett tack-mejl till, eller vilken ny grupp jag ska starta. Och eftersom jag är snabb från idé till handling brukar jag ofta realisera mina idéer direkt morgonen efter. Min redaktör får ett apart meddelande på messenger, jag skriver osammanhängande mejl till någon jag inte känner och frågar i en fb-grupp: Någon som vill vara med i en dansgrupp för vuxna??

Någon timme senare (typ efter frukost, när verkligheten kommer ikapp) kan jag känna: Den där idén kanske inte var så briljant egentligen… och så ångrar jag mitt hastiga tilltag.

Men fördelen med att vara impulsiv är att man får många chanser att öva sig i prestigelöshet. När någon frågar ”Hur blev det egentligen med den där artikelserien?” tvingas jag säga: ”Nej, jag kom på bättre tankar” eller ”Idén höll inte riktigt”.

Som tur är, är det inte alltid så. Ibland blir det faktiskt någonting av de suddiga tankarna som besöker mig om natten. Som dansgruppen för vuxna. Vi startade igår och det var så roligt att vi bestämde att vi skulle fortsätta att träffas varannan måndag terminen ut. Så tack Hedda för att du höll mig vaken!

Lek i Coronatid

Häromdagen skapade Miriam ett café i vardagsrummet och bjöd in mig för att handla. Men när jag sträcktre mig efter den virkade kakan, hejdade hon mig och sa:

– Nej mamma, handsprit först! och gav mig den imaginära pumpen.

Och så i dag när jag frågade om vi skulle leka i hennes rum:

– Nä, leken är inställd på grund av Corona.

Vilken märklig, (men för henne naturlig), tid vi lever i!

Sida 1 av 35

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén