Blicken

När Sara Stridsberg höll sitt inträdestal i Svenska Akademien talade hon om sin företrädare Gunnel Vallquist. Titta vad vackert hon skriver om hennes blick:

”På fotografierna av Gunnel Vallquist finns den klara, öppna, ljust regnblå blicken. Den höga pannan omgiven av en enkel grå frisyr, och så ljuset som strömmar ur hennes ögon. Ett skimmer som får även den hårdaste ateist att undra vem det är som har tänt det där ljuset som strömmar ur människoblicken. Hennes gestalt på fotografierna är rak och tydlig och tidlös som en blomma eller ett utropstecken. Och kanske är det för att hon har skrivit om det själv – om önskan att leva med naket, öppet ansikte – som jag tänker så, eller så är det vad ansiktet utstrålar i sig självt. En sällsam nakenhet, som om hon inombords vore alldeles vidöppen.”

Jag läser Stridsbergs rader och undrar: Hur får man en sådan blick? Och hur behåller man den? Genom livets motgångar och knot. Genom sorger och vanmakt.

Kan det handla om vad blicken ser och därmed återspeglar? Ser blicken det sköna i tillvaron; den lilla bebishanden som lindar sig kring ett större finger, blomknoppen som snart slår ut, välviljan hos medmänniskan den möter? Eller ser den allt som gått snett, det vi förlorat?

Ibland tänker jag på livet som en enda lång övning i att se saker – att vara uppmärksam och kunna se på tillvaron med ömhet, nyfikenhet och förundran. Precis som den stora, allseende blicken ser på oss. Blicken som strömmar av ljus.

Två sätt att vara mammaledig

När jag var hemma med min förstfödda dotter hade jag höga ambitioner för min föräldraledighet. Jag ville plugga journalistik på distans, gå en helgkurs i opinionsbildning, läsa många böcker. Och just det – jag skulle ta hand om ett barn också.

Inför varje ny dag gjorde jag långa mentala listor på saker jag skulle hinna med. Och surprise – jag blev ofta besviken.

Nu är jag föräldraledig igen, dessutom med två barn. Men nu försöker jag ha ett annat mindset – ett bonus-mindset.

Varje dag utgår jag ifrån att jag inte kommer hinna någonting annat än att ta hand om mina två barn. Om jag ändå lyckas göra någonting annat är det ren bonus. Dricka en varm kopp kaffe – bonus. Läsa lite i en bok – bonus. Skriva ett blogginlägg – superbonus.

Det nya perspektivet har gjort besvikelserna färre och tacksamheten större. Prova du också!

Tappa tron

”Jag har lagt tron på hyllan”

Så sa en bekant för något år sedan. Uppvuxen i ett kristet hem, flitig deltagare på kyrkans alla aktiviteter och läger. Men så en dag kände hon bara: nä, jag lägger det på hyllan. Som om det vore en fritidsaktivitet vilken som helst.

Den senaste tiden har jag hört liknande exempel. Någon träffade en partner som inte var kristen och från att ha varit superengagerad i kyrkan slutade hon att gå på gudstjänst. Från att ha värderat tron som det viktigaste i livet, spelar den nu inte så stor roll.

Jag undrar hur sånt kan ske. Är inte tron själva grunden vi står på, sanningen vi tar spjärn emot? Är det inte en förståelse av världen som inte kan rubbas över en natt?

En del människor som avsäger sig sin religiösa bekännelse gör det utifrån en lång brottningskamp. De kanske sörjer uteblivna bönesvar, inte hittar tillräckligt goda intellektuella skäl för att tro eller går igenom själens dunkla natt – möts av kompakt tystnad när de försöker närma sig Gud. Den sortens erfarenhet har jag förståelse för, men hur kommer det sig att så många, till synes lättvindigt, kan ”lägga tron på hyllan”?

Jag funderar på om det har att göra med att kyrkan och den kristna gemenskapen har blivit ytlig. I någon sorts felriktad välvilja väljer många församlingar att enbart fokusera på det glada och glättiga i den kristna tron. Djupare funderingar eller samtal om världsbild ryms varken på den mysiga gemenskapskvällen eller den ösiga lovsångskonserten. Tron blir en verklighetsflykt istället för att få vara verkligheten själv.

Och då är det kanske inte så konstigt att ankaret inte lodat så djupt. Det har aldrig nått botten, så när en roligare fritidssyssla eller en partner som inte delar ens tro dyker upp, är det förvånansvärt lätt att dra upp ankaret igen. Fin gemenskap går att hitta på många fler ställen än i kyrkan.

Ödmjukheten

Jag frågade en man jag intervjuade vad som kännetecknar en kristen. Han funderade och sa:

”Kanske är det ödmjukheten, den största av de andliga frukterna. Ödmjukheten gör att vi inte behöver framstå som bättre än vi är, inte ständigt försvara eller hävda oss”.

Aouch vad jag kände igen mig – fast i motsatsen. Jag försöker ofta framstå som bättre än jag är, vill försvara mig och hävda min rätt. Är mästare på #humblebrag men ser också till att säga rakt ut vad jag har åstadkommit och gjort så att ingen ska missa.

En chef jag hade tog upp detta i ett utvecklingssamtal. ”Du behöver inte alltid påpeka huruvida någonting var din idé. Du måste jobba med ditt ego”.

Hårda ord kan tyckas, men för mig var det befriande att höra. Och förhoppningsvis var det ett första steg på en mer ödmjuk väg.

L’Abri-inspirerade dagar

Förra veckan tog vi med oss ett tjugotal vänner och bekanta till de småländska skogarna för att under några dagar leva L’Abri-liv, dvs följa en rytm av studier, praktiskt arbete, föreläsningar, samtalsluncher och kulturkvällar. Vi gjorde samma sak förra året och tyckte att det var så kul att vi ville göra det till en tradition.

Det var mycket som var roligt och givande under veckan, men en sak gillade jag särskilt: att dagarna ute på landet fick mig att börja tänka kring saker jag vanligtvis inte ägnar så mycket tankekraft. Som artificiell intelligens, Harry Potter eller vikten av ett hem.

Nu ska jag fundera på hur L’Abri-andan kan få prägla mitt vardagsliv.

En studie i övermod

Häromdagen bakade jag bröd för första gången i mitt liv (scones undantaget) och oväntat nog gjorde mina solrosbullar succé. Fylld av självförtroende tänkte jag därför upprepa samma sak dagen därpå. Med bebisen i sele på magen och treåringen som ivrig hjälpreda satte jag en bröddeg på jäsning. ”Det här går ju jättebra” tänkte jag och föreslog genast att vi också skulle baka hallongrottor ”när vi ändå var igång”. Det utmärka resultatet går att beskåda på bilden ovan.

Poesin

En kväll för kanske tio år sedan samlades några av mina vänner för samkväm. Förmodligen åt vi scones och fruktsallad för det gjorde vi jämt.

En i sällskapet var en ny bekantskap. Rätt som det var sa han att han ville läsa en dikt. Så ställde han sig upp och reciterade. Och jag kunde inte hålla mig från att fnissa eller skicka menande blickar till mina kompisar.

Efteråt pratade vi om hur pretantiös han var. Men egentligen var det ju vi som var helt okunniga om poesi. Jag tror inte jag hade läst en enda dikt förutom de som var obligatoriska i skolan.

Nu förstår jag bättre. Jag vet vilken kraft det finns i orden, hur dikter kan leta sig in i ens innersta, röra om och röra upp.

Allt oftare känner jag ett behov av att ställa mig upp och recitera. En gång gjorde jag det med så mycket inlevelse att det blev pinsamt både för mig och för dom som såg på. Och en gång läste jag Edith Södergran på finlandssvenska vilket ju var helknäppt eftersom jag inte är finlandsvensk.

Om jag skulle vara med någon just nu skulle jag ställa mig upp och läsa denna av Ylva Eggehorn. Förmodligen skulle någon fnissa, men det bryr jag mig inte om.

JESUS ÄLSKAR DIG
när du kommer ut på trappan och ser dig omkring
JESUS ÄLSKAR DIG
och dagen kastar sig över dig med hänsynslös kraft
JESUS ÄLSKAR DIG
där inget hjärta slår under dom släta trottoarerna
JESUS ÄLSKAR DIG
där ingen nåd har runnit fram i rännstenen
JESUS ÄLSKAR DIG
där den sista förhoppningen fimpades i dina ögon
JESUS ÄLSKAR DIG
trots dom nittionio kyrkorna och samfunden
som klarar sig bra utan frälsning
JESUS ÄLSKAR DIG
det finns ingen kärlek som inte upprepar sig
JESUS ÄLSKAR DIG
det finns inget nytt att säga
JESUS ÄLSKAR DIG
det räcker
det är nog
det är för mycket
det är allt.

Jobbsomrarna

Jag har en så kallad hemester – alltså semestrar på hemmaplan. Christoffer jobbar, så jag varvar amning av det lilla barnet med att bygga duplo/leka katt/pärla med det stora.

Då och då tänker jag på kontrasterna till när jag ägnade somrarna åt jobb.

Som när jag var språkreseledare och tjugo år gammal skulle jag se till att trettio femtonåringar var nöjda, underhållna och inte söp i smyg. Stundtals gick det jättebra. Stundtals sådär. Några exempel: En av mina elever hamnade i slagsmål vilket ledde till sjukhusbesök och polisutredning. En annan hade oskyddat sex på discot och kom till mig panikslagen och frågade efter dagen-efter-piller (finns inte på Malta pga katolskt). En tredje kom bort (och återfanns) i London.

Det var ett kaotiskt jobb men också det roligaste jag haft. Och oftast var jag lika glad som på bilden nedan.

Mobilen i fickan

Skrev ett inlägg till Dagens relationssajt Fixa kärleken. Klistrar in det här:

Jag hade en sån härlig kväll häromveckan när några vänner var på besök. Böljande, intensiva samtal, många skratt. Alla kändes så… närvarande. 

Efteråt funderade jag på varför just den kvällen hade blivit så lyckad. Och så kom jag på det: ingen av oss hade haft våra mobiler framme.

Upptäckten förvånade. Kanske för att det blivit mer regel än undantag att människor plockar upp sina mobiler under middagar, fikastunder och fester – tillfällen som egentligen skulle kunna vara förbehållna de människor man har framför sig, men som numera får konkurrera om uppmärksamheten med diverse sociala medier-flöden.

Att plocka upp mobilen under sociala sammankomster verkar inte heller räknas som ett etikettsbrott längre. Ingen höjer på ögonbrynen när bordsgrannen börjar scrolla i stället för att konversera.

Men borde vi inte göra det? 

Teologen Patrik Hagman har satt upp regler för sitt eget mobilanvändande. En av dessa är att aldrig ha mobilen framme när han umgås med människor eftersom han inte vill signalera att mobilen är viktigare än människan han har framför sig. 

Högst rimlig regel som jag har bestämt mig för att försöka följa. För jag har insett att få saker är så värdefulla som att få någons odelade uppmärksamhet och närvaro. Telefonen passar ändå bäst i fickan. Där kan den burra och blinka bäst den vill.