Lättskrämd

Igår gick jag ensam ut för att köpa en kruka till vår julgran. Klockan var 18.00 men det kändes som att jag var ute och vandrade mitt i natten. Flera gånger ryckte jag till i hela kroppen för att jag blev så rädd och i mitt huvud växte otäcka tankar om att någon var ute efter mig, om att jag vilken sekund som helst skulle bli överfallen. Jag skyndade på steget. Ryckte till igen.

Vad jag hade blivit så rädd för?

Min egen skugga …

Här har du mitt barn

I höstas gjorde jag en intervju med författaren Josefin Holmström. Vi träffades i Sigtunastiftelsens restaurang och pratade om poeten Emily Dickinson över en lunch. Min femmånaders bebis var med, men ville inte sova, så jag försökte intervjua, äta mat och underhålla bebis på samma gång. Resultatet blev aningen fumligt, vilken en kvinna i personalen uppmärksammade. Rätt som det var stod hon bredvid mig med händerna utsträckta ”Kom till mig!”

Ganska snabbt förstod jag att hon syftade på lilla Hedda och jag avböjde erbjudandet med att säga att mitt barn snart skulle sova. Men kvinnan gav sig inte utan upprepade, fortfarande med uträckta händer, ”kom till mig!”. Och då händer det märkliga: Helt sonika överlämnar jag Hedda i famnen på den främmande kvinnan. Josefin Holmström tittar på mig med höjda ögonbryn och frågande min.

Så ser jag hur kvinnan vandrar runt i restaurangen med mitt barn. Jag hinner tänka att det jag precis gjort är en akt av fördomsfrihet, ett bevis på att jag litar på mina medmänniskor. Och vad brukar man säga ”it takes a village to raise a child… ” Det är bara vi svenskar som är så protektionistiska att vi knappt låter vänner hålla våra barn. Och det är ju ganska smidigt att få avlastning så jag kan fokusera på intervjun… Men så hinner jag också tänka: Jag är dum i huvudet.

Och så rätt som det är ser jag hur kvinnan vandrar in i köket tillsammans med Hedda. Då reser jag mig upp och följer efter. ”Ursäkta jag tror att min bebis är här”. Kocken jag möter skakar på huvudet och ropar med uppgiven röst. ”Mona, du kan inte ta gästernas barn”. Då kommer Mona fram från diskrummet. ”Men jag visade bara henne hur det går till i ett storkök. Hon tyckte det var jättespännande”.

Jag ber om att få tillbaka mitt barn och Mona försäkrar mig om att jag inte behöver vara orolig, hon är mormor och har bra hand med barn. Jag tror henne. Men jag tänker ändå att min ambition att vara en avslappnad, tillitsfull mamma precis gått till överdrift. En femmånaders bebis behöver inte lära sig hur det går till i ett storkök…

Närmare Gud

Under mina frikyrkliga tonår hade jag en ungdomsledare som uppmuntrade oss att ställa frågan ”Hur har du det med Gud?” som ett sätt att avdramatisera gudsrelationen, göra den naturlig. Hur går det i skolan? Och med idrotten? Och hur har du det med Gud?

Intentionen var god, men frågan gjorde mig alltid obekväm. Som att stoppa in en termometer i sitt inre och försöka avläsa sin andliga status. Det blev ängsligt. Och prestationsinriktat, som om allt var upp till mig.

Jag har slutat utvärdera hur jag har det med Gud. Inspirerad av Ignatius av Loyola är min ambition att söka och finna Gud i allt. Det handlar inte om att uppnå ett visst känsloläge, utan om att vara uppmärksam på när Gud ger sig till känna. Det kan vara i ett samtal eller musikstycke, i en svag viskning i ens inre eller i ett kraftfullt profetiskt ord.

Gud finns överallt. Det gäller bara att se det.

Lyssna till ditt hjärta som vet vad du känner?

I veckan presenterades vilka som kommer tävla i nästa års Melodifestival. I samband med presskonferensen ställer media alltid samma fråga: Vad handlar din låt om? De senaste åren har standardsvaret låtit ungefär såhär:

”Min låt handlar om att följa sitt hjärta, våga gå sin egen väg, stå för den man är, inte bry sig om vad andra tycker, följa sina egna drömmar”

Mello säger en del om tidsandan. Liberalismen har länge varit vårt samhälles stora gemensamma berättelse och i personliga frågor är det en ideologi som uppmuntrar människor att lyssna till sitt inre, vara sanna mot sig själva och följa sitt hjärta – så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Ett budskap som enkelt kan omvandlas till en tre minuter lång mello-låt.

Men är det sant att man bör lyssna på sitt hjärta? Ska man strunta i vad andra människor tycker?

Jag är inte så säker. Hjärtats röst kan vara förrädisk, inte alltid så ren och klar som vi vill att den ska vara. Och människor runtomkring oss kan också ha ett och annat gott råd att ge. Dessutom känns det naivt att tro att ens egna frihetsanspråk aldrig skulle krocka med någon annans. Är det inte oundvikligt att man utnyttjar en annan människa för att följa sina egna drömmar och gå i enlighet med sitt hjärtas röst?

Tidigare sågs liberalismen som historiens vinnare. När den vid kalla krigets slut hade konkurrerat ut fascismen och kommunismen deklarerade statsvetaren Francis Fukuyama historiens slut. Nu skulle alla länder gå i en och samma riktning. Men tillvaron är mer komplex och de senaste åren har liberalismen tappat mark.

Kanske kommer det snart märkas i kulturen, i låttexter och tv-program. Kanske också i Mello. Synd bara att låtar om att lyssna till förnuftet, försöka göra rationella val eller ta hänsyn till andra människor inte är lika catchy.

Lyckligare kan ingen vara

Jag läser en intressant bok just nu. ”21 tankar om det 21:a århundradet”av Yuval Noah Harari (Han som gjort succé med boken ”Sapiens” om människosläktets historia). Det är spännande och skrämmande läsning om framtiden, handlar om vad som händer när biotech förenas med infotech. Och så skriver han om meningsskapande vilket är särskilt intressant.

Harari berättar att det mest framgångsrika exemplet på hur man lever ett förnöjsamt liv i en post-arbetsvärld har genomförts i Israel. Omkring hälften av de ultraortodoxa judarna där arbetar inte. I stället får de gratis samhällstjänster och generösa bidrag för att kunna ägna all sin tid åt att studera heliga texter och utföra religiösa ritualer. Och de är supernöjda med det. I undersökning efter undersökning hamnar de i topp när de får uppskatta hur nöjda med livet de är.

Kan vi lära något av dem?

Kyrkan är bäst ingen protest

Ja, med den lite barnsliga rubriken vill jag bara säga att jag den senaste tiden fascinerats av kyrkan. Den världsvida, såväl som den lokala.

Vanligtvis när någon pratar om kyrkan görs det i negativa ordalag. De som inte är del av en församling uttrycker sig ofta kategoriskt, okunnigt och dömande. Och de som är en del av en församling klagar mest över allt som inte fungerar. Därför är det lätt att glömma hur fantastisk kyrkan är, oavsett om man delar dess tro eller inte.

Det blev jag varse när jag häromveckan träffade en familj från ett krigshärjat land i samband med en gudstjänst i min kyrka. Mamman behövde sjukvård, så jag lotsade henne till en läkare i församlingen. Pappan ville prata om asylprocessen, så jag ledde honom till vår diakon. Barnen ville lära sig svenska men får inte gå i skolan än, så jag bjöd in till vårt språkcafé. Och till kyrkans dansgrupp, och till barnläger, och kör, och söndagsskola, och scouter.

Dessutom var det inte bara jag som pratade med familjen. En efter en av dem som varit med i församlingen lite längre gick fram för att hälsa och byta några ord. Och så sa de: Vi ses nästa vecka.

Det är just det som är så bra. Att vi ses nästa vecka, varje vecka. Kyrkan står kvar. Det är ingen fråga huruvida vi ska ha gudstjänst eller inte. Gudstjänsterna kommer fortsätta på obestämd tid. Alla är alltid välkomna. Allt är gratis. Och det finns gott om människor som kan prata, stötta och hjälpa.

Efter ett tag händer också något ännu vackrare. De hjälpsökande blir hjälpare. Främling blir vän. Det är så det funkar när kyrkan är som bäst.

Önska ett inlägg!

Ni är förvånansvärt många som läser den här bloggen, vilket är roligt och lite overkligt. Jag skriver framför allt för att öva mig på att skriva och hålla igång skrivandet nu när jag är föräldraledig från mitt journalistjobb, men också såklart för er som läser. Så vad skulle ni vilja läsa om? Skriv gärna ett rubrikförslag i kommentarerna. Det blir en rolig utmaning för mig att skriva något utifrån det ni önskar.

Motstånd

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag saknar tiden då jag blev ifrågasatt på grund av min tro, eftersom motstånd får tanken att klarna. Och voila! Önskningen har besannats. Men från oväntat håll.

Middagskonversation med min treåring.

”Mamma, varför finns Gud?”

Lite senare:

”Kommer Gud dö?”

Ännu lite senare:

”Jag vill inte bo i himlen. Varför måste man bo i himlen när man är död?”

Det finns en anledning att jag inte skriver ner mina svar här. De var inte så…eh..genomtänkta.

Det bästa från hösten

Det har varit en särdeles fin höst. Några höjdpunkter:

  • Att träffa en vän jag inte pratat med på länge och se hoppet och livslusten lysa i ögonen
  • Att vara hemma hos en annan vän, läsa en bok medan hon vilar på soffan och tänka att sällskapet är gott nog
  • Att titta in i min dotters ögon och känna kärleken anfalla med full kraft
  • Att sitta framför en sprakande brasa i ett hus i skogen
  • Att åka till en storstad och bli glad av allt vackert
  • Att se stoltheten och glädjen hos barnen i dansgruppen
  • Att utmanas i tanken av människor som tänkt mycket längre och större än jag själv

Med mera. Tack hösten, du är fortfarande min favoritårstid.

Intellektuell stimulans

En del föräldralediga jag möter tycker att hemmalivet med barn bjuder för lite intellektuell stimulans. Annat är det på jobbet, säger de längtansfullt. Men jag står frågande. Man kan ju läsa en bok? Lyssna på intressanta poddar? Träffa andra föräldrar och se till att inte bara prata om blöjor och bajs? Eller?