Jesuitpater Fredrik Heiding: Religion ska vara roligt

De flesta intervjuer jag gör, måste göras via video. Därför var det extra roligt att få träffa jesuitpater Fredrik Heiding live (men på avstånd obviously) Vi pratade om lek och lekfullhet – om varför religion har rykte om sig att vara allvarstyngd och om huruvida man kan skämta om junfru Maria. Här finns reportaget.

Den jag blir med dig

När jag gör intervjuer spelar jag oftast in samtalet, men att lyssna i efterhand kan vara en plågsam upplevelse.

Det handlar inte om dem jag intervjuar. Nej, de är oftast vältaliga och genomtänkta. Det handlar snarare om mig, min röst och mina ibland trevande – men också ibland – allt för direkta frågor.

En upptäckt jag gjort när jag lyssnat är att min röst förändras beroende på vem jag pratar med. Det är uppenbart om personen jag intervjuar gör mig nervös, är någon jag vill imponera på eller någon som jag känner mig likgiltig inför. Rösten kan vara avslappnad och behaglig men också taggig och spänd. Och samtalet brukar bli därefter.

Den här lilla upptäckten påminner mig om att vi blir till i relation till varandra. Tidigare tänkte jag att det var någonting negativt om jag inte var absolut likadan oberoende av vem jag umgicks med, men nu har jag tänkt om. Vi är dynamiska varelser – levande – och det vore konstigt om vi var exakt likadana hela tiden. Olika människor plockar fram olika sidor. Och olika röster, uppenbarligen.

Spåren efter oss

Vi åker pulka, men Miriam hejdar sig ständigt: ”Mamma, är det här spår efter mig?”

Jag har tidigare skrivit om människans längtan efter att lämna spår och när jag ser min dotters iver blir jag påmind. Rätt använd kan den längtan användas till stordåd, men om den missriktas och överdrivs kan den snarare bli tvångsmässig och destruktiv. Analogin med spåren i snön gör mig medveten om att en nypa ödmjukhet är på sin plats. När temperaturen stiger, är spåren ett minne blott.

Skynda skynda

Till och med den 31 januari finns Kapernaum att se helt gratis på SVT play. Den är OTROLIG. Men så oerhört sorglig att jag var tvungen att dela upp den på fyra kvällar och se 30 minuter i taget.

Filmen utspelar sig i Libanon och handlar om 12-åriga Zain som stämmer sina föräldrar för att de födde honom. Migration, barnäktenskap och fattigdom skildras på ett sätt som tar sig under huden. Och skådespelarna!! Huvudkaraktären är bland det bästa jag sett. Ja ni hör ju, skynda att se!

Jobbstarten

Jag går till mitt temporära kontor med svikt i steget. Sjunger på vägen dit. Ja, det är sant. Det är uppenbart att jag har längtat efter det här: att ha en hel dag av läsande och skrivande. Och sedan efter nattvilan: få göra samma sak igen. Och igen.

Jag bokar intervjutid med en jesuit som skrivit om lek, mejlar min favoritsociolog för att få prata om oro, lägger upp struktur för ett stort reportage jag ska göra under våren. Lyxen i att få välja och vraka.

Nystartsförälskelsen gör mig extra optimistisk. Till och med buggiga videomöten känns kul.

Hon trotsade släkten och fördomarna för att bli präst

Ruya Setto kan bli den första kvinnliga prästen från Irak. Men vägen mot predikstolen har varit tuff. Som åttaåring flydde hon krigets Irak och kom till ett kallt Sverige där kyrkan blev hennes oas och tanken på att bli präst började gro. Jag träffade henne för ett samtal om barndomstrauman, kvinnoprästmotstånd och Barbidockor. Här finns intervjun.

”You’re a wonderful mum”

Ett år in i moderskapet var jag fortfarande kass på många saker. Mestadels det praktiska, vilket alla som befann sig på L’Abri i Schweiz samtidigt som oss blev varse. Miriams skrik hördes genom hela dalen när vi försökte natta.

Bland de andra studenterna fanns en piffig kvinna som hette Patricia. Hon kom från amerikanska södern och var tjugo år äldre än alla andra. När hon rullade sin resväska nedför slänten på väg mot bussen som skulle ta henne hem, ropade hon en avskedshälsning: Take care honey! Don’t forget you’re a wonderful mum!

Orden träffade mig med sällsam kraft. Jag blev så glad! Samtidigt förstod jag att Patricia inte varit helt sanningsenlig, hon ville mest uppmuntra. Men människans behov av bekräftelse ska inte underskattas. Nästa gång Miriam skrek högre än kobjällrorna, upprepade jag för mig själv: I’m a wonderful mum!

Saker att hoppas på

Livet kan bli hur som helst, det vet vi ju. Ingenting går att ta för givet. Men det finns ändå några saker som jag hoppas få göra under 2021:

  • Resa runt i Sverige och intervjua spännande människor, gärna norrut så jag samtidigt kan träffa Elin.
  • Skriva längre reportage, essäer och litteraturkritik
  • Leda författarsamtal på en scen
  • Tillbringa sommaren på engelska L’Abri
  • Ordna barnläger
  • Åka på tyst retreat

Vad hoppas du kunna göra?

Hejdå 2020

Är det värt att försöka sig på en årssummering?

Vill helst inte skriva om hur vi lärde oss att det finns en kinesisk stad som heter Wuhan och först skockade: ”Corona, det är väl en ölsort?” för att sedan gå bananas och hamstra toapapper, pasta och konserver. Vill inte heller skriva om hur andra människor blev potentiella hot eller om hur ovissheten satte sig i kroppen. Hur presskonferens klockan två blev en ny rit och tanken på huruvida ens nära och kära följde restriktionerna, en mental följetong.

Jag vill inte heller skriva om de svåra besked som drabbat mig på ett personligt plan. 2020 har varit ett sjukdomsår för flera av mina närstående. Andra sjukdomar tar ju inte paus bara för att det är pandemi.

Men jag vill skriva (och minnas) det som ändå varit ljust: en lång sommar på landet, en studiecirkel, en loppisutflykt. Att plugga teologi och läsa jättemånga bra böcker. Upptäcka poesi! Och bli bättre på att laga mat. Känna mig nära mina vänner på ett nytt sätt, fastän vi inte setts. Få nya vänner. Spela tennis. Umgås med min man och mina barn. Och med alla andra barn i dansgrupp och språkcafé och söndagsskola.

Under pandemin har Lötenkyrkans kyrktorg blivit mitt nya vardagsrum. Rymliga ytor, alltid någon på plats som tar en kopp kaffe eller hänger i soffan. Vi har kunnat småprata på avstånd, ojat över sakernas tillstånd och funnit tröst i varandra. Kyrkans öppna dörrar har gett normalitet mitt under ett onormalt år.

Till sist bjuder jag på en favoritbild från året: Miriam som Gullan i Pelle Svanslös <3

Julen 2020

Det blev sol och frost, och sedan till och med snö. Vi hade sjukstuga och höll hos hemma. Tomtebesöket ställdes in och Miriam var förtvivlad: DUMMA CORONA DUMMA CORONA. Dagen efter kom mina föräldrar hit för att lämna klappar. Julfirande i trapphus är också ett slags firande.

Så kollade vi på julkrubban som jag och Kristin drog ihop för EFS. Det var kul att få spela lite teater igen. Men mitt ansikte! Det lever sitt eget liv. Jag borde börja med pantomim!

Nu blir det fler hemmadagar och Svetlana Aleksijevitjs ”Tiden Second Hand”. Jag är bara några sidor in, men vet redan att jag kommer gilla den.

God fortsättning till er! Snart är det nytt år!

Sida 1 av 38

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén