Glad fredag!

Ville bara säga det 🙂

Oväntad stolthet

Det finns milstolpar i ett barns liv som är extra häftiga att få vara med om som förälder: det allra första mötet, första leendet, första ’mamma’, första stegen, första gången barnet cyklar. Men det finns en grej som jag inte var beredd på att den skulle kännas så stor: första gången hos tandläkaren.

Jag var där med Miriam i går och när hon halvlåg på den höj-och sänkbara stolen och gapade allt hon kunde medan en lampa lyste in i munnen och tandläkaren rörde runt med sina verktyg drabbades jag av en oväntad ömhet. Mitt lilla barn, så duktig!!

På vägen hem strålade Miriam av stolthet över leksaken hon fått av tandläkaren – en liten (och ganska ful) platsgrej med oklart användningsområde. Och jag blev gråtmild. Och kände mig så stolt. Över henne <3

Att inte bli bitter

Någon har sagt att skillnaden mellan att vara ledsen och att vara bitter är att den som är ledsen vill ha tröst medan den som är bitter inte vill det.

Magnus Malm skriver så här i sin bok Samtidigt: ”Sorgen söker och kan ta emot tröst. Självömkan vill inte ha någon tröst för då mister den sin näring: att få tycka synd om sig själv. Sorgen öppnar upp för nåden, självömkan för bitterhet.”

Det här slår mig ofta när jag intervjuar människor som har varit med om groteskt svåra saker. Som Kim Phuc – hon som fick brännande napalm över hela kroppen som nioåring, fångades på bild och blev symbolen för Vietnamkriget. Eller Asia Bibi – pakistanskan som dömdes till döden på grund av ett påstått hädelsebrott och fick uthärda nio år i fängelse.

Både Kim Phuc och Asia Bibi har skäl att vara bittra. Livet har varit obarmhärtigt och blev inte alls vad de hade hoppats på. Men de har valt förlåtelsens väg. När jag häromveckan intervjuade Asia Bibi slogs jag av hennes förmåga att mitt i alla svårigheter förtrösta på Gud och se det sköna i tillvaron.

Kanske är just förtröstan ett motgift mot bitterhet?

Här finns mitt reportage om Asia Bibi.

Träningsverk och Virginia Woolf

I somras sprang jag på småländska grusvägar och det var oväntat roligt. Men sedan dess har jag tränat exakt 0 gånger. Tills igår, då hände det. Christoffer hittade en app med övningar där man inte behöver några redskap utan bara använder kroppen, så jag gav det en chans. Miriam hejade på medan jag flåsade som aldrig förr. Och idag: träningsverk som gör att jag stapplar fram och samtidigt känner mig nöjd med mig själv. Jag gav inte upp, vilket jag brukar.

Däremot gav jag upp läsningen, vilket jag inte brukar. Bokklubben läste Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”, men jag kom inte ens igenom halva boken. Woolfs stream of consciousness-sätt att skriva gjorde att läsningen gick sååå långsamt. Jag var tvungen att läsa varenda ord, som dessutom var på engelska och insåg då hur snabbt jag läser annars. Hur van jag är att kunna skumma och ändå få med mig det viktigaste. Nu kände jag ett sådant motstånd mot att behöva sakta in, vilket säger något om att det kanske är just det jag behöver göra.

Göran Larsson: Jag har hjälpt så många men kunde inte hjälpa min egen son

I mitt jobb får jag ofta höra berättelser om svåra livsöden. När jag intervjuade Göran Larsson kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det kanske inte är så professionellt, men samtidigt möts man i en intervjusituation inte bara som journalist och intervjuobjekt utan som människa till människa. Och Görans ärliga berättelse om hur han för sexton år sedan förlorade sin son Isak i självmord berör på djupet. Jag hoppas att jag lyckades göra den rättvisa. Här kan ni läsa reportaget.

10 år!

I dag är det tio år sedan jag och Christoffer blev ett par. Så här såg vi ut då:

Och så här ser vi ut nu:

En av oss har bytt frisyr och köpt runda glasögon. Den andra har fött två barn och fått mörkare hår. Är tacksam för varenda dag med honom <3

Semlor och aska

Fettisdag idag och jag saknar Konditorn & Bagarn i Hökarängen som har de allra godaste semlorna. Bullarna är fluffiga, grädden len och mandelmassan nötig och har fin textur (ett ord jag lärt mig på Sveriges mästerkock och som jag nu blir osäker på om jag använder rätt)

Och efter semlor kommer fastan. Först askonsdag då jag ska få ett ask-kors tecknat i pannan och påminnas om att jag är stoft. Det låter kanska inte så uppiggande, men jag ser det som en befrielse – en möjlighet att få rätt perspektiv på sig själv och tillvaron.

Poeten och kulturskribenten Maria Küchen är inne på samma spår. Jag intervjuade henne om fastan och vi skrattade mycket trots att vi mest pratade om syndabekännelsen. Hur kan det vara så roligt? Jag vet inte, men det blev det när Maria Küchen pratade. Och så sa hon kloka saker. Som det här:

”När jag stämmer in i trosbekännelsen eller syndabekännelsen knyter det ihop mig med andra kristna i tid och rum. Det handlar inte om att jag – en individ i Välfärdseuropa 2021 – ska bli bekräftad just nu just här – utan det knyter samman mig med alla kristna. Det är stort!”

Här finns hela intervjun.

Och så fastan då… Har fortfarande inte bestämt mig om och hur jag ska fasta. Kanske från sötsaker? Sociala medier? Ord? Jag skulle vilja ha någon bra fastebok som följeslagare. Tipsa gärna om ni har nån.

Roland Paulsen: Tro kan både hjälpa och förvärra vår oro

När jag häromdagen skulle hämta min cykel ur bostadsrättsföreningens källarförråd bad jag min fyraåring att vänta ensam på gården. Jag var bara borta en halv minut, men på den tiden hann jag tänka: Tänk om min dotter blir kidnappad nu! Tänk om hon inte är där när jag kommer upp!

I det läget lugnade varken bibelord om att inte bekymra sig eller den norske filosofen Lars Svendsens ord om att sannolikheten för att ett barn ska mördas av en främling är så liten att den helt borde ignoreras. I stället målade min hjärna upp katastrofscenarier och jag såg ansiktet på den kidnappade brittiska flickan Madeleine (den enda kidnappade jag hört om) flimra förbi. Jag hastade upp ur cykelförrådet med stirrig blick, bara för att få se min dotter lugnt stå och vänta, precis där jag lämnat henne.

Så ja, jag är en orolig typ. Kanske är det därför jag hade så stor behållning av att läsa Tänk om – en studie i oro och tyckte det var så intressant att få prata med författaren – sociologen Roland Paulsen. Här kan du läsa alla smarta saker han säger om varför det inte är en bra idé att försöka kontrollera livet, men varför det däremot är en fördel att vara kristen mystiker.

Tänk på vilodagen så att du helgar den

Har läst en bok som gjorde mig sugen på att konvertera till judendomen. Eller nej, inte riktigt. Men blev åtminstone inspirerad av den judiska synen på sabbat.

I ”Sabbath” beskriver rabbinen Abraham Josua Heschel storheten, skönheten och djupet i sabbaten – högtiden som inleds vid solnedgången varje fredag och avslutas ett dygn senare. Det är en tid som helgas åt det eviga – en tid då ambition, prestation och självförverkligande får vila. Inget arbete eller konsumtion är tillåten, inga sociala medier eller annan distraktion ska splittra uppmärksamheten. Det är inte heller okej att sura på sabbaten. Nej då ska man tänka på det som, trots allt, är fint och gott och vackert. Och så ska man umgås med varandra och påminna sig om att var och en är skapad till Guds avbild.

Visst låter det något som vi alla skulle behöva?

Jag har gjort några försök att få till en sabbatsliknande rutin i mitt liv, men har misslyckats varje gång. Jag skulle nog behöva ett sammanhang att ingå i, en grupp som firar sabbat tillsammans. Kanske någon som är sugen?

Linked-in life

Nog för att bloggar (inklusive min egen) kan framstå som tillrättalagda och skrytiga, men har ni varit på Linked-in??

Det är ju en CV-sajt så jag fattar att syftet är att man ska basunera ut kompetenser, framgångar och utmärkelser, men det blir nästan olidligt att scrolla runt där. Framför allt är det plågsamt att gå in på min egen profil som jag skapade under en tid då jag ville ta mig fram i kommunikationsbranschen. För det första: Varför skriver jag på engelska? För det andra: Varför kryddar jag med ord som extensive research, highly appreciated och lägger in ordet strategic för att beskriva roller där jag inte alls hade något strategiskt ansvar.

Svaret är givet: För att framstå som bättre än jag är såklart.

Medan jag redigerar min Linked-in profil, byter till svenska och rensar bort alla onödiga beskrivningar om saker jag gjort, tänker jag på ett möte med Peter Halldorf för något år sedan. Vi talade om fastan. Och om ödmjukhet. Han sa: Ödmjukheten gör att vi inte behöver framstå som bättre än vi är, att vi inte ständigt behöver försvara eller hävda oss.

Vilken befrielse det finns i de orden. Men hur ska det bli verklighet? Ja, inte genom att hänga på Linked-in i alla fall.

Sida 1 av 40

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén