Poesin

En kväll för kanske tio år sedan samlades några av mina vänner för samkväm. Förmodligen åt vi scones och fruktsallad för det gjorde vi jämt.

En i sällskapet var en ny bekantskap. Rätt som det var sa han att han ville läsa en dikt. Så ställde han sig upp och reciterade. Och jag kunde inte hålla mig från att fnissa eller skicka menande blickar till mina kompisar. Omoget, jag vet.

Efteråt pratade vi om hur pretantiös han var. Men egentligen var det vi som var helt okunniga om poesi. Jag tror inte jag hade läst en enda dikt förutom de som var obligatoriska i skolan innan dess.

Nu förstår jag bättre. Jag vet vilken kraft det finns i orden, hur dikter kan leta sig in i ens innersta, röra om och röra upp.

Allt oftare känner jag ett behov av att ställa mig upp och recitera. En gång gjorde jag det med så mycket inlevelse att det blev pinsamt både för mig och för dom som såg på. Och en gång läste jag Edith Södergran på finlandssvenska vilket ju var helknäppt eftersom jag inte är finlandsvensk.

Om jag skulle vara med någon just nu skulle jag ställa mig upp och läsa denna av Ylva Eggehorn. Förmodligen skulle någon fnissa, men det bryr jag mig inte om.

JESUS ÄLSKAR DIG
när du kommer ut på trappan och ser dig omkring
JESUS ÄLSKAR DIG
och dagen kastar sig över dig med hänsynslös kraft
JESUS ÄLSKAR DIG
där inget hjärta slår under dom släta trottoarerna
JESUS ÄLSKAR DIG
där ingen nåd har runnit fram i rännstenen
JESUS ÄLSKAR DIG
där den sista förhoppningen fimpades i dina ögon
JESUS ÄLSKAR DIG
trots dom nittionio kyrkorna och samfunden
som klarar sig bra utan frälsning
JESUS ÄLSKAR DIG
det finns ingen kärlek som inte upprepar sig
JESUS ÄLSKAR DIG
det finns inget nytt att säga
JESUS ÄLSKAR DIG
det räcker
det är nog
det är för mycket
det är allt.

Jobbsomrarna

Jag har en så kallad hemester – alltså semestrar på hemmaplan. Christoffer jobbar, så jag varvar amning av det lilla barnet med att bygga duplo/leka katt/pärla med det stora.

Då och då tänker jag på kontrasterna till när jag ägnade somrarna åt jobb.

Som när jag var språkreseledare och tjugo år gammal skulle jag se till att trettio femtonåringar var nöjda, underhållna och inte söp i smyg. Stundtals gick det jättebra. Stundtals sådär. Några exempel: En av mina elever hamnade i slagsmål vilket ledde till sjukhusbesök och polisutredning. En annan hade oskyddat sex på discot och kom till mig panikslagen och frågade efter dagen-efter-piller (finns inte på Malta pga katolskt). En tredje kom bort (och återfanns) i London.

Det var ett kaotiskt jobb men också det roligaste jag haft. Och oftast var jag lika glad som på bilden nedan.

Mobilen i fickan

Skrev ett inlägg till Dagens relationssajt Fixa kärleken. Klistrar in det här:

Jag hade en sån härlig kväll häromveckan när några vänner var på besök. Böljande, intensiva samtal, många skratt. Alla kändes så… närvarande. 

Efteråt funderade jag på varför just den kvällen hade blivit så lyckad. Och så kom jag på det: ingen av oss hade haft våra mobiler framme.

Upptäckten förvånade. Kanske för att det blivit mer regel än undantag att människor plockar upp sina mobiler under middagar, fikastunder och fester – tillfällen som egentligen skulle kunna vara förbehållna de människor man har framför sig, men som numera får konkurrera om uppmärksamheten med diverse sociala medier-flöden.

Att plocka upp mobilen under sociala sammankomster verkar inte heller räknas som ett etikettsbrott längre. Ingen höjer på ögonbrynen när bordsgrannen börjar scrolla i stället för att konversera.

Men borde vi inte göra det? 

Teologen Patrik Hagman har satt upp regler för sitt eget mobilanvändande. En av dessa är att aldrig ha mobilen framme när han umgås med människor eftersom han inte vill signalera att mobilen är viktigare än människan han har framför sig. 

Högst rimlig regel som jag har bestämt mig för att försöka följa. För jag har insett att få saker är så värdefulla som att få någons odelade uppmärksamhet och närvaro. Telefonen passar ändå bäst i fickan. Där kan den burra och blinka bäst den vill.

Varför?

Min treåring är i en varför-period. Varje påstående jag gör, allt jag säger kontrar hon med ”varför?”. Vi ska gå och handla – varför? Imorgon är det torsdag – varför? Jag älskar dig – varför?

Ibland är frågorna tålamodsprövande, i alla fall när de kommer tio ”varför” efter varandra, men ofta utmanar de mig på ett positivt sätt. De tvingar mig att tänka till, ifrågasätta och formulera mig kring saker jag tar för givet.

För som vuxen är det lätt att glömma varför-frågorna. Och då kan vår nyfikenhet och förundran gå förlorad. Vi kan också fastna i bekvämlighet och bara göra saker av ren slentrian. Och det är ju dumt. Då är det bättre att fråga ”varför” tio gånger om.


Sommartider

Regnet öser ner – och jag älskar det. Inser mer och mer att jag inte är en sommarmänniska. Gillar inte att bada (blir tafatt i vattnet och vet inte hur jag ska bete mig – simma? ligga på rygg och flyta? plaska?). Tycker inte heller om att gå i tunna sommarkläder eftersom jag hela tiden påminns om mina håriga ben som jag aldrig orkar raka. Och sedan gillar jag inte värme så värst mycket och inte mygg. Och egentligen tycker jag inte att jordgubbar är så där jättegott.

Ja, ni hör ju.

Men det jag har allra svårast för på sommaren är förväntningarna. Ingen annan årstid gör det så lätt att måla upp drömscenarion om hur roligt och mysigt man ska ha det. Hur många vackra platser man ska besöka, hur många vänner man ska ha härliga grillkvällar med och hur många böcker man ska läsa i hängmattan (Har folk ens hängmatta?)

Jag har väldigt lätt för att skapa inre bilder för hur saker ska bli och har därmed också nära till besvikelse när bilden inte överensstämmer med verkligheten. Sommaren är därmed som upplagd för nederlag.

Så tacka vet jag hösten. Den bästa av årstider. Man behöver inte vara lättklädd och det finns inga krav på att vara utomhus. Och samtidigt som hösten kännetecknas av nystart och driv finns en vila i kylan och långsamheten. Passar mig perfekt.

Bara två månader kvar till september.

Vad som triggar min avundsjuka

Ett tag gick jag ofta in på Instagram. Ibland blev jag glad av någon fin bild, ibland kände jag mig inspirerad av en annan människas liv. Men ofta dröjde sig en annan känsla kvar; avundsjukan. Oförmågan att kunna glädja sig över andras framgång för att den egna girigheten tog över. Jag skämdes över att vara så primitiv.

I efterhand har jag analyserat vad som triggade känslan. Och det var inte bilder på:

  • Ett lyckligt kärlekspar
  • Ett snyggt inrett hem
  • Någon som avancerat på jobbet
  • Någon som sprungit ett maraton
  • En trendig dagens outfit
  • Ett glatt gäng på fest
  • Söta barn med designkläder

Det som gjorde mig avundsjuk var däremot:

  1. Människor som bor utomlands och träffar spännande människor.
  2. Människor som flyger och far över jordklotet utan att känna minsta flygskam

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den analysen. Övertyga min man om att flytta utomlands? Ignorera klimathotet och boka en flygbiljett till en exotisk plats? Eller öva på min karaktär och se allt som jag har att vara tacksam för i stället för att tråna efter något annat?

En hyllning till Heidenstam

Min granne hejdar mig i trapphuset. När ska du komma och dricka kaffe? Kan du torsdag? Nej tyvärr, jag ska till en annan granne då. Fredag då? Nej, då ska jag hem till Alice som bor mitt emot och låna hennes symaskin.

Det är bråda dagar i det sociala grannskapet, i området där alla hälsar på alla och lägger upp fina bilder i vår gemensamma fb-grupp.

Inte visste jag att jag skulle trivas så här bra i mitt nya område. Ni som läst den här bloggen kommer kanske ihåg att jag hade mina tvivel innan jag flyttade hit. Mest eftersom andra varnade mig och sa att Heidenstam ju har ett ”visst” rykte. De frågade om det var klokt att låta sina barn växa upp här. Påpekade att området låg en bit från stan (6 minuter med buss). Frågade om vi inte borde köpa hus i stället.

Och jag funderade. Konstaterade att en lägenhet i ett 70-tals område inte är ett klassiskt drömboende. Men så tänkte jag igenom mina värderingar, påminde om att jag vill leva enkelt, gärna nära människor som inte har samma bakgrund som jag själv, nära kyrkan, och i ett hem jag själv inte behöver underhålla eftersom jag varken har förmågan, tiden eller viljan till praktiskt arbete.

Så då flyttade vi hit. Än så länge känns det som ett toppenbeslut. Det finns en community och en anda som jag gillar. Allt ligger nära. På torget finns billig frukt och god baklava och i trapphuset grannar som gärna bjuder på kaffe. Vad mer kan man begära?

Här står jag och är patetisk, eller?

Jag läser om hur Trump inlett en offensiv mot klimatforskningen och hur Bolsonaro skövlar skog i Brasilien. På hemmaplan kan Preem få klartecken för att fördubbla sina utsläpp vid oljeraffinaderiet utanför Lysekil.

Samtidigt står jag hemma i mitt badrum och sköljer av gult bebisbajs från en tygblöja. Inte för att jag tycker att det är så himla roligt, men för att jag tänker att jag kan offra lite bekvämlighet för klimatets skull och därför inte bidra till blöjberg i soptunnan.

Men, what difference does it make? (som popbandet the Poets sjöng – ni vet det som Jimmy Jansson var med i innan han gjorde solosatsning, innan han blev ihop med Sandra från Postkodlotteriet och innan han började skriva 70 procent av alla bidrag i Melodifestivalen).

I jämförelse med vad som händer på ett globalt plan framstår mina futtiga försök att leva miljövänligt närmast patetiska. Egentligen skulle jag kunna bli hedonist och leva på hela mitt liv som om det inte fanns någon morgondag (och det kanske det faktiskt inte gör om temperaturen fortsätter att stiga) utan att det skulle påverka klimatet nämnvärt. Den individuella ansträngningen är försvinnande liten i det stora hela.

Men det gäller att verka på flera nivåer.

I boken ”Sent på jorden” beskriver Björn Wiman spänningen mellan individ och kollektiv i klimatkatastrofens tidevarv. Han tar exemplet med sopsortering av äggskal och skriver att man kan känna sig rätt obetydlig där man står och noggrant sorterar sina äggskal, men om man tänker att några miljoner kineser gör exakt samma sak får man ändå en känsla för att den egna handlingen inte görs i onödan trots allt.

Och se bara på Greta Thunberg. Det var nog många som tyckte att hennes ensamma klimatstrejk utanför riksdagen framstod som rätt patetiskt. Skulle politikerna lyssna på en 16-åring? Men look at her now! Och titta på den rörelse hon har skapat.

Jag forsätter att skölja mina tygblöjor.

Nojig mamma

Några dagar efter att min dotter föddes blev hon gul i hyn. Det är vanligt hos nyfödda och inget farligt. Om bilirubinvärdena inte överstiger en viss nivå gör man ingenting åt det. Min dotters värden var bra, men det gula försvann inte. Och varje gång någon kompis träffar henne får jag samma kommentar: ”Vad gul hon är i hyn. Det ser ut som hon är solbränd. Ska bebisar se ut så?”

Efter det utspelar sig följande:

Jag springer till BVC och vill ha en extrakontroll. De lugnar och säger att allt är normalt. De har sett mycket värre. Om bebisen är pigg och äter bra och bajsar så är det inga problem. Gulheten försvinner så småningom. Jag går därifrån, lugn.

Sedan träffar jag nästa kompis som säger ”oj är hon inte väldigt gul i hyn?”. Jag springer till BVC igen. Ursäktar mig för att jag stör men vill bara ha en extrakontroll, för säkerhets skull. De säger samma sak. Inget att vara orolig för. Vill du att en läkare kollar? Ja tack. Läkaren säger samma sak. Och jag lugnar mig.

Så här har det sett ut den senaste månaden. Jag har blivit stammis på BVC och varje gång ger sköterskorna samma svar. Varje gång ler de också milt och visar förståelse för min oro, men bakom leendena kan jag se hur de tänker: ”men herreguuud vilken nojig mamma”.

Idag, efter ytterligare en kompiskommentar, blev jag orolig igen. Den här gången skickade jag dit Christoffer eftersom jag ändå har något slags stolthet och inte vill bli stämplad som hysterisk.

Christoffer fick samma svar angående gulheten. Och så en fråga: Men var inte din fru här för bara några dagar sedan?

Jo, det var hon…