Att vara jämn i humöret

Jag hör mig själv säga: ”Det är så skönt med honom för man vet alltid exakt hur han ska vara”.

Det är väl det där med förutsägbarheten. Det finns något tryggt med människor som är ungefär likadana när man än möter dem.

I motsats till dem står de dramatiska. De som ena dagen kommer till jobbet och kvittrar men nästa bara fräser. Hela omgivningen blir osäker.

På senare tid har jag ändå börjat omvärdera min ståndpunkt. Även om det är tryggt att kunna veta hur en person ska agera, är det inte så spännande. Och det ger inte så mycket frihet att få vara på olika sätt.

Förmodligen är jag så primitiv att denna förändring i tankesätt enbart beror på att jag inte längre känner mig stabil i mitt eget humör.

När jag var yngre var jag nästan alltid glad. På riktigt. Nu är jag också ofta glad, men inte alltid. Tidigare pratade jag ofta mycket, men nu föredrar jag ibland att vara tyst. Ändå gäckas jag av det där idealet om att i alla lägen vara likadan. För annars kan ju folk undra: Vad är det med henne? Har något hänt?

Men då kanske jag ska låta dem undra.

Vecka 7 – gravidhormoner och ”I love Dick”

Life oh life, oh liiife, oh life. Så känner jag när det blir lite mycket i livet. Som nu. Känns dock som att jag har tjatat om långdragna bostadsförsäljningar, livsval, renoveringar, flytt och sjukdom så jag ska inte besvära er med det. Tror också att mina gravidhormoner spelar in och gör mig extra känslosam.

Men all denna praktiska hysteri har gjort att jag inte hunnit läsa särskilt mycket den här veckan. Har påbörjat ”I love Dick” och ”Biskop Lewi Pethrus”. Diametralt olika, men gillar hittills båda.

När det gäller saker jag sett och hört är det noll på båda. Kanske borde ta bort de kategorierna från den här listan? Jag inser att jag ju nästan bara läser.

Kan i alla fall tipsa om tre författare jag träffat och skrivit om på sista tiden. Augustprisnominerade Karin Smirnoff och jag pratade om att tro inte längre är töntstämplad, jag och Annika Spalde om att ha en munk inom sig och jag och Anna Ardin om hur kyrkan kan bli en politisk och profetisk röst. 

Bevara mig från renoveringshetsen

Skrev ett blogginlägg för Fixa kärleken. Handlar om renoveringshets. Klipper in det här:

Jag och min man har köpt en ny lägenhet. Bara det sållar oss till skaran av världens rikaste. Så jag borde vara väldigt tacksam.

Det är jag också.

Men ibland tänker jag att jag borde ha ett ÄNNU bättre boende. Kommentarerna jag fått från vänner och bekanta de senaste veckorna puttar tankarna i den riktningen. ”Ni som snart bli fyra i familjen borde väl bo i radhus åtminstone?” ”Varför har ni valt ett så fult område?” och ”Om ni ska bo där måste ni göra en totalrenovering”.

Och så läser jag om andra som har gjort bostadsklipp och bor i topprenoverade hus och lägenheter. Människor som satsar miljoner på att bo bra.

I Sverige är det viktigt hur man bor. Kanske för att vi stora delar av året tillbringar tiden inomhus. Eller för att vi vuxit upp med IKEA. Eller för att vi har blivit så välbeställda att vi måste ha någonting att lägga våra pengar på.

Oavsett orsak verkar människor här ovanligt intresserade av boenden. Vi har inredning som hobby och skäms inte för att kalla oss ”hemnetknarkare”.

Det är inte konstigt att man blir påverkad. Konventionerna är starka, jämförelsen lika så.

Mitt i bostadsköp och renoveringsplaner (jo, lägenheten vi köpt renoverades senast på 70-talet) försöker jag ändå sansa mig. Vad behöver vi egentligen? Vill jag främst renovera för att människor som kommer hem till oss ska se hur fint vi har det? Är jag rädd för människors tyckanden om vi väljer att ha en lägre standard?

Och så ser jag en dokumentär. Om amerikanen och läkaren Tom Catena som valt att bo i Sydsudan och som jobbar dag och natt på områdets enda sjukhus. Han visar runt i sitt spartanska rum och konstaterar: ”Jag behöver ju inte bo så här. Varför kan jag inte likaväl bo i en hydda som övriga befolkning gör. Varför skulle jag ha det bättre än dem?”

Lite senare berättar han om att Jesus är hans förebild och om hur han utmanas av uppmaningen Jesus ger till den rike mannen om att sälja allt han äger.

Dokumentären ger mig flera tankeställare. Främst funderar jag på vem jag egentligen lyssnar till. Till dem som indirekt säger att boendet definierar dig och att det därför är bäst att inte nöja mig med något halvdant? Eller till dem som säger att det finns andra värden i världen?

Jag väljer att blunda och be. Käre Gud, bevara mig från renoveringshetsen.

Vecka 6 – husmoder och knark

Läst: ”Sörja för de sina” av Kristina Sandberg

Andra delen av trilogin om hemmafrun Maj. Utspelar sig i Örnsköldsvik efter Andra världskrigets slut. Maj har två barn och kämpar fortfarande med hemmets plikter och omgivningens förväntningar.

Jag tyckte mycket om denna. Sandberg tecknar ett bortglömt stycke kvinnohistoria – det som främst utspelar sig i köket – och det i sig blir ett slags upprättelse för alla (många gånger ofrivilliga) husmödrar. Dessutom är Sandbergs språk levande och lätt och berättelsen blir aldrig långtråkigt trots att den nästan helt saknar dramatik.

Sett: Filmen ”Beautiful Boy”

Gå genast och se denna. Drabbande drama, baserat på en verklig historia, om pappan David som kämpar för att hjälpa sin son Nic ut ur drogmissbruk. Om maktlöshet, lojalitet och utsatthet. Så starkt. Timothée Chalamet gör en MAKALÖS rollprestation.

Hört: Lauren Daigle

Har tipsat om henne tidigare och helt hakat upp mig, så jag lyssnar fortfarande bara på hennes senaste album.

Vecka 5 – gala och känslomässig intensitet

Hejdå januari. Du var så känslomässigt intensiv att jag känner mig helt matt. Önskar mig en lugnare februari.

Men med det sagt var januari inte bara dålig. Till exempel läste jag många bra böcker (13 böcker totalt den månaden – måste var personligt rekord) och gick på Guldbaggegalan.

Jag har alltid gillat galor och när jag var yngre anordnade jag egna så fort jag fick chansen. Efter att jag förra året övertygat min redaktör att det absolut var relevant för tidningen Dagen att bevaka Guldbaggegalan, fick jag pressackreditering och stod sedan på röda mattan, helt utan journalistisk erfarenhet och lite för starstruck för att åtminstone låtsas vara professionell.

Men tänk vad som kan hända på ett år. I år kände jag mig inte alls bortkommen. Tänkte: Klart tidningen Dagen ska vara här. Och sedan blev det fullträff. Jublade högt i pressrummet när Joakim Sällquist fick pris för bästa manliga huvudroll (ok, all proffessionalitet kanske jag inte har jobbat upp än, det är inte legio som journalist att så tydligt visa sina egna preferenser). Han har nämligen tidigare berättat för oss om sin omvändelse – från kriminell till kristen. Min nyhetsvinkel var med andra ord redan klar. Och när han dessutom tackade Gud från scenen. Här kan ni läsa artikeln. 

Läst: Johan Hiltons krönika om mindfulness

Skrattade högt när jag läste denna. Så rapp och rolig och mitt i prick. Hela självhjälpstrenden är egentligen kontraproduktiv tror jag. Genom att hela tiden tolka allting i jag-upplevelse tenderar vi att spä på vår självupptagenhet. Och den tror jag ingen mår bra av.

Sett: Filmen Goliat

Jag visste på förhand att jag skulle gilla denna. Ett socialrealistiskt svenskt familjedrama, gjord av geniet Peter Grönlund, som tidigare gjort fantastiska Tjuvheder.  Han rollbesätter alltid sina filmer med amatörer, vilket är ett särskilt lyckat koncept när filmerna handlar om kriminalitet och en undre värld. I Goliat gestaltar Joakim Sällquist och Sebastian Ljungbladh en far-son relation som är öm och komplicerad på samma gång. Grönlund är en fantastisk berättare och låter människor och samhället vara precis så komplexa som de är.

Vem lyssnar jag till?

I veckan var jag tvungen att ringa min vän för att få råd. Jag behövde någon som kunde påminna mig om mina värderingar, om vad jag verkligen vill. För visst är det, som bandet Silvet sjunger, ”lätt att dras med i strömmen och glömma sånt som är sant”.

Det är inte förrän man står inför konkreta livsval som ens värderingar testas. Är idealen bara vackra ord om rättvisa och mångfald och enkelhet och solidaritet eller finns det någon substans att hämta?

I mitt fall handlar det konkreta livsvalet om hur vi ska bo när vi flyttar till Uppsala. Vi lutar åt att bosätta oss i ett område som ”bostadskarriärsmässigt” är ett ostrategiskt val. Det är varken radhus eller villa, och mer miljonprogram än vacker våning.

Reaktionerna från bekanta har nästan enbart varit negativa. ”Ska ni bo det fula området”, ”Det är så långt ut, jag kommer inte komma att hälsa på” och ”Borde inte ni som snart har två barn bo i något större”.

Och då börjar jag också tveka. Konventionerna är starka, jämförelsen likaså. Och pengatänket. I ett samhälle där vi beundrar människor som gör smarta bostadsklipp och nästan ser ner på dem som misslyckas med detsamma är det inte lätt att välja annorlunda.

I det här har jag märkt hur viktigt det är att jag hämtar min input från rätt håll. Jag vill lyssna till människor som jag vet delar mina djupaste värderingar och som kan putta tillbaka tankarna från alla sidospår. För jag vet ju vad jag vill, egentligen.

Vecka 4 – Klassiker och amatörer

Det är kul med livsförändringar, men de tar också mycket energi. Som flytt och bostadsköp och sånna saker. Jag försöker att inte förlora mig helt i det och påminna mig om vad som är det viktigaste. Som relationer, reflektion och rekreation till exempel.

Läst: ”Kallocain” av Karin Boye

Har utmanat mig själv att läsa fler klassiker och Karin Boye blev först ut. Boken är en skrämmande och psykologiskt intressant dystopi om Världsstaten där medborgarnas steg noggrannt övervakas och Leo Kall uppfinner en drog som gör att de ocensurerat berättar om sina innersta tankar och känslor. Boye skriver levande och klart och boken har många lager som manar till eftertanke. Rekommenderas!

Sett: Amatörer

Gabriela Pichler som gjorde succén ”Äta sova dö” lanserade i januari förra året ”Amatörer” som hon skrivit manus till tillsammans med Jonas Hassen Khemiri. Av den anledningen förväntade jag mig också att filmen skulle vara något utöver det vanliga, men blev faktiskt besviken. Visserligen ett fint porträtt av en landsbygdsord och viljan att bli sedd, men jag tyckte inte filmen nådda ända fram.

En behållning med filmen var ändå skådespelaren Fredrik Dahl (en amatör på riktigt, till vardags näringslivsstrateg i Svenljunga kommun) som gjorde en fantastisk insats som nu är nominerad till Guldbagge för bästa manliga huvudroll (en gala jag för övrigt ska gå på, på måndag)

Hört: ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg

Jag fick en prova-på-period på Bookbeat och har därför börjat lyssna på ljudböcker. Den här veckan har jag lyssnat på ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg.

Sedan innan visste jag att jag gillar Stridsbergs suggestiva språk och här fastnade jag också för den annorlunda berättelsen. Boken handlar om en kvinna som beställer sitt eget mord och sedan berättar om sitt liv från andra sidan döden. Ett grepp som fungerar förvånande bra och ger hela berättelsen intensitet.

Trots att samma händelse (dödsögonblicket) berättas om och om igen, blir det aldrig tråkigt, vilket blir ett bevis för Stridsbergs språkliga och berättartekniska färdighet. Dessutom gillar jag hur hon, till skillnad från många samtida författare, går bortom sig själv och skriver om något som i alla fall utifrån verkar ligga långt från henne. Det handlar om utsatthet, drogmissbruk och fosterhemsplacerade barn. Mycket förvånande att denna inte fick någon Augustprisnominering.

Retreaten

Att åka på retreat marknadsförs ofta som något slags andligt spa dit man främst åker för att vila. Efter förra veckans fem dagar i tystnad på en stiftsgård utanför Alingsås undrar jag: Hur är det möjligt?

För spa är kanske det sista ordet jag skulle använda för att beskriva retreaten. Intensivt inre arbete passar bättre. När mobilen stängs av, aktiviteterna är begränsade och det är förbjudet att prata, händer något annat. Man hör plötsligt sina egna tankar! Minnen dyker upp, glada såväl som ledsna. Och i undervisningen, bönen och meditationen upptäcker man nya djup i sig själv – och i Gud.

Jag tror att jag kommer göra retreaten till en årlig tradition. Emellanåt var det jobbigt att vara där, men mestadels var det förlösande. Avskildheten gav mig möjlighet att komma i kontakt med min djupvilja och fundera över vad som ger mig liv på riktigt. Det kan ta tid att komma fram till.

Vecka 2 – självförglömmelse och tyst retreat

Nytt år. Vanligtvis inleder jag året med reflektion över det som varit och sätter löften inför det nya. Men i år har jag sammanfattat allt i ett ledord: Självförglömmelse.

Självförglömmelse handlar inte om att se ner på sig själv och inte tro att man är något värd. Men det handlar om att bli fri från sin självupptagenhet, fri från viljan att imponera, hävda eller försvara sig. Inte känna att man behöver framstå som bättre än man är.

När jag mår som bäst är jag så uppslukad i stunden att jag glömmer mig själv, när jag inte tänker inte på hur jag ser ut eller på hur jag framstår. Och kanske kan jag få fler sådana stunder om jag övar mig i självförglömmelse. Hoppas!

Så till veckans lista. Har inlett 2019 med att läsa ett helt gäng bra böcker. Vill framför allt tipsa om två:

Läst: ”Nuckan” av Malin Lindroth

Genom att dela sin berättelse om ofrivillig ensamhet vill Malin Lindroth reclaima det nedsmutsade ordet ”nucka”, frigöra sig från skammen och visa på ett liv utanför tvåsamhetsnormen. Det är sårbart och smärtsamt, vackert och hoppfullt. Lindroth skriver poetiskt och precist, vilket gör den lilla skriften till en stor läsupplevelse som skakar om och ger nya perspektiv

”Comedy Queen” av Jenny Jägerfeld

Ungdomsbok om 12-åriga Sasha, vars mamma tagit livet av sig. Eftersom mamman fick människor att gråta bestämmer Sasha sig för det motsatta. Hon ska bli Comedy Queen och få folk att skratta.

Den här boken är briljant – intelligent skriven, väldigt sorglig och rolig på samma gång. Väl värd sin nominering till Augustpriset.

Hört: You say med Lauren Daigle

Och sedan har jag upptäckt en ny artist: Lauren Daigle. Älskar hennes röst. Och texten i den här låten. 

Det var allt för nu. Imorgon åker jag på tyst retreat, den första i mitt liv. I fem dagar ska jag inte säga ett enda ord. Ingen mobil, ingen dator. Ser med spänning fram emot vad som kommer att väckas i mitt inre.

Sexbloggaren

Jag bloggar var tredje vecka på Dagens relationssajt Fixa kärleken. När jag scrollar igenom vad jag skrivit hittills upptäcker jag ett mönster: tre inlägg handlar om sex. Vad hände där? Jag som alltid varit så pryd.

Mitt senaste inlägg handlar i för sig om sexuell avhållsamhet. Hur skämmig men också befriande den kan vara. Klipper in inlägget här:

Sexuell avhållsamhet har blivit trendig

På gymnasiet skröt en klasskompis om hur många hon legat med. Jag tror att hon var uppe i ett femtiotal redan som 16-åring. En annan kontrade med att berätta explicita detaljer om helgens senaste nattliga manliga besök.

Själv satt jag helt tyst och hoppades att ingen skulle fråga mig. För jag hade absolut ingenting att berätta. Och trots att det var precis så jag ville ha det, tyckte jag att det var lite skämmigt. Kanske var jag orolig för att stämplas som gammaldags, naiv eller ännu värre: som ett offer för patriarkatet.

För samtidigt som jag värnade min kyskhet (använder någon det ordet längre?) var jag uttalad feminist och ville bekämpa männens maktövertag. Och de där två sakerna gick inte riktigt ihop. Tänk så många kvinnor som fått kämpa för den fria sexualiteten! För kvinnans rätt att njuta på samma sätt som mannen! Och så böjde jag mig ändå för gamla normer.

Fast kanske gjorde jag precis tvärtom.

Nyligen lyssnade jag på ”En varg söker sin pod” och avsnittet ”Det frigörande parförhållandet” där serietecknaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli, båda feministikoner, menar att hetsen att ha sex med flera, flyktiga partners kan bli destruktiv, framför allt för kvinnor.

Tydligen finns det studier som visar att män njuter mer av one night stands än kvinnor gör. För medan män kan ha sexuella relationer utan att bli särskilt känslomässigt berörda, tenderar kvinnor att känna sig kränkta och avvisade, även om de själva egentligen inte är kära i mannen de har sex med. På så sätt har männen fortfarande den sexuella makten.

Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli är också inne på att den tidigare definitionen av fritt sex, som härstammar från 1970-talets kvinnorörelse, kanske inte är den bästa trots allt. I stället nämner de orden ”befriande” och ”parförhållande” i samma mening och pratar om den tidigare så hårt kritiserade tvåsamheten i positiva ordalag. De menar att i synnerhet kvinnor vill känna sig älskade och sedda, att de längtar efter att få tillhöra någon.

När jag lyssnar på podden kan jag inte låta bli att tänka: Är Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli frikyrkliga i smyg? Eller är det feminismen som gått hela vägen runt och nu upphöjer ideal som man tidigare förkastat?

Inom frikyrkan har sexuell avhållsamhet alltid varit norm. För att få unga att ansluta sig till idén om att sex tillhör äktenskapet har man undervisat på mer eller mindre konstruktiva sätt.

Vi är många som minns liknelsen med äppelskruttet. Att alla människor från början är som skinande äpplen men att varje sexakt innebär att någon tar en tugga. Lagom till bröllopsnatten finns bara äppelskruttet kvar. Det är en hemsk bild (ingen människa är ett äppelskrutt!).

När mina vänner som vuxit upp i frikyrkan protesterar mot fokuset på avhållsamhet, förstår jag deras kritik, samtidigt som jag kan konstatera att kyrkans sexualundervisning för mig blev ett skydd. När jag fick upp ögonen för att jag inte behövde göra som mina klasskompisar upplevde jag en sorts befrielse. I stället för att försöka framstå som en attraktiv sexpartner kunde min energi helhjärtat gå till de projekt som jag ville förverkliga.

Men trots det vågade jag i tonåren inte berätta om min inställning. Om det hade varit idag hade jag gjort det. Visat att man kan avstå sex men vara lika mycket feminist ändå.