Att inte kunna klä sig

Jag avundas de som har en klädstil, de som ser vad som passar ihop, de som kan klä sig snyggt. Själv är jag alldeles hopplös. Kan inte matcha, vet inte vad som passar min kropp. En gång i tiden var det så illa att folk kunde säga, men du har ju långa armar (ett exempel, vet inte om det stämmer) och jag svarade: Har jag?

När jag var femton år hade jag en period när jag ville ha lite roligare stil. Så då kläde jag mig i neon och stora plastörhängen. Ja, ni hör hur icke-snyggt det var. Ändå minns jag det som om jag kände mig cool.

När jag bodde i Spanien blev jag förvirrad och klädde mig i något slags spanskt mode, och sedan när jag bodde i USA klädde jag ut mig i opassande kostymer/dräkter för att jobbet krävde lite mer fancyness.

Och nu då? Har efter 30 år inte lyckats hitta kläder som passar mig. Förra sommaren kom jag på den briljanta idén att jag skulle se ut sju outfits som verkligen var snygga och så skulle jag bara alternera mellan dem, en outfit för varje dag i veckan. Men sedan kom kruxet. Jag skulle ju behöva hitta de där outfiten också. Och då blev det genast svårare.

Vecka 37 – himlen, alternativhöger och kollektiv

Oj oj oj, vad jag har pratat med människor den här veckan. Har intervjuat om himlen, självmord, lovsång, tystnad, retreat. Med mera. Lär mig något vid varje möte, men det tar också mycket energi.

Den här veckan har vi också haft kick-off med jobbet och fick bland annat lyssna till Johan Eriksson som är med i Googles ledningsgrupp. Jag har lyssnat till honom en gång förut och som en konsekvens av det startade jag den här bloggen. Även nu pratade han om livslångt lärande och uppmuntrade till att inte lämna det egna lärandet till slumpen, utan bestämma sig för att utvecklas inom ett visst område.

Mitt mål är fortfarande att bli bättre på att skriva, så nästa grej jag tänker fortbilda mig inom är personporträtt. Finns massa journalister som jag beundrar för deras sätt att gestalta en person i ett reportage. Matilda Gustavsson på DN är min absoluta favorit, men gillar också Björn af Kleen, Åsa Beckman, Stina Jofs med flera. Önskar så att jag kunde skriva som dom. Och kanske är ett första steg att börja studera mer hur de gör.

Läst: Fick en fin nyutgåva av Selma Lagerlöfs ”Kristuslegender”, så den har jag börjat läsa. Skäms för att erkänna det, men det är min första bok jag läser av Selma.

Sett: Jag började kolla på dokumentären om alternativhögern i Sverige, men blev så mörkrädd att jag fick stänga av. Kan inte fatta att det här händer på riktigt, att livs levande människor står och pratar öppet om den ariska rasens överlägsenhet. Blä!

Var därför tvungen att kolla på något mer upplyftande, så slog i stället på ”Kalle och Britas sex liv” där paret Zackari Wahlström provar på alternativa levnadsformen. När jag tittade besökte de ett kollektiv i Falun. Jag gillar kollektiv i tanken, framför allt  värderingar av enkelhet, gemenskap och solidaritet, men skulle nog inte själv klara att bo så. Mitt behov av att vara ensam är allt för stort. Och dessutom är jag ingen bra kollektiv-kompis. Sämst på att städa, diska och laga mat.

You are what you love

Så heter en bok som snart kommer på svenska. Handlar om vanans makt, eller med ett kyrkligt ord, om liturgier. Både i samhället och i kyrkan.

Författaren James K.A. Smith menar att vi framför allt inte formas av det vi tycker och tänker, utan av det vi älskar. Och vad vi älskar yttrar sig ofta i vad vi gör, vad vi lägger vår tid på.

Det är inte för inte man brukar prata om goda vanor. En god vana som jag tycker är underskattad är att gå till kyrkan. Nu har jag varit kristen i över halva mitt liv och suttit på otaliga gudstjänster. Ibland har det var dötråkigt och ibland jublande roligt och upplyftande och härligt. Men oavsett går jag dit varje söndag. För det gör något bra med mig.

I gudstjänsten händer många omvälvande saker; vi möts över gränserna, vi ödmjukar oss och erkänner vår skuld, vi får förlåtelse, vi delar nattvarden med människor vi kanske egentligen har svårt för, vi önskar varandra Herrens frid. Och så fylls vi både med hopp och kraft. Hopp om att det goda en dag ska segra och kraft att orka kämpa för medmänsklighet tills dess.

Vecka 36 – skrattfest och bokfest

Den här veckans höjdpunkt var en spelkväll hemma hos en vän. Det är så befriande att under en hel kväll få gapskratta. Inga samtal om det allvarliga politiska läget, klimathoten eller något som tynger. En slags skrattventil, en liten verklighetsflykt. Spelet vi spelade var ”Med andra ord” och det stod klart att jag inte är så språkbegåvad som jag kanske trott…

Läst: Mycket av min lästid går till förberedelser inför intervjuer med författare. Just nu läser jag ”Himlen måste sakna en ängel” av Linn Maria Wågberg. Den är en sann berättelse om hennes son Leo som mirakulöst överlever efter en kanotolycka där han legat nedkyld med hjärtstillestånd i flera timmar. Väldigt gripande!

En annan bok jag läser inför en författarintervju är ”Slutet” av Mats Strandberg (Cirkeln-trilogin). Det är också gripande, fast på ett annat sätt. I den får vi följa två tonåringar fyra veckor innan en komet kommer krascha in i jorden och förinta allt liv. Alla vet om detta och frågan är: Hur agerar man med den vetskapen?

Om ni förresten vill veta mer om vad jag läser och vad jag tycker om olika böcker och så, kan ni börja följa mitt bokkonto på Instagram, heter @bokfest där.

Sett: Filmen ”Gräns” på bio. Sveriges Oscarsbidrag som fått pris i Cannes och idel hyllningar. Jag är dock tveksam. Filmen, som är en blandning mellan skräck, sfi fi och socialrealism handlar om en tulltjänstekvinnan Tina som tror att hon är människa men som när hon möter ett annat troll och bli kär, inser sanningen om sig själv. Filmen är helt klart sevärd och Eva Melander gör en enastående skådespelarinsats, men ändå var nog filmen lite för underlig och motbjudande för min smak. Allt för många scener skapade en krypande äckel-känsla.

Att alltid komma överens

Jag lyssnade på en podcast härom veckan där programledaren och gästen hade olika åsikter, men hela tiden kämpade för att hitta en gemensam nämnare. På slutet sammanfattade de med att lättat konstatera; ”Ja, men då tycker vi lika.”

Och visst är det mycket trevligare att tycka lika. Om jag säger ”Åh vad härligt med sol” vill jag inte ha ”Jag tycker det börjar bli kyligt” till svar. Då bryts liksom kontraktet av att vi ska småprata och etablera en gemensam bild av omgivningen. När någon pratar om det vackra vädret är det bara att hålla med.

På ett samhälleligt plan är det också viktigt att skapa samförstånd, att se likheter i stället för att stirra på olikheter. Men, ännu viktigare kanske är att kunna konstatera olikheter, och ändå visa respekt. Demokratin bygger på just mångfald.

Jag har som personlig utmaning att bli bättre på att inte alltid instämma för trevlighetens skull. Inte heller säga emot för sakens skull, men att stå för det jag tycker och vara okej med att det blir obekväm stämning. För efter ett tag försvinner obehagskänslan, man lär sig att det går att skilja på sak och person och man inser att det är helt okej att tycka olika.

Vecka 35 – Moberg och Khemiri


Det är fredag och jag kommer precis från ett frukostsamtal med Jonas Hassen Khemiri med anledning av hans nya bok ”Pappaklausulen”. Det handlar, väldigt förenklat, om föräldraskap. Om en frånvarande pappa och en son som själv blir pappa och slits mellan kärleken till barnen och instinkten att fly.

Jonas Hassen Khemiri är fenomenal på att formulera sig, både i tal och skrift. Han för intelligenta resonemang men lyckas uttrycka dem på ett sätt så att de är lätta att ta till sig, lätta att förstå. Morgonens samtal kretsade kring att egentligen vilja skriva en helt annan roman, men att det var ”Pappaklausel” som kom, om fantasins skyddande kraft och om hur lång en frånvarande pappas skugga egentligen är.

Samtalet väckte många frågor kring föräldraskap, självupptagenhet och skuld. Kommer förmodligen skriva en längre text om det framöver.

Läst: På min födelsedag hade jag kvalitetsstund på ett café med Vilhelms Moberg ”Din stund på jorden” som enda sällskap. Fastnade för språket och berättelsen från första sidan. Boken handlar om Albert, en svensk emigrant som bott hela sitt vuxna liv i USA, men med ständig hemlängtan till Småland. I slutet av sitt liv tänker han på brodern som bara fick leva tills han var 19 år och på sig själv och hur han egentligen förvaltat det som blev hans liv.

Träffat: Den senaste tiden har jag träffat så många intressanta människor i jobbet. Här kan du läsa min intervju med Jonas Gardell, Ulrik Munther och Anna Lindman till exempel.

Snipp snapp slut sommaren 2018

Det är höst i luften och jag älskar det. Nu börjar årets bästa och finaste period. Sensommar övergår i tidig höst..mmm!

Häromdagen pratade jag och några kollegor om våra sommarhöjdpunkter. Flera hade varit på härliga resor, MEN, det de nämnde som det bästa var ändå små, vardagliga, och framför allt spontana saker. Som ett oplanerat kvällsdopp eller perfekta väderförutsättningar för wakeboard.

När jag tänker på mina egna höjdpunkter är de också av det spontana slaget. Framför allt handlar de om roliga och lite knasiga människor som jag har fått träffa. Älskar de oförutsägbara, människor som går utanför ramarna.

Mina sommarhöjdpunker blir därför: Mötet med min idol (kanske borde sluta använda ordet idol, är det överhuvudtaget någon vuxen som säger idol?) Shane Claiborne, när jag fick bo i källaren hos en säregen 88-årig dam under Nyhemsveckan, och två otippat roliga bordskavaljerer vid ett bröllop.

Slutsatsen av det här är att det bästa kanske är det oväntade? När man planerar och visionerar skapar man också förväntningar på hur något ska bli. Men när man i stället är helt öppen och oförberedd kommer lyckan och överraskar. Så är det i alla fall för mig.

Vecka 34 – födelsedagsfirande och Jonas Gardell

I imorgon är det min födelsedag, den 31:a i ordningen. Känns ju surrealistiskt att jag fyller så många år. Känner mig fortfarande som en tonåring. Eller det är inte helt sant. Ofta känner jag mig vuxen. Men ofta blir jag också misstagen för att vara mycket yngre än vad jag är. Speciellt i jobbet när jag ska intervjua folk. Till exempel härom veckan, ”When I was your age, around 22…”

Och när jag la upp en bild på mig själv som 16-åring på instagram trodde en kollega på riktigt att den var nytagen, men att jag hade bytt stil.

Det blir inget stort firande till minne av min födelse, men ska försöka göra min favoritsyssla i alla fall: Gå till ett café med en bok som enda sällskap.

Annars har jag haft en rolig vecka. Intervjuade Jonas Gardell och det var en upplevelse. Kändes dock inte som en intervju, mer som att han hade en liten föreställning för bara mig. Han sjöng och dansade och läste upp stycken från sin bok och skrattade och fällde en tår och berättade roliga anekdoter. Återstår att se hur jag ska få ihop det till ett sammanhållet reportage…

Och så veckans lista, som den här veckan utgår. Har inte hunnit läsa en enda rad. Inte sett några tv-program och inte lyssnat något på radio. Jobb och inskolning för hela slanten. Bättring nästa vecka.

Kram!

Alkohol och frikyrkan

En av mina bästa kompisar under gymnasiet tröttnade på kyrkan. Jag fick veta det på en ungdomsfestival när jag hittade henne stupfull. Ändå var det jag som blev bortgjord, påkommen som jordens mest naiva. Var inte hon nykterist?

Jo, hon var nykterist. Men inte längre. Att supa sig full blev ett effektivt och omedelbart sätt att säga: Jag är inte som du längre. Jag skiter i kyrkan och alla högt ställda ideal.

Min vän är inte den enda som har använt alkohol för att markera ett avståndstagande från kyrkan. Att supa sig full blir som en slags snabb KBT-behandling för att visa för sig själv att man kan om man vill, att man är fri från kyrkans moraliska påbud.

Historiskt sätt har frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen varit tätt sammankopplade. Tillsammans såg de på 1800-talets mitt till att resa Sverige ur fattigdomen. Hel och ren och redig skulle man vara. I frikyrkan ville man vara annorlunda än världen och berusa sig med anden i stället med flaskan. Dessutom blev kyrkan en plats dit före detta missbrukare sökte sig och då var det naturligt att göra kyrkan till en alkoholfri zon.

Men sedan dess har mycket hänt. För två år sedan publicerades en enkät i tidningen Dagen där 45 procent av de tillfrågade pastorerna uppgav att de drack alkohol. Anmärkningsvärt för en rörelse som kännetecknats av motsatsen.

Jag började själv märka av förändringen för några år sedan. Plötsligt fick jag frågan om jag ville ha vin på middagar hos kristna vänner och blev inbjuden till ”after church” på en pub.

För några år sedan skrev Joel Halldorf om hur inställningen till livsstilsfrågor inom Pingströrelsen ändras i det tysta. Ingen tydlig teologisk reflektion föregår att fler och fler, till synes, plötsligt gör något som tidigare inte var socialt accepterat. ”Det är som sagt en sak att ett samfund ändrar ståndpunkt, men problemet är att det sker utan egentliga diskussioner. Det ger intrycket av att det är sociologi snarare än teologi som är vägledande” skriver Halldorf.

Jag undrar också vad denna tysta kursändring beror på.

Utomlands är det här inget märkligt. När jag som 19-åring var ungdomsledare i en evangelikal kyrka i Spanien chockades jag över hur vi efter gudstjänsten plockade fram stora ölflaskorna till kyrkfikat. ”Slappna av Malina” sa en av de äldre herrarna när han såg min förfärade blick. Likadant var det när jag besökte kyrkor i London. Alla nya välkomnades med ett glas vin. Inga bullar som i Sverige.

Så kanske är det det europeiska drickandet som flyttat till Sverige. Eller att alkoholnormen även blivit norm inom kyrkan. Vad tror ni?

Vecka 33 – idoler och förskola

I söndags kom jag hem från Frizonfestivalen och kände mig så upplivad. Framför allt för att jag mötte så många underbara människor där. Dels fick jag återse nära vänner och dels fick jag lära känna nya. Intervjuade också min stora idol Shane Claiborne (kanske råkade jag skrika ”där är han!!!”  rakt ut när jag fick syn på honom, och kanske var jag inte mitt mest objektiva journalistiska jag under intervjun).

Här kan man läsa reportaget jag skrev från Frizon. Skrev flera texter, men det här är huvudtexten.

Intervjuandet fortsatte sedan när jag kom hem. Träffade religionsjournalisten Anna Lindman för att prata om hur det offentliga samtalet om tro har förändrats de senaste 15 åren. Blev ett väldigt intressant samtal. Och Anna Lindman måste ju ha Sveriges absolut roligaste jobb. Göra tv om livsåskådningsfrågor. Kan inte tänka mig något roligare!

Sedan har jag skolat in Miriam på förskola. Hon inledde med att gå runt till alla barn och vuxna, ta alla i hand och presentera sig som ”Mimmi”. Vet inte var hon har fått den artigheten ifrån.

Och så till veckans lista:

Läst: Läser mycket inför olika intervjuer jag ska göra. Den här veckan bland annat Jonas Gardells ”Till minne av en villkorslös kärlek” och Elin Liljero Erikssons ”Underbara, krångliga vänskap”. Väldigt olika böcker, men båda bra! Ser fram emot att diskutera dem med författarna.

Sett: Massa bra konserter på Frizon. Min favorit var bandet Silver. När de sjöng ”När du ser att helvetet kommer, då lever en himmel i dig” fylldes jag av sådan kamplust.

Hört: Shane Claiborne tala om hur Guds kärlek manar till handling för samhällets mest utsatta. Visserligen kände jag igen alla hans stories (han verkar inte ha förnyat sig på 10 år… en liten besvikelse) men jag blev ändå så peppad. Kände att jag ville tillbaka till engagemanget som bultade i mitt 20-åriga jag och omsätta det i praktiken på nytt.