”Så mycket bättre” får mig att tänka på döden

Jag älskar tv-programmet ”Så mycket bättre”. Särskild den här säsongen som är en jubileumssäsong där artister som varit med tidigare möts och tolkar varandra. Det är lite mer bakom-kulisserna-känsla, inte lika uppstyrt. Känns mer som ett läger för artister där de kallpratar om sina fritidsintressen, jämför vem som hade roligast under sin säsong och inviger nya gäster genom att berätta att grejen i år är att alla måste skåla i allas glas. Gulligt.

Det som är samma från tidigare år är att musikuppträdanden blandas med återblickar från artisternas karriärer. Många blanka ögon. Som att flera sitter och tänker på tidens gång. Hur de en gång stod på toppen, framträdde inför tusentals människor och så nu… är med i ”Så mycket bättre”.

Med ens blir livets förgänglighet uppenbar. Alla år som oupphörligt går mot ett enda slutmål. Ok, jag kanske blir lite väl dramatisk nu, men jag kan inte hjälpa att ”Så mycket bättre” får mig att tänka på döden. Lite extra mycket ikväll när GES tolkade Danny Saucedo och sjöng om att de minns när de var som han. Unga, med sug i blicken.

Det blir liksom vemodigt. Men på ett bra sätt. Jag tror att vi oftare behöver tänka på döden för att uppskatta nuet, för att få perspektiv på oss själva, för att tänka på vad som är viktigt. Och om ”Så mycket bättre” kan hjälpa oss med det, så är väl det jättebra.

Samma lampa – ny blick

När vi flyttade till Uppsala i våras tittade jag på en av våra bordslampor och tänkte genast – den ska bort. För ful och för tråkig för vårt nya boende. Christoffer lyckades sedan övertala mig om att ändå behålla den tills vi hittat en lämplig ersättare, vilket lät rimligt. Så lampan fick vara kvar på nåder.

Nu har vi bott ett halvår i vår nya lägenhet och lampan har ännu inte åkt till second hand. I stället står den på mitt nattduksbord. Och i dag när jag tittade på den tänkte jag en ny tanke som förvånade mig: Men den är ju ganska fin. Varför tyckte jag att den var så ful och tråkig?

Jag vet inte varför jag plötsligt ser lampan i ett nytt sken (hehe) men något har hänt med mig. För lampan är ju densamma. Kanske kommer den mer till sin rätt där den nu står. Kanske har jag blivit mindre kräsen.

Oavsett tycker jag att det är härligt när sånt här händer. När man ser gamla saker på nytt sätt. Så kan det ju även vara med det egna utseendet. Den stora näsan man alltid stört sig på kan en vacker dag ses som något som skänker ansiktet karaktär. Och den där sneda tanden man ville skulle vara rak, är inte den egentligen charmig?

Det är en övningssak. Det där med blicken.

Barn och Gud

Det är inte helt enkelt att tala om det metafysiska med en treåring.

Miriam: Mamma, var bor Jesus?

Jag: Han bor i ditt hjärta

Miriam: Men det går ju inte, Jesus är så stor och mitt hjärta är litet. Kolla! (drar upp tröjan)

Lite senare:

Miriam: Men bor inte Jesus i himlen?

Jag: Jo det kan man säga.

Miriam: Då kanske han åker omkring där i ett eget flygplan!

Jag: Ja kanske det 🙂

Läslusten

Bredvid mig på tåget sitter en mamma och hennes son. Vi kan kalla sonen Pontus. Båda två ägnar färden söderut med att stirra ner i varsin skärm. Men så rätt som det är säger mamman: Nä, nu Pontus måste du läsa. Pontus protesterar. Mamman: Jo, kom igen nu. Jag tar tid. 10 minuter från och med nu. Pontus protesterar igen. Mamman: Nä, nu är det inget snack, ta fram boken. Motvilligt plockar Pontus fram en bok ur väskan och börjar läsa utan minsta entusiasm. Mamman sitter bredvid och talar då och då om hur lång tid det är kvar. Så ringer alarmet till slut och Pontus får lägga ner boken och återgå till sin skärm.

Alla sätt är bra utom de dåliga brukar man säga. Men när det gäller att inspirera barn till läsning finns några enkla knep som funkar bättre än tvång:

  1. Läs själv. Genom att barn ser vuxna läsa blir läsning naturligt.
  2. Ha böcker framme hemma.
  3. Prata om det du läser.
  4. Tänk ut vilka böcker som skulle kunna passa just ditt barn. Ansträng dig lite, gå till bibblan, fråga om råd.
  5. Gör läsningen med barnen lustfylld genom att prata om vad som händer i boken. Ställ frågor. Intressera dig.

Till skogs

Det sägs att skogsarbetare är de lyckligaste människorna. Jag tycker att det låter rimligt. De lever nära naturen, nära tystnaden och gör samtidigt något djupt meningsfullt.

Jag har däremot aldrig varit så mycket av en skogsmänniska. Inte så mycket av en naturmänniska överhuvudtaget. Kan sitta inomhus en hel dag medan solen skiner från klarblå himmel och får inte det minsta dåligt samvete/ ute-sug.

Men med det sagt kan jag ändå uppskatta att vara i skogen. Mer och mer för varje år. Förra veckan gick jag från att vara omringad av tvåhundra människor på ett vackert slott till att stå ensam mitt bland granarna i en enslig, men ack så vacker skog. Och egentligen är den ju inte alls enslig. På slottet fick jag lära mig att det i ett bara i ett träd lever miljoner organismer.

Det tänkte jag sedan på när jag stod där med mossa under fötterna och tittade upp mot trädkronorna. Träden som stått där långt innan jag föddes och kommer stå kvar långt efter att jag har dött.

När det blev mörkt gick jag ut igen. Det var tyst sånär som på vindens sus och hela himlavalvet lystes upp av stjärnor. Stjärnor vart jag än såg. Och åter igen insåg jag min litenhet i kosmos. Drabbades av existentiell svindel, men på ett bra sätt. Och ja, jag kände mig lycklig.

Dummaste på länge

På radion pratar de om att det går dålig för den fysiska butiken. Alla handlar på nätet i stället. Så vad göra? Ta efter näthandeln, säger marknadsexperten. Använd tekniken som finns: ansiktsigenkänning till exempel. Identifiera kundernas ansikten, följ vartenda steg de tar, notera vilka produkter de intresserar sig för, räkna hur länge de står vid en viss hylla, analysera beteendet och ge sedan erbjudanden som passar just dem. Reportern frågar vad som då händer med kundernas integritet. Äsch säger marknadsexperten och svarar: ”Kränk mig hur mycket du vill så länge jag får en bra köpupplevelse”

Kan vara årets dummaste kommentar.

Hellre intresserad än intressant

Ibland försöker jag göra mig mer intressant än vad jag är. Ett exempel: Jag vill berätta om en person jag träffat och trots att det är helt irrelevant för storyn, råkar jag bara nämna att det var när jag bodde i New Yooork som jag träffade personen (såja, nu fick jag skriva det i ett blogginlägg också)

I samma stund som de där orden hoppar ur munnen inser jag hur patetisk jag är. Varför gör jag mig till? Vem försöker jag lura?

Nej, det får vara nog med sånt. Vill mycket hellre vara en sån människa som Tomas Sjödin beskriver i sin nya bok. Han lånar Martin Lönnebos definition av ödmjukhet (”förmågan att vara vem som helst” – alltså ingen speciell, helt vanlig, anspråkslös) och skriver att det uppstår något vackert och upplyftande kring människor som har fokus på att upptäcka, ge plats åt och lyfta sin omgivning. Och så skriver han ”Ödmjukheten blir bofast hos någon som vet sitt höga värde som människa, men som böjer sitt huvud av respekt eller vördnad för den andre”.

Kort sagt: Det är viktigare att vara intresserad än intressant.

Skrivandet

Första gången jag intervjuade någon gick jag i sjuan och hade fått som skoluppgift att skriva en journalistisk text. Jag tänkte att det skulle vara spännande att prata med en väldigt gammal människa och tog mig därför till ett ålderdomshem.

Längst in i vävrummet satt Daga Larsson i sin rullstol och hängde med huvudet. Vi hade aldrig träffats förut och när jag hälsade tittade hon knappt upp. I stället väste hon: ”Jag vill dö”. Först trodde jag att jag hört fel och bad henne upprepa. ”Jag vill bara dö” sa hon igen, med starkare röst, tydligt artikulerande. Hur börjar man en sån intervju?

Jag minns inte allt vi talade om, men rimligtvis livsledan, åldrandet och döden. Och så minns jag att jag blev nöjd med texten efteråt. Kanske var det då jag upptäckte det storslagna i att 1. få möta en intressant människa och fråga precis vad jag vill. 2. omvandla mötet i text och försöka få andra att tycka att det är minst lika intressant, trots att de inte var där.

Men det är ingen lätt sak att göra. Jag kämpar ständigt. För det finns så många fällor att gå i när man intervjuar/skriver. Man får passa sig för att vara insmickrande, men samtidigt inte vara allt för kritisk, för då slappnar den man intervjuar inte av. Och så får man inte skriva slarvigt, utan måste välja orden noga. Men mödan bakom orden ska ändå inte märkas. Det ska vara ledigt och lätt. Inte tillkrånglat, inte självbelåtet, inte poserande. Aldrig tråkigt.

När jag läser gamla texter jag skrivit hittar jag allt det där. Och jag börjar känna mer och mer att jag behöver ett skarpt öga som kan syna mina texter och peka ut alla fel. Så jag slänger ut det här på bloggen – vill någon bli min mentor? En skrivande människa som kan ge mig råd. Hör av dig!