Instagramsommar

I sommar var jag en långhelg på Österlen. Det var underbart på alla sätt. När jag kom hem la jag upp en bild på mig själv när jag poserar utanför ett Skåneslott i Toscana-stil. Skrev ”Österlen!” och la till några emojis, två körsbär, ett blad, en sol och en våg.

Och efter det vet jag inte HUR många live-kommentarer jag fått på att jag verkar ha haft en underbar semester.

I det här fallet var det som sagt fantastiskt, men det kunde ju ha varit precis tvärtom. Jag kunde ha bråkat med Christoffer, varit arg på Miriam, känt mig sjuk och ändå lagt upp den där bilden bara för att jag gillade platsen och estetiken.

Och det är ju just det som är det luriga med Instagram. Vi vet att bilderna där inte ger hela sanningen, men ändå fortsätter vi att dra slutsatser om alla andras fantastiska somrar, ofta bara utifrån en enda bild.

Vecka 32 – festival och tystnad

Den här veckan åker jag till festivalen Frizon. Jag var där första gången som 16-åring och trots att jag mestadels promenerade runt ensam (jag och min tältkompis  insåg att vi inte var särskilt kompatibla) så älskade jag det. Frizon var en plats med allt jag gillar; tro, kreativitet, samtal, gudstjänster, samhällsengagemang och människor som vågade gå mot strömmen.

Sedan dess har jag engagerat mig i festivalen på olika sätt; suttit i ledningen, hållit seminarium, varit volontär, jobbat för Ikon.  I år åker jag dit som Dagenreporter och ser framför allt fram emot att prata med Shane Claiborne, aktivistpredikanten i dreads som fick mig att börja tänka, nya stora tankar och världen och Gud för drygt 10 år sedan.

Läst: Joel Halldorfs nya bok ”Gud: återkomsten”. Superintressant om det postsekulära samhället, politik och tro och hur vi ska navigera i ett samhälle fullt av värderingsklaschar. Halldorf är ett typiskt bra exempel på någon som lyckas göra forskning och historia intressant genom att använda dem som förståelseram för vår moderna tid.

Hört: Podden 60 minuter är tillbaka! Det har den varit ett tag, men jag har seg reaktionsförmåga. I veckan lyssnade jag i alla fall på avsnittet när Eric Schüldt intervjuar biskop Anders Arborelius, som verkar vara en väldigt fin och ödmjuk person. Fastnade framför allt för när han pratade om sin tid som karmelitbroder i klostret i Norraby.

Som karmelit pratar man bara en halvtimme om dagen (!) så tystnaden blev en naturlig del av livet. Även nu när Anders Arborelius är biskop och till och med kardinal (den första svenska) värnar han tystnaden och pratade om den som en ”inre  helgedom”. Det tyckte jag var fint. Blev själv pepp på att värna min inre, tysta helgedom. Fast kanske inte den här veckan. Nu ska jag ju på festival.

Kritiken

Jag har varit nyhetsreporter i sommar. Så mycket svårare än jag föreställt mig. När jag gör personporträtt eller skriver olika livsstilsreportage eller kulturartiklar är det sällan någon som blir arg. Men nu, när jag skrivit om nyheter. Oj oj, då får jag mejl från NMR-anhängare och miljöaktivister och folk som tycker jag tar fula bilder.

Det är ingen som är direkt otrevlig, men att få en okänd människas kritiska åsikter levererade i min inbox är en ny erfarenhet. En bra lärdom. Samtidigt blir jag tacksam över att jag inte är ledarskribent. Att hela tiden bedömas utifrån mina åsikter vore inget för mig.

Vecka 31 – luftfuktighet och idioti

Luftfuktigheten den här veckan! Så brutal!

Ja, nog om det. Jag är trött på mitt eget vädertjat.

Till något roligare. Nämligen vad jag har läst.

Läst: På en marknad på Österlen där människor flockades kring billiga böcker hittade jag en riktig pärla för en guldpeng: Per Olof Enquists ”Ett annat liv”. Det är hans självbiografi och med språklig lätthet beskriver han sin religiösa uppväxt i Västerbottens inland, avsaknaden av en pappa, studierna i Uppsala, kärlekarna, otroheten och skrivandet.

Jag har läst så fort jag fått möjlighet och inser att det är uppfriskande att läsa en äldre Enquists. Vanligtvis läser jag yngre förmågor och stör mig ofta på att stilen är effektsökande. I Enquist bok märker man däremot inte mödan bakom orden, vilket är ett gott betyg. Berättelsen flyter fram.

Har också läst senaste numret av Filter. Sådan fröjd att läsa sån kvalitetsjournalistik. Tyckte särskilt om reportaget ”Omgiven av idioti” som synar Thomas Erikssons bok ”Omgiven av idioter”. Boken har gjort supersuccé, fått var och varannan att bli hobbypsykolog och tvärsäkert kategorisera människor i gula, röda, blåa eller gröna personligheter. Eriksson hävdar att han är beteendevetare och att hans bok stöds av forskning. Båda visar sig vara falskt.

Give up on fame!

På en föreläsning om kreativitet som jag var på förra sommaren ställde en kille frågan om hur man ska tänka kring skapandet och viljan att nå ut med sin konst. Hur mycket ska man anpassa sig till marknaden och kompromissa med sin autencitet?

Svaret han fick av föreläsaren var inget å ena sidan och å andra sidan utan pang på: Give up on fame!

Och jag tyckte att det var bland det mest befriande jag hört.

För jag är själv fast i viljan att nå ut med det jag eller andra skapar. En vän som är duktig på att rita uppmuntrar jag till att lägga ut sina alster på Instagram, en som kan sy uppmanar jag att starta en webbshop. Och själv har jag den här bloggen och länkar artiklar jag skriver i jobbet.

Som om det man skapar skulle vara mer värt för att man på något sätt kan kapitalisera på det, eller åtminstone får några likes.

Förmågan att tala sanning beror på varifrån man söker sin bekräftelse, har en klok man sagt. Alltså, söker man bekräftelse från, låt oss säga, en inflytelserik person som kan hjälpa en i karriären, kommer man nästan oundvikligen att anpassa det man säger och gör för att få just den bekräftelsen. Och då kompromissar man med sin autenticitet.

Så, give up on fame. Skapandet är värt för skapandets skull.

Vecka 30 – pappfläktar och kulturpanelen

Sommaren på tunnelbana är inte att rekommendera. Banarbete, trängsel, 35 grader varmt. Folk lossar reklamskyltarna i papp och använder som fläkt. Jag försöker tänka bort omgivningen och värmen genom att försvinna in i en bok. Just nu läser jag fjärde delen i Elena Ferrantes Neapel-svit. Gillade de tre första väldigt mycket, men den fjärde är något av en besvikelse. Någon annan som har samma känsla?

På fredagarna brukar jag skriva om vad jag läst, sett och hört i veckan på den här bloggen. Nu har jag även överfört det formatet till mitt jobb, så varje månad delar jag och två kollegor med oss av tips under vinjetten ”Kulturpanelen”. Vet ju att alla ni som läser den här bloggen kanske inte läser Dagen, så här får ni mina tips från månaden som gått.

Läst: ”The hate U give” av Angie Thomas

I efterordet till den rosade debutromanen ”The hate U give” tackar den amerikanska författaren Angie Thomas Jesus Kristus för att han är upphovet till allt hon är och har. Jesus är också ständigt närvarande i huvudpersonen, sextonåriga Starr Carters, liv. Men det är också rasismen, ojämlikheten och polisvåldet. Berättelsen kretsar kring problemområdet Garden Heights där Starr bor med sin familj. När hon blir vittne till hur en vän skjuts till döds av polisen tar hennes liv en ny vändning.

Angie Thomas skildrar skickligt, trovärdigt och med passion det politiska läget i USA. Språket är rappt, karaktärerna realistiska och gång på gång manar berättelsen till eftertanke. I höst kommer filmen som baseras på boken. Jag längtar!

Sett: Dokumentären ”Donald Trump och New York Times – slaget om sanningen”

I tre otroligt välgjorda avsnitt får vi ta del av det amerikanska politiska landskapet från tidningsredaktionen New York Times perspektiv. Sedan Donald Trump valdes till president har intensiteten i tidningens arbete nått en ny nivå. Att få följa redaktionens bevakning av den twittrande och oförutsägbara presidenten som dessutom säger att New York Times ägnar sig åt fake news är både spännande och skrämmande.

Hört: ”Människor och tro” i P1

Mitt absoluta favoritradioprogram som på ett nyanserat och intressant sätt skildrar religiositet i Sverige och i världen. Det senaste avsnittet handlade om mission. Som vanligt blandas perspektiv och åsikter och gör att lyssnaren själv får tänka till.

Så mår du bättre

Har öppnat bloggen igen efter semesteruppehållet. Nu tänkte jag kasta mig in i rollen som livscoach (men bara för detta inlägg) och ge er tre tips: Så mår du bättre.

1.Begrunda din betydelsefullhet

Hjälporganisationer använder ofta klyschan att ”en enda människa kan göra skillnad”. Jag upprepade den till exempel till leda när jag jobbade på Friends. Men det är just för att det är en klyscha som är sann. Genom historien har individer på olika sätt fört utvecklingen framåt; kommit på uppfinningar, gjort nya upptäckter och mäklat fred. Men den största skillnaden kan man göra hos dem man möter varje dag. Ett vänligt ord, ett leende. Ni vet, allt det där som kan verka banalt, men som kan få stor betydelse. Så tänk på din betydelsefullhet, hur mycket du kan påverka och göra skillnad.

2. Begrunda din betydelselöshet

Miljarder människor har levt före dig och miljarder människor kommer att leva efter dig. Det du gör spelar inte superstor roll. Att tänka på det kan göra att man släpper lite av stressen och pressen som omgärdar det mänskliga livet. Jag tycker tanken på att vara medioker är trösterik. Felsteg och misstag ska såklart tas på allvar, men ibland kan man också unna sig att tänka: Vad gör det om hundra år. Det är nyttigt med perspektivförskjutning, att då och då inse sin egen litenhet och sedan göra sig vän med den tanken.

3. Sluta jämföra dig

En svår, men viktig konst. Fick själv känna på det för ett tag sedan när jag hade varit offline några dagar under semestern. Jag hade haft superfina dagar och jag njöt av varje stund (ingen överdrift) men vad hände likväl när jag loggade in på instagram? Jag såg bilder på iögonfallande landskap, bländande vackra människor och äventyrliga resor i fjärran land. Och genast jämförde jag med mig själv och insåg att varken min semester eller utseende kunde leva upp till det som visades på bilderna. Och så blev jag besviken för en stund. Men sedan kom jag på: Jämförelse är en förbannelse. Något är inte mindre bra för att någon har det bättre. Konsten är ju att kunna njuta av det man har.

Klart slut från livscoachen.

Semesterstängt

Det är roligt att blogga, men inte så pass roligt att jag vill göra det även på semestern. Från och med i dag har jag två veckor ledigt. Sedan är jag tillbaka på jobbet igen. Hela sommaren ska jag vara nyhetsreporter. Det blir kul att prova på något nytt, även om jag tror att jag kommer längta tillbaka lite till kultursidorna. Hörs om drygt två veckor!

Vecka 21 – nattåg, sorg och underbara Clara

Nattåg är bäst! Älskar känslan att vaggas till sömns av ett krängande tåg. Kanske inte låter bekvämt, men det får mig att sova gott. Dessutom är det trevligt med kupégrannarna, det blir liksom en särskild stämning när man ska dela ett litet utrymme med en främling. Den här gången småpratade jag bara lite med kvinnorna som hamnat i samma kupé men när jag skulle stiga av sa en av dem: ”Tack för att du varit sådan bra kupégranne.” Blev glad och dessutom inspirerad att själva sprida den typen av vardagsuppmuntran.

Nattåget som jag åkte tog mig till Älvsbyn och Piteå där jag gjorde intervjuer och träffade mina vänner Elin och Esaias. Elin och jag träffades i Uppsala, men har inte bott i samma stad sedan dess. Så fint att få dela lite vardag igen.

Läst: Patrik Hagmans bok ”Sorgens gåva är en vidgad bild” Jag har förstått att en del provocerats av titeln; Hur kan sorg skrivas i samma mening som gåva? Men Patrik Hagman förklarar sina tankegångar i boken. På ett ömsint, ärligt och samtidigt icke-sentimentalt sätt, skildrar han hur han förlorade sin pappa som ung och sedan hur både hans son och fru dog inom loppet av några år.

Jag blev väldigt berörd av Hagmans bok. Grät flera gånger. Dessutom vidgades mitt perspektiv av de teologiska resonemangen som Hagman för kopplat till förlust och sorg. Rekommenderar boken varmt.

Sett och hört: Här var det tomt. Läsningen har helt tagit överhanden.

Träffat: Träffade inte, men pratade med UnderbaraClara som skrivit en bok om utmattning. Här hittar ni intervjun där hon beskriver hur tron hjälpt henne.

Jag tänker rätt, därför gör jag rätt

I veckan insåg jag att jag länge kastat sten i glashus. Jag har återkommande irriterat mig på människor som tror att åsikter betyder allt. Bara de säger att de är feminister är allt okej.

Och så märker jag nu att jag är ju precis likadan. Jag vandrar runt med massa ädla ideal och fina värderingar och tror därmed att det per automatik gör att jag handlar rätt. Som jag bedrar mig. Jag märkte det när jag läste antologin ”Handbok för demokrater” där olika författare ger råd för hur man som individ kan bidra till att värna demokratin.

Det slog mig att jag värdesätter föreningsdemokrati, hur människor fostras in i demokratiska processer där man får jämka och kompromissa för att komma fram till gruppens bästa. I nästa sekund slog det mig hur tråkigt jag tycker att det är med årsmöten att jag aldrig ens öppnar kallelser, än mindre går dit.

Det slog mig också hur jag vill arbeta mot rasism, men hur sällan jag praktiserar min goda vilja.

Och så slog det mig hur viktigt jag tycker det är att samtala med människor som inte tycker som jag, men snabbt scrollade i min telefonbok visar en annan sanning: hur homogen min vänskapskrets är. Medelklass, akademiker, humanister, många kristna.

”Rätt” tänkande är ingen garanti för rätt handlande. Jag är ett levande bevis.