En hyllning till Heidenstam

Min granne hejdar mig i trapphuset. När ska du komma och dricka kaffe? Kan du torsdag? Nej tyvärr, jag ska till en annan granne då. Fredag då? Nej, då ska jag hem till Alice som bor mitt emot och låna hennes symaskin.

Det är bråda dagar i det sociala grannskapet, i området där alla hälsar på alla och lägger upp fina bilder i vår gemensamma fb-grupp.

Inte visste jag att jag skulle trivas så här bra i mitt nya område. Ni som läst den här bloggen kommer kanske ihåg att jag hade mina tvivel innan jag flyttade hit. Mest eftersom andra varnade mig och sa att Heidenstam ju har ett ”visst” rykte. De frågade om det var klokt att låta sina barn växa upp här. Påpekade att området låg en bit från stan (6 minuter med buss). Frågade om vi inte borde köpa hus i stället.

Och jag funderade. Konstaterade att en lägenhet i ett 70-tals område inte är ett klassiskt drömboende. Men så tänkte jag igenom mina värderingar, påminde om att jag vill leva enkelt, gärna nära människor som inte har samma bakgrund som jag själv, nära kyrkan, och i ett hem jag själv inte behöver underhålla eftersom jag varken har förmågan, tiden eller viljan till praktiskt arbete.

Så då flyttade vi hit. Än så länge känns det som ett toppenbeslut. Det finns en community och en anda som jag gillar. Allt ligger nära. På torget finns billig frukt och god baklava och i trapphuset grannar som gärna bjuder på kaffe. Vad mer kan man begära?

Här står jag och är patetisk, eller?

Jag läser om hur Trump inlett en offensiv mot klimatforskningen och hur Bolsonaro skövlar skog i Brasilien. På hemmaplan kan Preem få klartecken för att fördubbla sina utsläpp vid oljeraffinaderiet utanför Lysekil.

Samtidigt står jag hemma i mitt badrum och sköljer av gult bebisbajs från en tygblöja. Inte för att jag tycker att det är så himla roligt, men för att jag tänker att jag kan offra lite bekvämlighet för klimatets skull och därför inte bidra till blöjberg i soptunnan.

Men, what difference does it make? (som popbandet the Poets sjöng – ni vet det som Jimmy Jansson var med i innan han gjorde solosatsning, innan han blev ihop med Sandra från Postkodlotteriet och innan han började skriva 70 procent av alla bidrag i Melodifestivalen).

I jämförelse med vad som händer på ett globalt plan framstår mina futtiga försök att leva miljövänligt närmast patetiska. Egentligen skulle jag kunna bli hedonist och leva på hela mitt liv som om det inte fanns någon morgondag (och det kanske det faktiskt inte gör om temperaturen fortsätter att stiga) utan att det skulle påverka klimatet nämnvärt. Den individuella ansträngningen är försvinnande liten i det stora hela.

Men det gäller att verka på flera nivåer.

I boken ”Sent på jorden” beskriver Björn Wiman spänningen mellan individ och kollektiv i klimatkatastrofens tidevarv. Han tar exemplet med sopsortering av äggskal och skriver att man kan känna sig rätt obetydlig där man står och noggrant sorterar sina äggskal, men om man tänker att några miljoner kineser gör exakt samma sak får man ändå en känsla för att den egna handlingen inte görs i onödan trots allt.

Och se bara på Greta Thunberg. Det var nog många som tyckte att hennes ensamma klimatstrejk utanför riksdagen framstod som rätt patetiskt. Skulle politikerna lyssna på en 16-åring? Men look at her now! Och titta på den rörelse hon har skapat.

Jag forsätter att skölja mina tygblöjor.

Nojig mamma

Några dagar efter att min dotter föddes blev hon gul i hyn. Det är vanligt hos nyfödda och inget farligt. Om bilirubinvärdena inte överstiger en viss nivå gör man ingenting åt det. Min dotters värden var bra, men det gula försvann inte. Och varje gång någon kompis träffar henne får jag samma kommentar: ”Vad gul hon är i hyn. Det ser ut som hon är solbränd. Ska bebisar se ut så?”

Efter det utspelar sig följande:

Jag springer till BVC och vill ha en extrakontroll. De lugnar och säger att allt är normalt. De har sett mycket värre. Om bebisen är pigg och äter bra och bajsar så är det inga problem. Gulheten försvinner så småningom. Jag går därifrån, lugn.

Sedan träffar jag nästa kompis som säger ”oj är hon inte väldigt gul i hyn?”. Jag springer till BVC igen. Ursäktar mig för att jag stör men vill bara ha en extrakontroll, för säkerhets skull. De säger samma sak. Inget att vara orolig för. Vill du att en läkare kollar? Ja tack. Läkaren säger samma sak. Och jag lugnar mig.

Så här har det sett ut den senaste månaden. Jag har blivit stammis på BVC och varje gång ger sköterskorna samma svar. Varje gång ler de också milt och visar förståelse för min oro, men bakom leendena kan jag se hur de tänker: ”men herreguuud vilken nojig mamma”.

Idag, efter ytterligare en kompiskommentar, blev jag orolig igen. Den här gången skickade jag dit Christoffer eftersom jag ändå har något slags stolthet och inte vill bli stämplad som hysterisk.

Christoffer fick samma svar angående gulheten. Och så en fråga: Men var inte din fru här för bara några dagar sedan?

Jo, det var hon…

Livsbejakande

Ett av mina favoritord är livsbejakande. Jag beundrar människor som är så. Som ser det goda i tillvaron och förhöjer det genom sin genuina uppskattning. Men det handlar inte om att de hänsynslöst tar för sig av livet, åker jorden runt eller konsumera massor. Snarare handlar det om att de lyckas se på det lilla med förundran.

Jag har själv aldrig känt mig så livsbejakande som när jag var på L’Abri. Jag vet att jag jämt tjatar om det där stället, men jag kan inte låta bli. Schweiziska alperna, människor från hela världen, goda samtal. Mmm!!

Livet på L’Abri var enkelt i dubbel bemärkelse. Enkla rum, enkel mat. Och så fick man bara duscha en gång i veckan.

Men vissa dagar var extra festliga. En kväll när vi såg på film fick vi popcorn. Alla jublade. En annan dag grillade vi marshmallows. Ännu mer jubel. Och när en av volontärerna bjöd på hemmagjord choklad visste jublet inga gränser. Oj vad vi njöt! Saker som hemma skulle varit vardag blev till fest. Och vi uppskattade det desto mer.

Ni anar var jag vill komma. Kanske är överflödet som många av oss lever i förödande för att på riktigt kunna bejaka det goda i livet. När festliga inslag blir slentrian och vi har möjlighet att omedelbart stilla våra önskningar är det svårare att se skönheten i det lilla. Som i en skål popcorn, grillad marshmallow eller en kopp varm choklad.

Tvåbarnslivet

Vår dotter är här och det är underbart. Ännu mer underbart hade det varit om jag varit lite mer praktiskt lagd.

I dag var min mans första jobbdag efter de tio pappadagarna, så nu är prövningens tid för en oerfaren tvåbarnsmamma kommen. I dag skulle jag försöka med, den i teorin enkla, uppgiften att ta med bebisen för att hämta min treåring hos dagmamman och sedan gå till BVC.

Men vad händer? Jag tillbringar hela förmiddagen med att amma och samtidigt läsa bok. Kommer på för sent att jag borde äta. Kastar i mig makaroner och kör sedan i väg med bebisen i vagnen mot treåringens dagmamma. Min man har varnat om att det ska regna, men jag tänker varken på att ta med regnkläder eller regnskydd till vagnen. På väg till dagmamman öppnar himlen sig och det finns ingenstans jag kan skydda mig. Hänger en filt för vagnen som snabbt blir genomvåt. Blir orolig för att bebisen blir kall. Glömmer bort vilket nummer dagmamman bor på. Tiden till BVC-besöket bara krymper. Ringer min man men får inget svar. Skickar sms med texten ”hjälp” följt av ”svara!!!!!”. Irrar runt i regnet och blir mer och mer blöt. Hittar till slut fram till dagmamman och gömmer mig i ett skjul på gården för att vänta ut regnet. Ringer samtidigt min mans kollega för att få tag på min man så att han kan cykla dit och ta med treåringen så att hon hinner till BVC, men hör ingenting för att regnet faller så hårt mot taket. Då kommer dagmamman ut ”Men kära du, varför står du här? Varför kommer du inte in?” Ja, varför gjorde jag inte det?

Så lättar regnet till sist. Vi kan gå (springa) hem. Då börjar bebisen skrika. Treåringen vägrar stå på vagnens ståbräda. Hon vill plocka blommor. Fem minuter kvar till BVC. Jag får ordning på båda barnen och springer med vagnen (aj min förlossningsömma kropp). Kommer fram till BVC genomblöt av regn och svett.

Treårskontrollen går bra. Innan vi går ut från sköterskans rum ammar jag bebisen. Säger tack och hej och går ut i väntrummet. Där sitter ett gäng föräldrar. Inte förrän någon minut senare upptäcker jag att jag har glömt knäppa min skjorta. Jag har just flashat halva brösten.

Tack för mig

mother of the year


Vecka 15 – geniförfattare och filmfestival

I veckan blev jag inbjuden att bevaka ”Swedish Beauty Awards”. Känns som ett skämt. Jag äger knappt en mascara. Och har absolut ingen aftonklänning att ha på mig. 

Desto mer passande kändes det att få bevaka Existentiell filmfestival i Falun. Jag var där förra året och ville inte missa årets upplaga. Det är ett väldigt fint arrangemang som blandar högkvalitativ film med intressanta samtal om existentiella frågor. Längre ner skriver jag om en av filmerna som jag såg. 

Läst: ”Ett system så magnifikt att det bländar” av Amanda Svensson

Jag har bara hört om Amanda Svensson innan, men aldrig läst henne. Och oj, vad jag har missat. För jag älskar hennes språk, skrattar åt hennes humor och fascineras av hennes hjärna. 

Den här boken består av tre parallella, egentligen ganska invecklade berättelser om trillingarna Sebastian, Matilda och Clara. Dessutom tillåter sig Amanda Svensson sig att blanda olika skrivstilar. Ändå blir det aldrig rörigt utan bara dynamiskt. Geni-författare tycker jag. 

Sett: ”First reformed”

En av filmerna jag såg på Existentiell filmfestival i Falun. Om den krisande prästen Ernst Toller som arbetar i en tynande församling i Upper State New York. I ett själavårdssamtal möter han den missmodiga miljöaktivisten Michael Mensana, vilket öppnar prästen ögon för klimathotet och får honom att agera på minst sagt okonventionella sätt.

Filmen är återhållet och långsamt berättad och saknar nästan helt filmmusik. Ändå dras jag med. Både av huvudrollsinnehavaren Ethan Hawkes fantastiska skådespeleri och av berättelsen som rymmer så många lager. Referenserna till kristen tro är av naturliga skäl många och filmen tar upp stora teman som ansvar och skuld utan att ge några färdiga svar. Rekommenderar!

Sett: ”Vad ska folk säga”

Om den norsk-pakistanska 16-åringen Nischa som dras mellan viljan att leva norskt tonårsliv och de starka förväntningarna i sin pakistanska familj. En stark, välspelad och berörande film om hedersförtryck och vad det kan få för konsekvenser. Fick mig både att gråta och tänka till.

Vecka 14 – Napalmflickan och skräp-tv

Nu är det en vecka kvar tills vi flyttar till Uppsala. All vårens planering och fix och stök kommer falla på plats. Jag längtar!

Och snart kommer vårt andra barn. Förbereder mig genom att gå profylaxkurs (varför gjorde jag inte det första gången?) läser om att föda utan rädsla och försöker visualisera målet – när Miriam får hålla sin lillasyster.

Den här veckan sinade dock motivationen för det mesta eftersom jag legat magsjuk. Men nu är jag frisk och firade med att gå till mitt favoritfik med en bok (Amanda Svenssons senaste – så bra!). På vägen dit sken solen och jag kom på mig själv med att högt sjunga ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Har ni tänkt på texten till den? Så poetisk och fin.

Läst: ”Napalmflickan” av Kim Phuc Phan Thi

Drabbande livsberättelse om flickan som fångades på bild som åttaåring när Napalmbomberna föll över Sydvietnam. Efter det blev Kim Phuc en symbol för krigets fasa och hon har levt med traumat från händelsen hela sitt liv. Men hon har också hittat en glädje och en frid, som övergår allt förstånd. Om det skriver hon i sin bok.

I veckan fick jag möjlighet att göra en intervju med Kim Phuc. Numera bor hon i Kanada och sällan har jag pratat med någon som verkar så levnadsglad. När man känner till hennes bakgrund är det närmast ett mirakel.

Sett: Skräp-tv

Det enda jag kollar på när jag är sjuk. Den här veckan bla. Första dejten.

Hört: MAI:s Gibraltar

Min vän Helena har producerat artisten MAI:s senaste låt ”Gibraltar”. Den är så bra! Stark text!

Vecka 13 – Junibacken och självhjälp

Veckan gick och jag glömde helt bort att tisdag är min bloggdag. Så nu blir det bara fredagsinlägg den här veckan.

Några bra/fina saker den här veckan.

  1. Vi har börjat baka bröd. Eller ja, Christoffer har. Jag gav honom boken ”Enkla bröd” i present och sedan dess har han levererat det enkla (men goda) brödet efter det andra. Billigare och godare än att köpa färdigt.
  2. Imorgon ska vi till Junibacken. När jag sa att Pippis hus finns där blev Miriam så exalterad att hon senare under aftonbönen för första gången tog ett eget initiativ och bad: ”Tack Gud åka till Pippis hus imorgon”.
  3. Det är vår! Tur för mig som inte längre kan knäppa min vinterjacka över magen.

Och så veckans läst, sett, hört.

Läst: ”Ett bättre jag – hur självhjälp (inte) förändrade mitt liv” av Marianne Power.

Journalisten Marianne Power är missnöjd med sitt liv. Varken kärleken, karriären eller ekonomin går som hon vill. Så hon bestämmer sig för att under ett år läsa en självhjälpsbok varje månad och praktisera det hon lär sig. Allt från avvisningsterapi till att tala med änglar. Resultatet blir inte så lyckosamt som hon hoppats.

Det här är en lättläst, rolig och underhållande bok men som också innehåller ett allvar och som i grunden ställer en existentiell fråga: Hur blir man lycklig?

Sett: Dokumentären ”Älska mig för den jag är”

Som så många andra. Grät nästan konstant. Extra berörd blev jag när Josefin Nilsson, plågad av sjukdom, i det som blev hennes sista föreställning sjöng ”Min Gud” med sån oerhörd nerv.

Dokumentären visar också på det smärtsamma i att en enda människa kan förstöra så brutalt och stjäla all livsglädje. Så viktigt att våld i nära relationer kommer upp till ytan. Det har krävts en offentlig person för att få fart på samtalet. Jag hoppas att det ger mod och kraft till alla kvinnor som lider i det tysta.

Hört: Människor och tro om avhållsamhet

Som vanligt intressant när Människor och tro tar sig an ett ämne. Den här gången handlade programmet om varför unga har mindre sex än tidigare. En analytiker hävdade att dagens unga är mer trygghetsorienterade än tidigare, mindre riskbenägna och väljer därför bort lösa förbindelser i större utsträckning. En psykolog pratade om att lust förutsätter längtan, vilket är en bristvara i vårt samhälle där vi kan mätta alla våra behov på nolltid. Och en ung kvinna berättade själv om befrielsen i att välja bort sex.

Jag tycker att det är en intressant utveckling. Känns som en reaktion på den sexuella frigörelsen och alla brutna tabun. Att vi tänker till, tar makten över våra kroppar och är mer sparsamma med vem vi har sex med, ser jag bara som positivt.

 

Vecka 12 – solterapi och neverland

Så äntligen gjorde det tröstlösa regnet uppehåll. En dag på lunchen när huvudet var fullt av vardagsbekymmer satte jag mig på en bänk med ansiktet vänt mot solen. Då stannar en gullig tant med en gullig hund framför mig och utbrister:

– Vad underbart att du ska få barn. Barn är det bästa som finns. Jag har själv två stycken och flera barnbarn. Stort lycka till med graviditeten! Kommer bli fantastiskt!

Och orden gjorde mig oväntad glad. Det var som att några orosmoln lättade och jag kunde njuta fullt ut av solens och människors värme.

Läst: ”För Lydia” av Gun-Britt Sundström

Kärlekshistorien om Arvid Stjärnblom och Lydia Stille från Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” berättad ur Lydias perspektiv. Om ungdomskärlek som aldrig dör, otrohet, och frigörelse på bekostad av ett barn.

Trots att jag inte läst ”Den allvarsamma leken” (kanske borde ha gjort det innan?) har jag stor behållning av denna. Älskar Gun-Britt Sundströms språk, det flyter så lätt över sidorna. Berättelsen är medryckande och det känns precis som att jag befinner mig i Stockholm på 60-talet. Dessutom gav boken mig moraliska betänkligheter. Vad tycker ni andra som läst? Och är det värt att också läsa Söderbergs förlaga?

Sett: ”Leaving Neverland”

Fyra smärtsamma timmar om två män som berättar om hur Michael Jackson förgrep sig på dem under flera år. Pojkarnas mammor lät världsstjärnan försörja hela familjerna och reagerade inte när han ville låta de då sjuåriga pojkarna sova i samma säng som honom. Men hur kunde de inte misstänka något?

Det har skrivits mycket om den här dokumentären i olika medier. De mest inbitna Michael Jacksson-fansen försvarar honom fortfarande och kritiserar dokumentären för att vara ensidig. Därtill har en diskussion om huruvida man kan gilla någons konst men förakta konstnären blossat upp. Är det ok att lyssna på musik skapad och framförd av en pedofil?

I do me, you do you

Bianca Ingrosso har lagt fillers under ögonen för att slippa se så trött ut. Tidigare har hon gjort en läppförstoring.

När hon skriver om detta på sin Instagram garderar hon sig mot kritiken  genom att skriva ”You do you, I do me” – alltså, du gör vad du vill, jag gör vad jag vill och ingen ska säga något om det.

Det får mig att undra: Kan ni överhuvudtaget ha åsikter om någon annans val? Vad har vi för ansvar för varandra?

Raden ”I do me” var också en av låttitlarna i årets Melodifestival. Inför sitt framträdande förklarade 15-åriga Malou Prytz låtens budskap: ”Den handlar om att inte lyssna på någon annan, bara på sig själv”.

Men, är det dåligt att ta input från andra?

Den här idén om att ingen annan har med ens liv att göra känns så hyperindividualistisk att jag blir lite rädd. För jag är helt övertygad om att jag själv inte alltid vet mitt eget bästa, att jag behöver hjälp att tänka kring moraliska val och att jag vill gärna att någon påtalar om jag gjort något fel. Hur ska man annars lära sig att leva?

Obenägenheten att vilja lyssna på någon annans uppfattningar kan också komma från vår kulturs, nästan sjukliga, vurm för konsensus. Det blir ju lätt dålig stämning om någon har åsikter om någon annans livsval. Och välgrundade argument har vi inte så mycket till övers för. Därför nöjer vi oss med att säga ”I do me”.

Men är det inte mer sant att ”we do each other”?