Vecka 15 – geniförfattare och filmfestival

I veckan blev jag inbjuden att bevaka ”Swedish Beauty Awards”. Känns som ett skämt. Jag äger knappt en mascara. Och har absolut ingen aftonklänning att ha på mig. 

Desto mer passande kändes det att få bevaka Existentiell filmfestival i Falun. Jag var där förra året och ville inte missa årets upplaga. Det är ett väldigt fint arrangemang som blandar högkvalitativ film med intressanta samtal om existentiella frågor. Längre ner skriver jag om en av filmerna som jag såg. 

Läst: ”Ett system så magnifikt att det bländar” av Amanda Svensson

Jag har bara hört om Amanda Svensson innan, men aldrig läst henne. Och oj, vad jag har missat. För jag älskar hennes språk, skrattar åt hennes humor och fascineras av hennes hjärna. 

Den här boken består av tre parallella, egentligen ganska invecklade berättelser om trillingarna Sebastian, Matilda och Clara. Dessutom tillåter sig Amanda Svensson sig att blanda olika skrivstilar. Ändå blir det aldrig rörigt utan bara dynamiskt. Geni-författare tycker jag. 

Sett: ”First reformed”

En av filmerna jag såg på Existentiell filmfestival i Falun. Om den krisande prästen Ernst Toller som arbetar i en tynande församling i Upper State New York. I ett själavårdssamtal möter han den missmodiga miljöaktivisten Michael Mensana, vilket öppnar prästen ögon för klimathotet och får honom att agera på minst sagt okonventionella sätt.

Filmen är återhållet och långsamt berättad och saknar nästan helt filmmusik. Ändå dras jag med. Både av huvudrollsinnehavaren Ethan Hawkes fantastiska skådespeleri och av berättelsen som rymmer så många lager. Referenserna till kristen tro är av naturliga skäl många och filmen tar upp stora teman som ansvar och skuld utan att ge några färdiga svar. Rekommenderar!

Sett: ”Vad ska folk säga”

Om den norsk-pakistanska 16-åringen Nischa som dras mellan viljan att leva norskt tonårsliv och de starka förväntningarna i sin pakistanska familj. En stark, välspelad och berörande film om hedersförtryck och vad det kan få för konsekvenser. Fick mig både att gråta och tänka till.

Vecka 14 – Napalmflickan och skräp-tv

Nu är det en vecka kvar tills vi flyttar till Uppsala. All vårens planering och fix och stök kommer falla på plats. Jag längtar!

Och snart kommer vårt andra barn. Förbereder mig genom att gå profylaxkurs (varför gjorde jag inte det första gången?) läser om att föda utan rädsla och försöker visualisera målet – när Miriam får hålla sin lillasyster.

Den här veckan sinade dock motivationen för det mesta eftersom jag legat magsjuk. Men nu är jag frisk och firade med att gå till mitt favoritfik med en bok (Amanda Svenssons senaste – så bra!). På vägen dit sken solen och jag kom på mig själv med att högt sjunga ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Har ni tänkt på texten till den? Så poetisk och fin.

Läst: ”Napalmflickan” av Kim Phuc Phan Thi

Drabbande livsberättelse om flickan som fångades på bild som åttaåring när Napalmbomberna föll över Sydvietnam. Efter det blev Kim Phuc en symbol för krigets fasa och hon har levt med traumat från händelsen hela sitt liv. Men hon har också hittat en glädje och en frid, som övergår allt förstånd. Om det skriver hon i sin bok.

I veckan fick jag möjlighet att göra en intervju med Kim Phuc. Numera bor hon i Kanada och sällan har jag pratat med någon som verkar så levnadsglad. När man känner till hennes bakgrund är det närmast ett mirakel.

Sett: Skräp-tv

Det enda jag kollar på när jag är sjuk. Den här veckan bla. Första dejten.

Hört: MAI:s Gibraltar

Min vän Helena har producerat artisten MAI:s senaste låt ”Gibraltar”. Den är så bra! Stark text!

Vecka 13 – Junibacken och självhjälp

Veckan gick och jag glömde helt bort att tisdag är min bloggdag. Så nu blir det bara fredagsinlägg den här veckan.

Några bra/fina saker den här veckan.

  1. Vi har börjat baka bröd. Eller ja, Christoffer har. Jag gav honom boken ”Enkla bröd” i present och sedan dess har han levererat det enkla (men goda) brödet efter det andra. Billigare och godare än att köpa färdigt.
  2. Imorgon ska vi till Junibacken. När jag sa att Pippis hus finns där blev Miriam så exalterad att hon senare under aftonbönen för första gången tog ett eget initiativ och bad: ”Tack Gud åka till Pippis hus imorgon”.
  3. Det är vår! Tur för mig som inte längre kan knäppa min vinterjacka över magen.

Och så veckans läst, sett, hört.

Läst: ”Ett bättre jag – hur självhjälp (inte) förändrade mitt liv” av Marianne Power.

Journalisten Marianne Power är missnöjd med sitt liv. Varken kärleken, karriären eller ekonomin går som hon vill. Så hon bestämmer sig för att under ett år läsa en självhjälpsbok varje månad och praktisera det hon lär sig. Allt från avvisningsterapi till att tala med änglar. Resultatet blir inte så lyckosamt som hon hoppats.

Det här är en lättläst, rolig och underhållande bok men som också innehåller ett allvar och som i grunden ställer en existentiell fråga: Hur blir man lycklig?

Sett: Dokumentären ”Älska mig för den jag är”

Som så många andra. Grät nästan konstant. Extra berörd blev jag när Josefin Nilsson, plågad av sjukdom, i det som blev hennes sista föreställning sjöng ”Min Gud” med sån oerhörd nerv.

Dokumentären visar också på det smärtsamma i att en enda människa kan förstöra så brutalt och stjäla all livsglädje. Så viktigt att våld i nära relationer kommer upp till ytan. Det har krävts en offentlig person för att få fart på samtalet. Jag hoppas att det ger mod och kraft till alla kvinnor som lider i det tysta.

Hört: Människor och tro om avhållsamhet

Som vanligt intressant när Människor och tro tar sig an ett ämne. Den här gången handlade programmet om varför unga har mindre sex än tidigare. En analytiker hävdade att dagens unga är mer trygghetsorienterade än tidigare, mindre riskbenägna och väljer därför bort lösa förbindelser i större utsträckning. En psykolog pratade om att lust förutsätter längtan, vilket är en bristvara i vårt samhälle där vi kan mätta alla våra behov på nolltid. Och en ung kvinna berättade själv om befrielsen i att välja bort sex.

Jag tycker att det är en intressant utveckling. Känns som en reaktion på den sexuella frigörelsen och alla brutna tabun. Att vi tänker till, tar makten över våra kroppar och är mer sparsamma med vem vi har sex med, ser jag bara som positivt.

 

Vecka 12 – solterapi och neverland

Så äntligen gjorde det tröstlösa regnet uppehåll. En dag på lunchen när huvudet var fullt av vardagsbekymmer satte jag mig på en bänk med ansiktet vänt mot solen. Då stannar en gullig tant med en gullig hund framför mig och utbrister:

– Vad underbart att du ska få barn. Barn är det bästa som finns. Jag har själv två stycken och flera barnbarn. Stort lycka till med graviditeten! Kommer bli fantastiskt!

Och orden gjorde mig oväntad glad. Det var som att några orosmoln lättade och jag kunde njuta fullt ut av solens och människors värme.

Läst: ”För Lydia” av Gun-Britt Sundström

Kärlekshistorien om Arvid Stjärnblom och Lydia Stille från Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” berättad ur Lydias perspektiv. Om ungdomskärlek som aldrig dör, otrohet, och frigörelse på bekostad av ett barn.

Trots att jag inte läst ”Den allvarsamma leken” (kanske borde ha gjort det innan?) har jag stor behållning av denna. Älskar Gun-Britt Sundströms språk, det flyter så lätt över sidorna. Berättelsen är medryckande och det känns precis som att jag befinner mig i Stockholm på 60-talet. Dessutom gav boken mig moraliska betänkligheter. Vad tycker ni andra som läst? Och är det värt att också läsa Söderbergs förlaga?

Sett: ”Leaving Neverland”

Fyra smärtsamma timmar om två män som berättar om hur Michael Jackson förgrep sig på dem under flera år. Pojkarnas mammor lät världsstjärnan försörja hela familjerna och reagerade inte när han ville låta de då sjuåriga pojkarna sova i samma säng som honom. Men hur kunde de inte misstänka något?

Det har skrivits mycket om den här dokumentären i olika medier. De mest inbitna Michael Jacksson-fansen försvarar honom fortfarande och kritiserar dokumentären för att vara ensidig. Därtill har en diskussion om huruvida man kan gilla någons konst men förakta konstnären blossat upp. Är det ok att lyssna på musik skapad och framförd av en pedofil?

I do me, you do you

Bianca Ingrosso har lagt fillers under ögonen för att slippa se så trött ut. Tidigare har hon gjort en läppförstoring.

När hon skriver om detta på sin Instagram garderar hon sig mot kritiken  genom att skriva ”You do you, I do me” – alltså, du gör vad du vill, jag gör vad jag vill och ingen ska säga något om det.

Det får mig att undra: Kan ni överhuvudtaget ha åsikter om någon annans val? Vad har vi för ansvar för varandra?

Raden ”I do me” var också en av låttitlarna i årets Melodifestival. Inför sitt framträdande förklarade 15-åriga Malou Prytz låtens budskap: ”Den handlar om att inte lyssna på någon annan, bara på sig själv”.

Men, är det dåligt att ta input från andra?

Den här idén om att ingen annan har med ens liv att göra känns så hyperindividualistisk att jag blir lite rädd. För jag är helt övertygad om att jag själv inte alltid vet mitt eget bästa, att jag behöver hjälp att tänka kring moraliska val och att jag vill gärna att någon påtalar om jag gjort något fel. Hur ska man annars lära sig att leva?

Obenägenheten att vilja lyssna på någon annans uppfattningar kan också komma från vår kulturs, nästan sjukliga, vurm för konsensus. Det blir ju lätt dålig stämning om någon har åsikter om någon annans livsval. Och välgrundade argument har vi inte så mycket till övers för. Därför nöjer vi oss med att säga ”I do me”.

Men är det inte mer sant att ”we do each other”?

Vecka 11 – pärlor och hämndlystna mammor

Är det vår nu? frågade min dotter en morgon när hon tittade ut genom fönstret. Hon är väldigt ivrig att få sluta med overallen och i stället bara ha jacka och byxor.

Frågan har sedan återkommit flera gånger, men varje gång gör jag henne besviken. ”Nej, inte än”.

Lika besviken är jag. Så trött på slask vid det här laget. Tur att man kan fly till kulturen. Här kommer två böcker jag läst och en film jag sett sedan sist.

Läst: ”Att finna en pärla” av Maria Soukka

Om Malik som vänt hem efter flera år i militären och finner en pärla som öppnar upp hans innersta. Som en parallellberättelse följer vi två föräldralösa barn som flyr från kriget i ett icke-namngivet afrikanskt land.

Fin debut där två berättelser vävs samman till en utan att det blir allt för förutsägbart. Dessutom skildras djupare existentiella frågor på ett naturligt sätt. Tyckte mycket om boken.

Läst: ”Nora eller Brinn Oslo Brinn” av Johanna Frid

Autofiktivt om besatthet vid pojkvännens ex-flickvän och om smärtan från endometrios.

Förväntningarna var höga när jag slog upp denna. Och tyvärr infriades de inte. Visserligen är det poetiska språket och den sömlösa blandningen med danskan njutbar, men innehållsmässigt tog boken inte tag i mig. Tvärtom framstår beskrivningen av svartsjukan som ett inåtvänt tragglande av de egna känslorna. Det blir ointressant i längden. Gillade delarna som handlade om sjukdomen bättre. Ni som har läst, håller ni med?

Sett: Filmen ”Three Billboards outside Ebbing, Missouri”

Har velat se den här så länge och är så glad att jag nu gjort det.

”Three Billboards outside Ebbing, Missouri” (smidig titel … ) är en svart komedi-dramafilm om Mildred som sörjer sin dotter som blev brutalt våldtagen och mördad. När polisen inte lyckas lösa fallet tar mamman saken i egna händer genom att sätta upp jättelika affischer som förolämpar polisen. Det i sin tur leder till en rad oförutsägbara händelser.

Frances McDormand som spelar den kompromisslösa Mildred är fullständigt lysande i sin rollgestaltning (belönades också med en Oscar för den) så bara skådespeleriet gör filmen värd att se. Dessutom är dialogen vass och karaktärerna komplexa och tillåts förändras under filmens gång.

Från fomo till jomo

Jag ligger hemma sjuk. Scrollar på mobilen. Livet känns eländigt. Och det är då jag minst av allt behöver alla glada uppdateringar om vad mina vänner sysselsätter sig med. Jag hade önskat att jag kunde glädja mig, men så långt har jag inte kommit i min karaktärs­daning. I stället anar jag min ”fomo”, (fear of missing out).

Ni kanske känner igen känslan. Den där krypande sorten som gör att man aldrig riktigt kan vara i nuet eftersom man ständigt sneglar över axeln och flackar med blicken. Om inte bokstavligt, så i alla fall bildligt. Man koncentrerar sig mer på vad man inte har i stället för vad man har. På vad andra gör i stället på vad man själv är mitt uppe i.

Jag kommer ihåg hur jag kände den redan som barn. Om jag hade en tråkig helg tänkte jag att mina kompisar hittade på något mycket mer spännande som jag inte var inbjuden till.

I och med sociala medier har känslan förstärkts. När vi kan följa filtrerade verklighetsbilder i realtid ökar risken att vi känner oss exkluderade från allt det roliga – något som nu också är belagt i forskning.

I en studie från Duke University visar Jacqueline Rifkin, doktorand i marknadsföring, att människor med ständig koll på vad andra gör, inte helt oväntat, verkar få svårare att uppskatta nuet.

Under ett sommarläger gav hon en grupp unga deltagare i uppgift att hålla stenkoll på vad deras vänner, som inte var där, gjorde genom sociala medier medan den andra gruppen fick uppgiften att titta på roliga filmer i stället. Det visade sig att de som följt sina vänner på nätet tyckte att hela lägervistelsen var betydligt sämre än de som tittat på filmer.

Psykologen Svend Brinkmann har också snappat upp det här fenomenet. I sin bok ”Våga missa” (Norstedts) skriver han om hur vi lever i en gränslös tid. Om hur mobilerna ständigt blinkar och plingar för att fånga vår uppmärksamhet och hur vi är alldeles för följsamma för vårt eget bästa.

Dessutom har vi lurats att tro att vi kan få allt vi vill ha, och gärna snabbt. ”I want it all, I want it now” sjöng Queen 1989 och sammanfattade redan då en hel samtid.

Och det här synsättet ställer till det för oss. Inte enbart i form av en påtryckande ”fomo”, utan också i att våra hjärnor och kroppar tar stryk. Vi blir utmattade. Stressen över allt man borde göra, köpa och uppleva förtar förnöjsamheten och det egna livet framstår som innehållslöst och grått.

För att komma bort från det och för att leva lite friare, tipsar Svend Brinkmann om att gå från ”fomo” till ”jomo”, från ”fear of missing out” till ”joy of missing out”. Vi behöver få erfara det befriande i att begränsa oss, skriver han.

Jag är helt enig. När jag själv lyckas begränsa inflödet av intryck och information mår jag mycket bättre. Men jag märker också att jag inte klarar detta i egen kraft.

Så då tar jag hjälp. Framför allt av min kristna tro, som har ett annat perspektiv. Vi behöver bara titta på Jesus för att se ett exempel på hur han, som är Gud, begränsar sig och drar sig undan. Människor rev och slet i honom och ropade efter under. Ändå satte han upp tydliga gränser. Sa nej. Gick därifrån.

I kyrkans tradition finns också värdefull vägledning om hur vi kan inordna våra liv. Inte minst nu under fastan. Gudstjänsten, bönen och vilodagen ger oss också en rytm som på ett naturligt sätt begränsar oss från att göra allt vi tror att vi måste. Och vi kan vila i ritualerna, det vackra i enkelheten.

Dessutom lever vi med ett evighetsperspektiv. Även om det kan vara svårt att greppa kan vi förtrösta på att detta livet inte är det enda. Vi behöver inte hinna med precis allt här och nu.

Ändå är det inte det som kyrkorna predikar. Tvärtom. Många gånger köper vi det sekulära credot om att mer är bättre. Talet om ”att uppleva allt Guds goda” blir ofta en ursäkt för att förverkliga sig själv.

Men där tror jag att vi misstar oss. Brinkmann skriver i sin bok att existentiell reflektion bör innehålla ett erkännande om att man inte bör eftersträva att få allt och att man bara kan leva upp till sina förpliktelser som människa om man är villig att gå miste om saker. Om man ständigt är uppe i sig själv och det man inte vill missa finns inte tiden att bry sig om andra.

Att säga nej till den tröttsamma jakten efter något bättre, större, roligare är att göra upp med ”fomo” och i stället satsa på ”jomo”. När man självmant begränsar sig och tar makten över sin tid frigörs massor av energi.

Vi skulle alla må bra av att ställa oss frågan: Vad är viktigt i mitt liv? Vad vill jag satsa på? Sedan kan vi ägna oss åt just det och strunta i det andra. Vi varken kan eller behöver göra allt.

Vecka 10 – en gråsugga på mellofest

”Vad du ser trött ut” sa min barnmorska i veckan.

Efter besöket tittade jag mig i spegeln och såg knappt någon nyansskillnad mellan mitt ansikte och min gråa fleecetröja. Dessutom konstaterade jag att mitt tidigare blonda hår övergått i cendré, så hela min gestalt smetades ut i en grå-beige massa.

Därför kände jag mig inte så pepp som jag skulle kunnat göra över att dagen därpå gå på presskonferens för Melodifestivalen. Men väl på plats fick jag mer energi. Dels var det kul att vara tillbaka på Friends Arena där jag var mycket under tiden jag arbetade på Friends. Och dels var det roligt att vara mitt i melloyran.

För några år sedan skulle jag nog varit ännu mer exalterad. Älskade mello, missade inte ett avsnitt, var ofta på plats, självklart iklädd fjäderboa. Men sedan fick jag barn och samma år framstod mello som mycket mindre intressant.

Men imorgon ser jag ändå fram emot att  gå på genrepet och sedan bevaka Melodifestivalen från pressrummet på Friends Arena. Jag ska försöka glittra till mig lite så jag slipper var en gråsugga på mellofest.

Det är vägen som är mödan värd…

… skrev Karin Boye i sin klassiska dikt ”I rörelse”.

Har märkt att det går att applicera på diverse områden i livet. Som skapande till exempel.

Jag gillar olika typer av pyssel, men varje gång jag sätter mig för att måla, vika origami eller pärla, tänker jag: Vad ska det bli av det här? Vad ska jag använda det till?

Som att allting måste ha ett slutmål eller ett resultat.

Därför är det så befriande att pyssla med en 2,5 åring. Mitt och Miriams senaste gemensamma intresse är att pärla pärlplatta. Genast när hon kommer hem från förskolan ropar hon ”pärla” och så kan vi sitta en timme tillsammans. Under stor koncentration plockar Miriams små fingrar upp de små pärlorna och lägger i olika mönster.

Men när jag sedan frågar henne om hon vill stryka pärlorna så att hon kan spara det hon skapat säger hon alltid nej. Och så häller hon ner alla pärlor i burken igen för att börja om på nytt. Och är precis lika glad andra gången.

Hon har fattat det där med att det är resan som är mödan värd.

Vecka 9 – mormoner och Maggan

Ursäkta att jag tjatar på om min sjuka, men jag är fortfarande inte frisk. En kollega sa att om man blir förkyld som gravid släpper det inte förrän graviditeten är över. Men det kan väl ändå inte stämma?!

Jag har jobbat på den här veckan. Inget särskilt har hänt. Jag längtar till våren och blev glad av att se att gruset från en del vägar redan sopats bort.

Läst: ”Allt jag fått lära mig” av Tara Westover

Internationell bästsäljare, hyllad av såväl Obama som Bill Gates. Handlar om Tara Westovers egen uppväxt i det fattiga och strikt mormonska hemmet i bergslandskapet i Idaho. Föräldrarna tror att regeringen är satan själv och låter därför varken barnen gå i skolan eller ta emot medicinsk vård. I stället ger mamman dem hemmasnickrade örtrecept, till och med när barnen är nära döden efter en bilolycka.

Till sist får Tara nog. Hon börjar på college och från att aldrig satt sin fot i en skola och aldrig hört talas om varken Förintelsen eller Martin Luther King blir hon doktorand på Harvard. Osannolikt och inspirerande.

Ändå är boken så mycket mer än en ”American dream – du kan bli vad du vill trots dina omständigheter”- skildring. Framför allt handlar den om identitet och lojalitet. Hur familjen, hur illa den än gör dig, har ett inflytande som övergår allt förstånd. Och hur kämpigt det kan vara att välja ett annorlunda liv.

Jag gillade verkligen den här boken. Historien är medryckande, språket funktionellt (om det hade varit ännu starkare hade boken fått fem av fem) och ger en häpnadsväckande insyn i en helt annan typ av liv. Rekommenderas!

Hört: Söndagsintervjun i P1 med Magdalena Graaf

I förra veckan intervjuade jag Arken-pastorn Linda Bergling som flera gånger refererade till sin dotter ”Maggan”. Därför blev jag nyfiken på Magdalena Graaf och lyssnade på Söndagsintervjun i P1 med henne. Söndagsintervjun är alltid kvalitativ lyssning och programledaren Martin Wicklin får ut det mest intressanta av alla gäster. Magdalena Graaf berättar bland annat om uppväxten i kyrkan och hur den präglat henne.