Det vackra i att avstå

Ett effektivt knep för att få någon att bejaka de egna livsvalen är att säga: Det har alltid varit min dröm. Då vågar ingen liksom ifrågasätta. Istället blir responsen ofta: Klart du ska följa din dröm!

Så om jag skulle säga att min dröm vore att resa jorden runt är det nog få som skulle våga påtala att flygresorna som då skulle krävas skulle smutsa ner miljön. Realism är drömmarnas motståndare och ingen vill klassas som glädjedödare.

Hela våra liv har vi nämligen fått höra att vi kan göra och få vad vi vill. Va? Är inte självförverkligande en mänsklig rättighet?

På Facebook är jag med i en grupp där bilder från den rekordvarma sommaren nu har bytts ut mot bilder från en ovanligt mild höst/vinter. Kring Polcirkeln är det fyra grader och snöslask. Så borde det inte vara i november.

Någonting måste ju göras. Jag föreslår: avstå.

  • Avstå att boka en flygresa utomlands fastän du är sååå trött på den svenska vintern.
  • Avstå att handla på Black Friday fastän att det är billigt.
  • Avstå att ta bilen fastän det regnar ute.
  • Avstå från att renovera köket fastän du har råd
  • Avstå från att äta en hamburgare fastän du tycker att det är gott.

Och: Inse att alla dina drömmar inte kommer att uppfyllas. Men det kan bli bra ändå. Det finns något vackert i att avstå för klimatets och medmänniskans skull.

Klimatpepp och 1000 besökare

Eftersom jag skriver så mycket i jobbet har jag funderat på om jag ska pausa den här bloggen, men så gick jag in och kollade statistiken och ser att ni är 1000 personer som går in här varje vecka. Det är ju helt otroligt. Hade väntat med kanske 20. Kul att ni läser!

I dag har jag fått erfara att ett enda möte kan pigga upp. Hela morgonen och förmiddagen gick jag som i dimma. Men så tog jag mig till Storkyrkan för att möta Björn Wiman för en intervju. Och efter att i en timma ha fått prata om klimatkrisen och andliga uppvaknanden och kyrkans roll och religiöst språk var jag som pånyttfödd (he he). Än en gång påminns jag om hur härligt det är att få tillgång till en intellektuell människas hjärna, om än bara för en stund.

Eftermiddagens möte stärkte också mitt miljöengagemang. Eller bör jag säga skapelseengagemang? Miljö är ett så abstrakt ord, utan känslomässig laddning. Björn Wiman pratade om hur vi behöver  ord som tar tag och når våra djupare skikt. Göran Greider är inne på samma spår när han, kors i taket, skriver en bön för klimatet. Han menar att vi inför undergångsscenariot som klimatförändringarna ställer oss inför behöver ta till de starkaste orden. Och dem hittar vi hos religionerna. Gud, satan, paradis och helvete.

Förutom ett språk behöver vi handlingar. Jag tänker mycket på vad jag kan göra och har bestämt mig för några konkreta grejer. Inget flygande under 2019 (och kanske längre än så). Äta vegetariskt. Minska plastanvändningen. Dra ner min konsumtion till ett minimum. Det känns hoppfullt att många tänker likadant. Kanske är det inte kört för planeten ändå?

Vecka 45 – glesbygd och demisexualitet

Jag är på resande fot. Åker runt på den värmländska novembergrå glesbygden, pratar med konvertiter och intervjuar eldsjälar, dricker kaffe i ett litet baptistkapell och bjuds på iransk mat i en trång lägenhet. Och njuter! Älskar att ha en anledning att träffa okända, spännande människor och sedan få berätta deras historia. Tänker att jag vill göra detta för alltid.

Läst: De kommande veckorna ska jag intervjua fyra författare så nu läser jag in mig på deras nyutgivna verk. Bland annat Björn Wimans krönikersamling om klimatet och Ylva Eggerhorns ”Natt och dag”. Rekommenderar båda.

Sett: Filmen Korparna. Guldbaggenominerad film efter Augustprisad bok. Reine Brynolfsson är suverän i sin gestaltning av den tystlåtna och passivt aggressiva bonden Agne som stretar på på gården. Fotot över de karga åkrarna är otroligt vackert (märks att regissören Jens Assur främst är fotograf) men handlingen flyter fram lite för saktmodigt för att drabba mig.

Skrivit: Om Youtubestjärnan Misslisibell som har en halv miljon följare men saknar vänner och om min egen demisexualitet. 

Stjärntecken

Jag har aldrig reflekterat så mycket kring vilket stjärntecken jag är (Eller i för sig, på högstadiet läste jag horoskop och satte på mig tre rosa tröjor en dag när det stod att min lyckofärg var rosa). Men efter det svalnade mitt intresse. Känns ju högst orimligt att vissa egenskaper eller förutsättningar skulle stämma in på jordens alla hundratals miljoner jungfruar, vattumän eller vädurar.

För några år sedan kändes det som att den allmänna hållningen var att stjärntecken var trams. Astrologi avfärdades som något bara äldre damer med rött hår och rökiga röster sysslade med. Men nu känns det som att trenden har vänt. Har ni också märkt det?

Allra tydligast blir det i dejtingprogram. På ”Första dejten” är de kärlekssökande till exempel förvånansvärt snabba med att fråga varandra vad de är för stjärntecken och utifrån svaret dra slutsatser om huruvida de passar ihop.

Och bland stora bloggare verkar astrologi vara hett. Hörde bland annat att Margaux Dietz regelbundet besöker sin personliga astrolog för vägledning. Och när Amanda och Hannah ordnade bloggparty fanns en spåkvinna på plats för att lägga tarot.

Har ingen bra analys till varför det är så här. Men kanske har det att göra med moderniteten som lämnat ett existentiellt tomrum som vi måste fylla samtidigt som astrologin göder vårt fokus vid vårt eget välbefinnande och utveckling och därför attraherar. Vad tror ni?

Vecka 43 – skrivliv och ungkarlar

Läst: Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är kanske mest känd för sin relationsroman ”Maken” (som jag älskade) men hon har skrivit fler böcker än så. Och nu har hon gett ut sina dagböcker om livet och skrivandet mellan första boken och första barnet. Det är en fröjd att läsa.

Sundström är nostalgiker precis som jag och därför får hon mig att minnas massa betydelsefulla, men på ytan obetydliga, händelser från mina gymnasieår och studenttid. Som när jag sprang upp och ner för trapporna på S:t Eskil med kristna skolgruppen-affischer, upprymd av mitt eget engagemang. Eller när jag bodde på Waldenströmska i Uppsala och köpte de billigaste Ikea-gardiner jag kunde hitta. De var blankrosa och gjorde i satin. Extremt fula. Sedan satt jag i det rummet och läste politisk teori och kände mig smart.

När jag läser ”Skrivliv” blir jag också avundsjuk. Sundström uttrycker sig så lätt och levande. Kommer jag någonsin att kunna skriva så? Jag börjar tvivla på att mitt intellekt är tillräckligt för att utvecklas. Först kommer ju tanken, sedan språket. Och det dunkelt skrivna och det dunkelt tänkta. Men hur utvecklas man i sitt tänkande?

Jag läser böcker så gott jag kan, men kanske saknar jag den djupare reflektionen. När jag läser om Sundströms uppriktiga, och inte alls pretentiösa, bildningsiver blir jag sugen på att börja plugga på universitetet igen. Alternativ starta en studiecirkel. Men vem har tid för sånt? Under studentåren fortbildade vi oss själva i allt möjligt. Miljö och utvecklingsstudier, bistånd och kristen tro. Men varför har utvecklingen stannat?

Jaja, med den här långa utläggningen vill jag tipsa om att läsa ”Skrivliv”. Den är väldigt inspirerande, utan att ha ambitionen att vara det.

Sett: The Bachelor

När jag var hemma och trött en dag kollade jag på the Bachelor, ni vet programmet när en snygg kille ska dejta 23 tjejer som bor i samma hus och som skapar massa drama. Han hånglar med varenda en, men de känner sig ändå speciella. Egentligen tycker jag att programmet är förödmjukande, men det är lite som ett gift. Förra säsongen kollade jag hela och kunde inte ens slita mig från de uppföljande samtalen i ”tjejerna avslöjar allt”.

Med tanke på vad jag skrev ovan om att ha tid för studiecirklar och sånt kanske inte det bästa jag kan göra av min tid att kolla på the Bachelor?

Hört: Seinabo Seys nya

Så bra! Speciellt ”I see the good in you, do you see it toooo?”

Säg emot

När jag gick på högstadiet och gymnasiet och berättade att jag var kristen fick jag nästan alltid mothugg. Hur kan du tro på något sånt? Vad säger du om de patriarkala strukturerna i Bibeln? Är det verkligen sannolikt att Jesus uppstod från de döda?

Massa bra frågor och invändningar som fick mig att tänka. Och framför allt skapade det intressanta samtal.

Men nu verkar ingen längre bry sig. Känns som om hela vårt samhälle har en slags let go-attityd när det gäller det mesta. Whatever makes you happy, etc.

Så om jag är kristen och det gör mig glad är det ingen som ser vitsen med att ifrågasätta. Eller så vill de undvika dålig stämning och en potentiell konflikt? Eller så är de helt enkelt ointresserade av religion?

Jag föredrar dålig stämning framför likgiltighet. För med kritiska frågor får jag tänka efter.

Alla ni som var  engagerade och upprörda över religion på högstadiet och gymnasiet. Säg emot igen!

Vecka 42 – lydnad och dejting

 

Hej!

Nu går vi pang på veckans lista.

Läst: Roland Paulsens ”Vi bara lyder”

Utifrån sin sociologiska studie om Sveriges minst omtyckta myndighet – Arbetsförmedlingen har Roland Paulsen skrivit ”Vi bara lyder”. Det kanske kan låta torrt, men med Paulsens humor, skärpa och levande språk blir det allt annat än det. Paulsen intervjuar handläggare, lyssnar på samtal i mötesrum och går på jobbcoachträffar och blottlägger meningslösheten som präglar vår tids arbetsmarknadsåtgärder. Han går till och med längre än så och ifrågasätter hela arbetslinjen och lönarbetets nödvändighet.

Förra året träffade jag Roland Paulsen på Bjärka Säbys höstmöte och blev så inspirerad. På sitt sävliga dalmål kritiserade han kapitalismen utan att låta så där aggressiv som många andra som delar hans åsikter har en tendens att göra. Och så visionerade han om ett annat typ av samhälle. Ett samhälle där vi insett att produktiviteten har fördubblats de senaste decennierna och att vi därför inte behöver arbeta lika hårt som vi gör. Ett samhälle som värderar annat än lönearbete. Vore inte det fantastiskt?!

Sett: Första dejten

Mitt favoritprogram är tillbaka. Av alla dejtingprogram är detta det bästa. Kanske för att karaktärerna är lagom knasiga och att mötena blir genuina. Det blir inte krystat som i typ Bonde söker fru när deltagarna blir regisserade att efter att ha mötts i fem minuter ställer frågan ”Jaha, är du villig att flytta in på gården” eller ”Hur många barn vill du ha?”. På första dejten blir samtalen lite mer naturliga. Förutom att det är roligt att se om det blir någon kärlek är programmet också en studie i samtalskonst.

Träffat: Salem Yohannes

Statsvetaren och föreläsaren Salem Yohannes som sa många kloka saker om kampen mot rasism.

Vecka 41 – Indien och lyckojakt

Life of life. Så känner jag ibland. Det är så mycket med det jordiska. Det praktiska, som ska fixas och trixas. Jag försöker göra vardagen enklare för mig genom sätta upp saker som jag INTE behöver göra. Till exempel:

  • Inte sminka mig
  • Inte köpa nya kläder
  • Inte kolla på tv-serier
  • Inte hänga med i trender

Där slipper jag i alla fall fyra saker som kan bli kravfyllda.

Nu till veckans lista. Och direkt kommer ni märka att jag är en hycklare. För jag har inte alls slutat kolla på tv-serier. Den här veckan har jag kollat på två stycken.

Sett: SVT-programmet ”Världens sämsta indier”

David Batra vill bevisa för sin indiske pappa att han visst klarar av att bo i Indien under fem veckor. Till sin hjälp har han SVT-korren Malin Mendels som ger honom olika indien-relaterade uppdrag. Jag var lite skeptisk till upplägget först, tänkte att det kan bli stereotypt och fördomsfullt, men som vanligt när Karin af Klintberg producerar något är det tonsäkert och infotainment av bästa sort. ”Världen sämsta indier” är oavbrutet underhållande. Och så lär man sig massor om Indien.

Sett nr 2: SVT-programmet ”Kan Little Jinder välja glädje?”

Little Jinder kämpar som så många andra med psykisk ohälsa och meningslöshetskänslor. I det här programmet vill hon prova på saker som kan få henne att bli lycklig. Den korta programtiden ger bara utrymme för henne att testa skrattyoga, tälta i skogen samt få förbön av gangsterrappare som blev frälst, Sebastian Stakset, så, så värst många slutsatser kan hon inte dra. Men det var ändå intressant att se henne prata tro med Stakset. Han har blivit väckelsepredikant big time.

Relationsbloggare

Jag har börjat blogga om relationer på sajten Fixa kärleken. Vem kunde tro det? Jag är inte särskilt bra på relationer, så förmodligen kommer mina inlägg handla mer om min brist än min kunskap. I första inlägget skriver jag om hur svårt jag tycker att det är med vuxen vänskap. Klistrar in inlägget här:

Vuxen vänskap – hur gör jag?

Jag har 1477 Facebookkompisar, men få nära vänner. Det är knepigt med vuxen vänskap.

När jag var liten var vänskap inga problem. Jag gjorde som så många andra. Gick rakt på sak och frågade: Vill du bli min bästis? Om svaret var ja, visste man vad som gällde. Nu var det vi två som skulle leka.

Men som vuxen är vänskapsrelationer mer komplicerade. Hur vet man att vänskapen är ömsesidig och vad kan man egentligen förvänta sig av en vän?

Att vara gift är motsatsen till den odefinierade, fria och ofta flyktiga vänskapen.  Där finns tydliga förväntningar. Jag vet att min man kommer ta hand om mig när jag är sjuk. Jag vet att jag kan prata med honom om allt utan att han dömer eller berättar vidare. Och jag vet att jag kan lita på honom till 100 procent.

Kanske skulle det underlätta att skapa ett slags vänskapsförbund? Elin Liljero Eriksson, som skrivit en handbok om vuxen vänskap, är inne på det spåret. Utifrån egen erfarenhet har hon märkt hur befriande det kan vara att sätta ord på vad ens vänner betyder och sedan komma överens om att alltid finnas där för varandra.

Jag skulle nog behöva något liknande. För även om jag har lätt för att ta kontakt, är en trevlig bekant och en pratglad kollega blir jag osäker när det kommer till den djupa vänskapen. Hur mycket tid kan jag ta i anspråk? Har jag rätt att bli ledsen när någon inte ringer eller bjuder med på fest? Är jag barnslig som blir besviken när vänner inte har tid?

Ibland längtar jag till att bo i en slags Bullerby där utbudet av människor är begränsat och ens grannar automatiskt blir ens vänner. En tillvaro där umgänget är otvunget och naturligt och en fikaträff inte kräver tre veckors framförhållning.

Eller så kanske jag skulle lära mig att leva i verkligheten. Och försöka bli en bättre vän. Jag har hört att det är bättre att se bjälken i sitt eget öga än flisan hos någon annan.

Vecka 40 – tyngdlöshet, kroppshets och undergång

Med 12 veckor kvar av det här året känner jag att sommarens avsaknad av semester börjar ta ut sin rätt. Är så väldigt trött. Har därför ordinerat mig själv några dagar på landet nästa vecka. Höstlöv och lugn, tror det kommer göra susen.

Läst: Den enda bok som fick följa med hem från Bokmässan var ”De tyngdlösa” av Valeria Luiselli. Men vilken bok sen! Kärlek från första sidan. Handlar om så mycket jag gillar: Mexico, New York, förlagsvärldens, konstnärer och skrivandet. Och så småbarnsliv uppe på det. Valeria Luiselli skriver ledigt och levande och jag älskar att vara i världen hon målar upp. Romanen berättar växelvis om nuet i Mexico där huvudkaraktären skriver en roman om åren i New York, och växelvis får man vara med i New York där allt hände. ”De tyngdlösa” är Luisellis debutroman. Ser fram emot många fler verk av denna stjärna.

Sett: I SVT-programmet ”Kroppshet” undersöker komikern och skådespelaren Mia Skäringer kroppen och hur vi ser på den. Hon har själv länge brottats med snäva kroppsideal och ätstörningar och har fått nog. Det är inte rimligt att kroppen ska få ta så mycket tid och energi, säger hon. Och jag håller med. För att komma till bukt med detta kan ett första steg vara att titta på Skäringers angelägna, öppenhjärtiga och välgjorda program.

Träffat: Hängde med gospelartisten Samuel Ljungblahd när han repade nya låtar, pratade undergång med Mats Strandberg och frågade nio författare om deras relation till Bibeln.