Vecka 49 – gräsänka och sjukling

Christoffer är på tyst retreat den här veckan och därmed onåbar. Förutom att jag förstås saknar honom märker jag hur många hushållssysslor som inte blir gjorda när inte han är här. När jag står för markservicen blir det fiskpinnar hela veckan och en mycket smutsigare hemmiljö. Ibland argumenterar jag inför Christoffer om att han borde sänka ambitionsnivån när det gäller städning. Men nu börjar jag ändra uppfattning. Det är inte trevligt att bo bland tvätt och disk…

Förutom att jag har bott i en röra den här veckan har jag också varit sjuk. Vilket kul inlägg det här börjar bli, eller hur?

Nej, jag ska skärpa mig. Här kommer i stället mina tips från veckan som har gått.

Läst: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

Vid 54-års ålder debuterar Karin Smirnoff som författare. Hennes debut ”Jag for ner till bror” hann knappt komma ut förrän det stod klart att den var nominerad till Augustpriset. Nu har jag läst. Om Jana som återvänder till byn Smalånger för att ta hand om sin alkoholiserade bror. Hon blir kvar lite längre än väntat, inleder ett trassligt förhållande och upptäcker familjehemligheter. Stundtals är romanen brutal och innehåller såväl missbruk som mord och incest. Men ändå är historien berättad så pass vardagligt att jag snarare tolkar händelserna som ordinära. Vilket ju är märkligt. Därför blir jag inte riktigt klok på vad det är för sorts roman. Men jag gillar den! Både karaktärerna och handlingen stannar kvar hos en långt efter sista sidan är läst. Det om något är ju ett gott betyg.

Skrivit: Om Gun-Britt Sundström

För tio år sedan läste jag kultromanen ”Maken” och älskade den. Därför såg jag mycket fram emot att träffa författaren Gun-Britt Sundström. Och hon var så härlig. Lite mjuk och kärv på samma gång. Här kan ni läsa vad vi pratade om. 

Och sedan tycker jag att ni ska läsa mitt reportage om Linda Rea. Inte för att jag har skrivit så himla bra, men för att Lindas berättelse är så stark. Hon är sån kämpe. Hennes två senaste år har varit helvetiska. Hon har förlorat ett barn, behandlats för cancer och tvingats vara ifrån sin man.

Löneförhöjning? Nej, tack.

Min kompis hade sitt årliga medarbetarsamtal på jobbet för ett tag sedan. Efter att chefen visat utvecklingskurvor och berättat om möjliga karriärssteg frågade han: Vad hade du tänkt dig i löneförhöjning?

Svaret blev inte det väntade.

– Jag vill inte ha någon löneförhöjning.

– Nehe…

– Nej jag är nöjd.

– Okej, men vad tänker du i form av utökat ansvar?

– Jag känner inte att jag behöver något utökat ansvar.

Min kompis är väl medveten om att ökad lön och ökat ansvar innebär att arbetsgivaren också kan ställa högre krav. I vissa fall till och med använda lönen som ett maktmedel. Och det är min kompis inte intresserad av. I stället vill han ha mer tid för sina barn.

Hur inspirerande är inte detta?!

När hela samtiden och alla marknadskrafter säger att mer automatiskt är bättre, uttrycker min kompis de förbjudna orden ”Jag är nöjd.”

Jag tror att fler skulle må bra av att följa i hans spår.

Vecka 48 – sekter och sexualitet

Hej från sjukstugan! Här har det varit magsjuka och dunderförkylning och ögoninflammation hela veckan lång. Därmed har jag inte så mycket spännande att dela med mig av. Men här får ni en lista på vad jag läst, sett och hört sedan sist.

Läst: ”Fri att tjäna – ledarskap i Jesu efterföljd” av Magnus Malm

Magnus Malm är en av Sveriges skarpaste teologer om ni frågar mig. Ofta riktar han kritik mot kyrkan, men visar också alltid på en konstruktiv väg framåt. I nya boken ”Fri att tjäna” ger han värdefull och handfast vägledning för alla som har ett ledaruppdrag i en församling. Framför allt hjälper han läsaren att söka sig till Jesus, att reflektera och att tänka kristet. Och det tror jag är precis vad kyrkan behöver.

Sett: Dokumentären ”Jonestown: Självmordssekten” på SVT

Sektliknande miljöer har alltid både skrämt och fascinerat mig. Den här dokumentären handlar om Jim Jones som 1978 fick 900 medlemmar i sekten ”Folkets tempel” att begå kollektivt självmord i Guyana. Att se hur Jones förvred kristen tro och utnyttjade sin ledarposition för att skapa blind lydnad hos sina anhängare är fruktansvärt sorgligt. Kanske kan dokumentären också lära oss något om vilka varningssignaler vi ska vara uppmärksamma på, oavsett vilken religiös miljö det gäller.

Hört: En varg söker sin pod

Serietecknaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli har gjort succé med sin podcast ”En varg söker sin pod”. Jag fastnade för avsnittet som heter ”Det frigörande parförhållandet” och förvånades över hur de två feministikonerna närmast lät frikyrkliga när de pratade om att den fria sexualiteten och ifrågasättandet av tvåsamheten inte enbart varit av godo. I själva verket längtar många kvinnor efter att få känna sig älskade och sedda, efter att vara någons, menade de. Amen på det!

Julrensningen

Förra året svischade juletiden förbi och jag hann knappt sätta upp en adventsstjärna. I år tänker jag försöka ta vara på den här månaden och fylla den med julmys.

Det är lätt att luras att det ska innebära att köpa massa grejer. Det behöver det ju inte. Jag börjar adventstiden med att rensa ut alla grejer jag inte behöver och sedan skänka till second hand. Det ger en särskilt typ av tillfredsställelse att göra det. Ett slags katarsis.

Sedan är jag redo att göra saker som är juliga, men som inte behöver innebära överdriven konsumtion. Till exempel lyssna på julmusik, göra egna julkort, baka julgodis, bjuda hem vänner på glögg.

Jag ska försöka undvika affärer och köpcentrum så mycket som möjligt framöver. För om det är något som förstör juletiden är det att gå i en skränig butik.

Vecka 47 – Förebilder och ljudbokspremiär

Hur mycket jag än älskar mitt arbete är ett av mina bästa beslut att jobba 80 procent i stället för 100. Att varje vecka ha en ledig fredag är underbart. Tycker ingen borde jobba mer än 80 procent egentligen. Livet blir bättre med större tidsmarginaler.

Det här har varit en rolig jobbvecka. Jag har träffat två förebilder. Först fikade jag med författaren Gun-Britt Sundström (hon som skrev ”Maken” och som numera sitter i kommittén och ska välja nästa Nobelpristagare). Vi pratade om skrivande, religiös uppväxt och bibelöversättning och hade det trevligt. Kände att vi hade mycket gemensamt.

Dagen därpå tog jag tåget till Vårgårda för att hälsa på författaren och teologen Magnus Malm. Älskar att komma hem till människor och få en inblick i deras liv. Magnus Malm är också en förebild för mig. Jag skulle nästan kalla honom svensk kristenhets viktigaste röst. Alltid skarp, aldrig rädd för att gå mot strömmen.

Läst: Lina Mattebo om hur det fortfarande verkar vara okej att skratta åt troende. 

Och Magnus Malms nya bok ”Fri att tjäna” om ledarskap. Rekommenderas till alla som har någon slags ledarposition i kyrkan.

Hört: Har fått två månader gratis på BookBeat och tänker att jag ska trotsa min skepsis och ge ljudböcker en chans. Har börjat med ALMA-pristagaren Jaqueline Woodson ”Another Brooklyn” som vi läser i min bokklubb.

Träffat: DN:s kulturchef Björn Wiman som säger idel smarta saker om klimatkrisen. Och så pratar han om sitt stora skidintresse och berättar att han gärna skulle vilja tro på Gud.

Jag är inget varumärke

Har ni märkt hur vårt språk har förändrats de senaste åren? Elle ja, språket förändras ju ständigt. Men har ni tänkt på att vi börjat tala väldigt mycket om varumärken? Och då inte som något förbehållet prylar eller företag. Nej, nu sätter vi likhetstecken mellan varumärke och människa.

Jag vägrar att se på mig själv på det sättet. Vägrar gå med på grundpremissen som säger att jag bör måna om mitt marknadsvärde och putsa på min image. För mitt värde sitter inte i hur många som vill följa mig i sociala medier, som läser artiklarna jag skriver eller som tycker att jag är en ”intressant” person.

Magnus Malm skriver:

”Varumärke är ett annat ord som kanske kan sammanfatta den försåtliga frestelse att bygga vår egen identitet utifrån de byggstenar som tillhandahålls av våra kvalifikationer, tjänster och det gensvar vi får från omgivningen”

Spot on.

Genom att se sig själv som ett varumärke tillåter man andra människor att definiera vem man är och hur mycket man är värd. Det är vanskligt. För vad blir kvar av min inre människa, mina värderingar och min integritet när andra människor dikterar villkoren för hur jag bör vara eller framställa mig själv?

Som kristen vilar jag i förvissningen att mitt jag i stället definieras utifrån Guds kärlek. Han ville mitt liv och älskar mig för den jag är. Jag är en avbild, inte ett varumärke. Precis som du.

Det vackra i att avstå

Ett effektivt knep för att få någon att bejaka de egna livsvalen är att säga: Det har alltid varit min dröm. Då vågar ingen liksom ifrågasätta. Istället blir responsen ofta: Klart du ska följa din dröm!

Så om jag skulle säga att min dröm vore att resa jorden runt är det nog få som skulle våga påtala att flygresorna som då skulle krävas skulle smutsa ner miljön. Realism är drömmarnas motståndare och ingen vill klassas som glädjedödare.

Hela våra liv har vi nämligen fått höra att vi kan göra och få vad vi vill. Va? Är inte självförverkligande en mänsklig rättighet?

På Facebook är jag med i en grupp där bilder från den rekordvarma sommaren nu har bytts ut mot bilder från en ovanligt mild höst/vinter. Kring Polcirkeln är det fyra grader och snöslask. Så borde det inte vara i november.

Någonting måste ju göras. Jag föreslår: avstå.

  • Avstå att boka en flygresa utomlands fastän du är sååå trött på den svenska vintern.
  • Avstå att handla på Black Friday fastän att det är billigt.
  • Avstå att ta bilen fastän det regnar ute.
  • Avstå från att renovera köket fastän du har råd
  • Avstå från att äta en hamburgare fastän du tycker att det är gott.

Och: Inse att alla dina drömmar inte kommer att uppfyllas. Men det kan bli bra ändå. Det finns något vackert i att avstå för klimatets och medmänniskans skull.

Klimatpepp och 1000 besökare

Eftersom jag skriver så mycket i jobbet har jag funderat på om jag ska pausa den här bloggen, men så gick jag in och kollade statistiken och ser att ni är 1000 personer som går in här varje vecka. Det är ju helt otroligt. Hade väntat med kanske 20. Kul att ni läser!

I dag har jag fått erfara att ett enda möte kan pigga upp. Hela morgonen och förmiddagen gick jag som i dimma. Men så tog jag mig till Storkyrkan för att möta Björn Wiman för en intervju. Och efter att i en timma ha fått prata om klimatkrisen och andliga uppvaknanden och kyrkans roll och religiöst språk var jag som pånyttfödd (he he). Än en gång påminns jag om hur härligt det är att få tillgång till en intellektuell människas hjärna, om än bara för en stund.

Eftermiddagens möte stärkte också mitt miljöengagemang. Eller bör jag säga skapelseengagemang? Miljö är ett så abstrakt ord, utan känslomässig laddning. Björn Wiman pratade om hur vi behöver  ord som tar tag och når våra djupare skikt. Göran Greider är inne på samma spår när han, kors i taket, skriver en bön för klimatet. Han menar att vi inför undergångsscenariot som klimatförändringarna ställer oss inför behöver ta till de starkaste orden. Och dem hittar vi hos religionerna. Gud, satan, paradis och helvete.

Förutom ett språk behöver vi handlingar. Jag tänker mycket på vad jag kan göra och har bestämt mig för några konkreta grejer. Inget flygande under 2019 (och kanske längre än så). Äta vegetariskt. Minska plastanvändningen. Dra ner min konsumtion till ett minimum. Det känns hoppfullt att många tänker likadant. Kanske är det inte kört för planeten ändå?

Vecka 45 – glesbygd och demisexualitet

Jag är på resande fot. Åker runt på den värmländska novembergrå glesbygden, pratar med konvertiter och intervjuar eldsjälar, dricker kaffe i ett litet baptistkapell och bjuds på iransk mat i en trång lägenhet. Och njuter! Älskar att ha en anledning att träffa okända, spännande människor och sedan få berätta deras historia. Tänker att jag vill göra detta för alltid.

Läst: De kommande veckorna ska jag intervjua fyra författare så nu läser jag in mig på deras nyutgivna verk. Bland annat Björn Wimans krönikersamling om klimatet och Ylva Eggerhorns ”Natt och dag”. Rekommenderar båda.

Sett: Filmen Korparna. Guldbaggenominerad film efter Augustprisad bok. Reine Brynolfsson är suverän i sin gestaltning av den tystlåtna och passivt aggressiva bonden Agne som stretar på på gården. Fotot över de karga åkrarna är otroligt vackert (märks att regissören Jens Assur främst är fotograf) men handlingen flyter fram lite för saktmodigt för att drabba mig.

Skrivit: Om Youtubestjärnan Misslisibell som har en halv miljon följare men saknar vänner och om min egen demisexualitet. 

Stjärntecken

Jag har aldrig reflekterat så mycket kring vilket stjärntecken jag är (Eller i för sig, på högstadiet läste jag horoskop och satte på mig tre rosa tröjor en dag när det stod att min lyckofärg var rosa). Men efter det svalnade mitt intresse. Känns ju högst orimligt att vissa egenskaper eller förutsättningar skulle stämma in på jordens alla hundratals miljoner jungfruar, vattumän eller vädurar.

För några år sedan kändes det som att den allmänna hållningen var att stjärntecken var trams. Astrologi avfärdades som något bara äldre damer med rött hår och rökiga röster sysslade med. Men nu känns det som att trenden har vänt. Har ni också märkt det?

Allra tydligast blir det i dejtingprogram. På ”Första dejten” är de kärlekssökande till exempel förvånansvärt snabba med att fråga varandra vad de är för stjärntecken och utifrån svaret dra slutsatser om huruvida de passar ihop.

Och bland stora bloggare verkar astrologi vara hett. Hörde bland annat att Margaux Dietz regelbundet besöker sin personliga astrolog för vägledning. Och när Amanda och Hannah ordnade bloggparty fanns en spåkvinna på plats för att lägga tarot.

Har ingen bra analys till varför det är så här. Men kanske har det att göra med moderniteten som lämnat ett existentiellt tomrum som vi måste fylla samtidigt som astrologin göder vårt fokus vid vårt eget välbefinnande och utveckling och därför attraherar. Vad tror ni?